Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

Men är det så konstigt om hans ungar vill sitta nära honom i soffan när de kommer hem? Vill inte dina sitta med dig någon gång? Det kan väl inte vara hela världen att du får sitta någon annanstans när de är sugna på att hänga med pappa?

Elakheterna mot din dotter måste förstås stävjas, och ett sätt att göra det på är att försöka förstå vad det kan handla om. Kanske svartsjuka? Din dotter lever ju mer med deras pappa än vad de gör.

Hur känner din man när hans barn inte är hos er då? Han måste ju hantera att dina barn alltid är hos er? Han är kanske obekväm han också? Känns olustigt? Lite som om han är en främling i sitt eget hem kanske, i underläge - där går du och dina ungar och är ett team liksom. Men dina barn har kanske lättare också att bjussa på att du och sambon får sitta bredvid varandra i soffan eftersom de är hos er hela tiden och förmodligen har tillgång till ensamtid med dig utan att du ens tänker över att det är så det är.

Ni ska gå i parrådgivning. Mot era barn ska ni vara en enad front. 

Nej, jag förstår inte. Det handlade inte, som du skrev, att de ska sitta bredvid sin pappa i er stora nya soffa utan om att pappan har en särskild plats i samma soffa och där ville du sitta men fick flytta på dig? Soffan är stor men alla vill sitta på exakt samma divanplats?

Mindre barn (eller för all del andras barn) är jobbiga för större barn, särskilt i vissa perioder och när de större håller på eller har blivit tonåringar. Då får man säga till den som är jobbig att vara mindre jobbig och den som är less på den som är jobbig att ha lite större tolerans. Man får ställa åldersadekvata krav. Om din dotter är på, så får du prata med henne (hur gammal är hon?) att hon måste var av också, det blir hemskt märkligt om du samtalar med 14-åringen (han är 14?) och försäkrar honom om hans pappas kärlek, han tycker med stor sannolikhet att det är larviga och besvärande samtal och det kommer i sin tur medföra att han retar sig ännu mer på din dotter eftersom allt du säger om saken antingen kommer att låta fjantigt eller som en anklagelse.

Varför ska ni alla vara ett team? Ni har ju inte hittat fram till relationer som bär för någon teamkänsla. Du skriver själva att det inte känns som en familj. Ta det på allvar och se relationsbyggandet som en början på något som kanske blir en familj men som - om det inte blir det - kanske blir en utmärkt samling människor som lever tillsammans på ett tillfredsställande sätt.

Hur ger han dig dåligt samvete? Och är du säker på att du inte gör detsamma? Du verkar i den här tråden så pass störd över saker och tings tillstånd att det är ganska lätt att föreställa sig att du förmodligen faktiskt skickar ut en hel del sådana stämningar. Men självklart ska du gå på badhuset med din dotter, man ska unna varandra och barnen tid tillsammans med sina föräldrar.

Hur länge har ni bott ihop?

Då är det dags att gå igen, då var ju problemet ett annat. 

Mindre barn (eller för all del andras barn) är jobbiga för större barn, särskilt i vissa perioder och när de större håller på eller har blivit tonåringar. Då får man säga till den som är jobbig att vara mindre jobbig och den som är less på den som är jobbig att ha lite större tolerans. Man får ställa åldersadekvata krav. Om din dotter är på, så får du prata med henne (hur gammal är hon?) ?

Men flyttade du på dig? Jag hade suttit kvar och sagt åt karln att sluta larva sig. Till barnet/tonåringen hade jag sagt: "Vill du dela plats med mig?" Och vill inte barnet det så hade jag suttit där till jag velat sitta någon annanstans. Jag hade också en annan gång kunnat flytta på mig, men inte för att mannen sagt åt mig utan för att jag själv just då velat göra något för den som gärna vill sitta på den platsen.

Du har yngre barn och hamnar i försvarsställning eftersom du inte ännu vet hur det är att ha äldre barn. Ungarna själva är sällan brydda över sådant som du nu fick någon sorts ställföreträdande förnedringskänsla för. Det är väl inget orimligt med att luskamma om någon uppmärksammat att barnet kliat sig? Det är heller inte orimligt, som jag skrev, att äldre ungar retar sig på de yngre. Det om något är väl en familje/syskonkänsla hos barn. Det enda man behöver göra är att gripa in om det vid något tillfälle uppstår något de inte själva reder ut.

Ja, det var fjantigt att de en gång satt och skrattade åt en sådan sak. Men kanske din dotter en gång också skrattat åt något annat på samma fjantiga sätt?

I stycket efter finns det flera problem som du tycks bunta ihop till bara ett. Om ekonomin är dålig så är det ju sant som din man säger. Har ni dåligt med pengar så får ni antingen vänta tills alla kan vara med eller så göra något med småbarnen när de större inte är där och så får någon vara hemma med småbarnen när de större får göra något.

