Deppig efter abort

Hej!

Gjorde också en abort nyligen, för ca 4 veckor sedan. Liknande situation i att jag och min sambo gärna vill ha barn så småningom, men just nu funkar det verkligen inte bra pga vår livssituation. Det svåraste var att ta beslutet för mig, för en del av mig vill så gärna ha barn. Men när vi väl bestämt oss så släppte faktiskt det jobbiga, eller alltså - aborten kändes ju jobbig att genomföra för det är ju inte precis något roligt, men det jobbiga kring beslutet släppte. 

Det är rätt vanligt dock att känna som du gör av vad jag förstått. Förutom att du faktiskt kanske känner så, så kan det för många upplevas extra jobbigt iom alla hormoner som du hade när du var gravid försvinner. Kan göra att man känner sig extra nedstämd, depp osv. 

Kan du kanske ta kontakt med sjukhuset där du gjorde abort? De erbjuder ju samtal innan aborten, men man har också rätt till det även efter aborten. Det kanske kan hjälpa att få ventilera och prata ur sig hos någon vars uppgift är att bara lyssna och speciellt i detta sammanhang. 

Utöver det, försök fokusera på varför ni valde det ni gjorde. Visserligen hade ni kunnat behålla, men ni valde ju abort av en anledning. För oss t.ex. så är det så att både jag och min sambo har pluggat och satsat hårt i ca 4 år samt har ca 1-1.5 år kvar tills vi är klara. Så dels situationen att vi är studenter, men också att det känns som allt vårt slit (som är för att vi vill ha en bra framtid för vår familj så småningom) skulle vara förgäves, men är heller inte direkt en ideal situation att skaffa barn när man lever på CSN, har studieskulder, bor i en studentlägenhet, inget märkvärdigt sparkonto. Samt vi bor utomlands, långt ifrån våra familjer och sociala nätverk. Så jag fokuserade helt enkelt på dessa grejer, anledningarna varför abort kändes som rätt beslut. 

det är absolut det vanligaste som bara kan vara. att man slits mellan olika känslor och mår dåligt, oavsett om det var det enda rätta beslut eller om man var kluven..

var glad att du har något att gå genom detta med
mitt ex lämnade mig ensam i min sorg, 7 månader senare mår jag skit både över att jag fick ta bort barnet som jag älskade redan, och för att mitt ex var aldrig där för mig för att stödja.

Med att fokusera på varför ni valde abort menar jag då för att verkligen förstå och komma ihåg att man gjorde ett val som var bäst för en själv, sin relation, barnet man skulle annars ha fått och för sin framtida familj. Att inte känna skuld och må dåligt över beslutet, när beslutet man tog var det som kanske är det bästa för det barn ni faktiskt sen ska få. 

*någon

Det är två år sedan jag gjorde abort. Hade precis separerat (mitt beslut då jag träffat en annan) och jag och min nya (som jag fortfarande är tillsammans med) blev gravida efter en månad trots skydd. Att behålla var inget alternativ, mitt ex visste inte att jag träffat ny (ny och ny, vi hade känt varandra i 15 år). Aborten gick smärtfritt, medicinsk i vecka 5. Men har sedan dess haft ångest över mitt beslut. Jag har ett barn, min kille har två och vill inte ha fler barn så ett barn är liksom "allt jag får". Jag har alltid tänkt mig två, och att veta att jag kunnat ha två nu gör mig ibland så ledsen att jag gråter. Har dock förlikat mig med tanken nu, mitt barn är fem och sköter sig självt bra, han är lätt att ha och göra med och ska man se det positivt blir det inte lika mycket vab och liknande med två. Så det är så jag försöker göra, tänka positivt.

Jag känner precis igen mig i det du berättar. Kan säga att för min del tog det ca 4mån innan det började kännas bättre. Men, min abort blev utdragen pga att den medicinska inte blev fullständig och jag fick göra en skrapning en månad senare.

Jag kan bara säga att det tar tid, ge det den tid du behöver. Det är helt okej att vara ledsen, min kurator sa att hon varit mer orolig för mig om jag inte varit ledsen och haft ångest.

I måndags var mitt BF-datum så den här veckan är lite extra tung, men annars har jag kommit långt i min process till att må bättre. Men jag ska vara ärlig och säga att jag känt mig som ett riktigt psykfall emellanåt.
Men det blir bättre!! Jag gick ner i arbetstid en period för det tog så mycket på mig mentalt.

Nu tampas jag med en barnlängtan och en sambo som är nöjd med det barn han har sedan ett tidigare förhållande. Detta gör att jag fortfarande mår dåligt över hela grejen, men det handlar eg om att jag är besviken över att han inte vill ha ett barn med mig - handlar eg inte så mycket om aborten i sig. Jag mår mycket bättre även om jag fortfarande har tunga dagar, och det kommer du också att göra tids nog <3

Om du vill ha någon att höras mer med kring detta kan du gärna mejla mig!

Jag gjorde abort för lite drygt en månad sedan i v.13+6, alltså sen medicinsk abort.

Vi fick veta i Oktober att jag var gravid och blev jätteglada! Det fanns inte på världskartan att vi inte skulle behålla barnet. En vecka före jul kommer han och gör slut. Pang!

Hur jag skulle göra med barnet var mitt beslut sa han. Sen hörde jag inget mer. Fick med vänner och familjs stöd ta beslutet att inte behålla barnet. Det var ju inte alls så det skulle bli! Skulle jag få berätta för barnet att din pappa stack? Då jag också har en dotter redan på 6 år med turner syndrom och förträngning i aorta så det blir en hel del sjukhusbesök, skulle jag alltså bli ensam med två barn? Jag vet fortfarande inte om det var rätt beslut, men jag kunde inte skaffa ett barn med en man som betett sig så, barnet förtjänade bättre. Jag är 25 år, han är 40.. Jag blev inlagd före nyår och fick framkalla ett missfall och det är det värsta jag gjort i hela mitt liv, min lilla som skulle födas i Juni. Psykiskt har jag fortfarande inte sagt hejdå, jag är inte redo. Ändå fram tills för någon vecka sen har jag inte kunnat sova, har jag somnat har jag drömt mardrömmar. Varit sjukskriven men nu kommit tillbaka till jobbet vilket är så himla skönt. Men det känns aldrig som att jag kommer släppa detta, och funderar fram och tillbaka. Jag ville och vill verkligen ha fler barn! Men under rätt omständigheter, och så att det blir bra för alla parter. Ursäkta om jag kom ifrån ämnet, vissa dagar går bra, vissa dagar bara gråter jag, känner ångest och skuld till barnet.

KRAM