Nej, du tycks anse att bonusarna är grunden till samtliga problem. Så är det naturligtvis inte, det är orättvist och oschysst att välja att se det så. Ingen och alla är grund till olika problem vid olika tidpunkter, och det är i de flesta fall inte särskilt konstruktivt att utse någon eller ett par som får hela skulden. Du påstår att du vill uppnå en teamkänsla men att du inte vet hur, en sak kan ju vara att aktivt motarbeta den sortens tankar och känslor.

Det där med försvarsställning, det fick man arbeta på hårt när ens son var liten och sambons barn tonåringar. Det var många gånger man fick knipa och inse att en tre-åring i värsta trotsåldern kan vara lika mycket pest och pina för de äldre syskonen som för föräldrarna.

Minns ett tillfälle, sonen var på ett riktigt jobbigt humör. Till slut ledsnade ena syskonet och bad sin lillebror hålla käften och gå där ifrån. Sonen kom genast springande till mamma (dvs till mig) och sa NN sa håll käften till mig. Tigrinnan sa till mig "ingen säger håll käften till mitt barn", men jag räknade till tio och frågade sedan sonen "vad gjorde du eftersom NN blev arg på dig".

 

Hindret för att ni ska få en bra dynamik verkar ligga hos din sambo.

Men mitt tips är att du släpper detta med en familj. Du får helt enkelt agera som ni verkligen är, två familjer under ett tak.

När det gäller divanen och liknande situationer, då får du skaffa dig skinn på näsan och svara helt enkelt, nej, jag tänker inte flytta på mig. Jag har satt mig här (eller gjort det och det etc) för att jag ville det. NN får sätta sig någon annan stans.

När det gäller din dotter så får du agera tigrinna och även hjälpa henne med att sätta gränser runt om dig.

Okvädningsord, elaka saker som du hör markerar du direkt, än bättre är om din dotter lär sig att direkt säga ifrån.

Dvs mitt tips är att du och din dotter aktivt arbetar med gränsdragning runt er själva, de ska inte kunna bli oförskämda mot din dotter utan att hon markerar att det inte är OK och du får bli rakare mot din sambo.

Du beskriver det som att du tycker mycket om hans barn men vad känner han för ditt? Det låter inte riktigt som att han har samma syn på att vara bonusförälder som du har. Han tycks helt enkelt inte bry sig om hennes välbefinnande på ett djupare plan.

Hur är det med ert gemensamma barn? Tar han även här sina första barns parti?

Tyvärr är det många föräldrar i bonuskonstellationer som inte klarar att gå vidare från sveket mot sina första barn. Att släppa det där dåliga samvetet är liksom nödvändigt för att det ska kunna fungera i en ny familjebild. Annars blir det precis som med din man, att man ständigt överkompenserar på ett högst osunt sätt.

Det faktum att din man använder dig som en bricka för att vinna poäng hos sina egna barn är oroande. Det låter som att han prioriterar att de känner sig viktiga för honom över att er familj ska fungera och må bra. Det låter som att han inte hyser särskilt stor respekt för dig. Jag tror att du behöver ställa dig själv frågan om du står ut med att vara så lågt prioriterad av honom.

Det är svårt att förhålla sig till det du skriver eftersom du inte får fram vad som är viktigt förrän jag redan svarat på föregående inlägg i vilket det viktiga inte var med. I trådstarten säger du inget alls om att din dotter bli ledsen, gråter på kvällarna och vill flytta. Där pratar du istället om att du inte har någon självklar plats i soffan. I sammanhanget en bagatell tycks det mig. I förra inlägget som svarade på mitt sade du inte heller något om detta utan framhöll att du kände dig förnedrad å hennes vägnar.

Hur kommer det sig att du tycker mycket om dem och ser dem som otroligt fina barn om de plågar din dotter så till den grad att hon inte ens vill bo under samma tak som dem? Jag får det verkligen inte att gå ihop.

Har jag missat något? Läst slarvigt?

Att hans barn beter sig illa mot din dotter är inte bra och det förstår jag att du reagerar på. Däremot så tror jag att din attityd att hans barn är "curlade" och inte har några regler faktiskt leder till motsättningar. Hans barn känner förmodligen av det och reagerar på det. Du går ju in i klassisk styvmors-mode när du ondgör dig över hans bortskämda barn.

Har man sunda värderingar så är regler och straff ingen stor grej. Det kan vara svårt att förstå för någon som är uppväxt med familjeråd och utegångsförbud. Jag diskuterar eller käftar i princip aldrig med mina barn och vi är jättelyckliga. Mitt ex bråkade alltid på barnen och gav mig skit för jag inte "var på hennes sida". Till slut separerade vi. Regler och krav är överskattat.