Flytta ifrån sitt barn.

Finns inga möjligheter till jobb närmare (alltså i nån stad ca 2 -4 timmar bort så du kan veckopendla - eller kommer du ha råd att flyga hem varje helg?

Tänker du detta som en tillfällig lösning tills du fått erfarenhet som gör dig mer attraktiv på arbetsmarknaden hemma?

Kan inte hela familjen flytta till den nya staden?

Hej,

Tack för din respons.

Först - just att min lillebror bor i den större staden gör det betydligt enklare för mig att hitta boende på grund av kontakter. Tanken är att jag kommer hem ungefär en gång i månaden i ett par dagar sedan åker jag tillbaka igen.

Är det oekonomiskt? Ja det är det säkerligen, hursomhelst så islutändan är det inte enbart på grund av att jobba och tjäna pengar utan att komma tillbaka på sina fötter.

Det är absolut en tillfällig lösning så jag kommer bli mer attraktiv på arbetsmarkaden här. Jag vill bli mig själv igen :)

Min sambo har ett bra jobb här. Och den största delen är att hon har aldrig varit borta i mer än 1 dag ifrån sina föräldrar och har hela livet bott nära dem. Så hon har lite separationsbesvär där. 

Just ja, jag är snart 30 och hon fyller 27.

Tack igen för din input.

Hälsningar

För mig är det märkligt resonerat att ert barn som är ett barn ska behöva vara ifrån sin förälder långa tider för att mamman som är vuxen ska slippa vara ifrån sina.

Om du har så svårt att få jobb och mår så dåligt av det tycker jag att det borde vara ett problem som rör hela er familj och som ni kan lösa tillsammans. Om hon har ett bra jobb där ni bor nu borde det väl inte vara omöjligt för henne att också få ett jobb i en större stad.

Jag har full förståelse för att ett jobb är viktigt och att man måste kämpa och göra en del uppoffringar för det. Men detta låter rätt extremt, i synnerhet eftersom ni inte har uttömt alla möjligheter. Det vore ju skilnad om du kunde veckopendla.

Möjligen om det handlar om en mycket begränsad period 3-6 månader på sin höjd.

Och sen finns det ingen möjlighet i världen att det kommer vara "som att du aldrig varit borta" (om du inte är helt frånvarande även idag), du kommer vara borta och det kommer att märkas.

Nej, jag hade inte valt att göra så pga sonen.

Din sambo verkar inte vara vuxen nog. Varför tar du inte med dig barnet och flyttar istället. Hon kan ju flytta med.

Hej,

Tack för Er respons.

Som sagt, detta är inte min plan att förevigt bo i en annan stad utan min familj - utan igen: För att komma tillbaka in i realiteten och känna mig användbar och behövd i ett arbete. Att få rutin och att få känna mig som en man igen. (Och för er som inte förstår den termen, att inte jobba får en att känna sig väldigt omanlig vill jag lova, det behöver inte vara så för alla men det är så för mig.)

Sambons jobb är ett jobb som sedan 6 år tillbaka hon strävat efter. Hon började som vikarierande och nu bli hon satt som platschef efter mycket slit och hårt arbete. Jag skulle aldrig begära för henne att offra sin karriär för att påbörja min.

Tack igen för det ni kommenterar negativt som positivt, bra med många bollar i luften så man får en aning på hur jag ska göra.

Det är tvärviktigt för mig också att försörja mig och min familj så den aspekten förstår jag absolut.

Men du är beredd att offra något väldigt stort och utifrån vad du skriver verkar det inte som att ni uttömt alla andra möjligheter.

Om det nu är ett absolut nej att flytta (som familj) - de städerna som du fått jobb i tidigare - kan du inte veckopendla dit istället tills du etablerat dig på arbetsmarknaden igen?

Där ni bor nu - finns det många jobb inom den branch du tänkt jobba hoa din bror? Dvs är det en realistisk tanke att du kommer kunna få jobb där efter din "resa"?

Jag försår som sagt behovet av jobb men utifrån hur du fornulerar dig i ts är jag osäker på att du på fullt allvar förstår vad du offrar.

Skulle de inte vara en fantastisk nystart för er båda om ni flyttade tillsammans? Om din sambo har kontakt med sina föräldrar varje dag är det ett ypperligt tillfälle för henne att kapa navelsträngen och bli en vuxen självständig individ på riktigt. Att hon ens accepterar att du inte är välkommen till hennes släkt är ju horribelt. 

Jag kan gå igenom lite vad jag utömt för möjligheter. Först och främst flytt med hela familjen är inte på kartan. Jag har gått på några intervjuer i en stad cirka 25 mil bort och det är den enda andra staden med jobb i min bransch. Problemet var där att jag sökte boende där för många månader sedan och både vänner och diverse olika hyresvärdar är det svårt att få ett boende där. 

Går gör det givetvis, men det är väldigt svårt att hitta något som för det första inte kostar skjortan - men för det andra inte kostar poäng. Jag har kontaktat några andra privata hyresvärdar men även hos dem är det lång kö. Det finns säkerligen några jag inte har kontaktat.

Jobb inom min bransch:
Där jag bor nu finns det några. Inte många, men några. En var där jag blev varslad sen finns det ett fåtal andra ställen som söker lite till och från. Problemet är att konkurransen är stenhård. I dom intervjuer jag varit på har det varit 100+ ansökningar och 30+ som ska på intervju (Något i den stilen, kommer inte ihåg exakta siffror). Och 2 som ska anställas.

Jag förstår att uppoffringen är stor för både sambo son och mig själv. Men det har gått två år nu och att hoppas på att situationen här ska förbättras känns väldigt långsökt. Jag vill däremot sikta på framtiden, visst jag kan stanna här, fortsätta det jag gjort dom senaste två åren och hoppas på de bästa helt enkelt. Eller fräscha upp mitt CV, få ett större kontaktnät, jobba, få rutin, få sin aptit tillbaka m.m.

Det är lite så jag tänkte och det är därför jag skriver här hehe, tack igen för din respons. Oavsett om slutsummeringen blir negativ/positiv så tackar jag så mycket för att du tar dig tiden att diskutera.

Vandrarhem då?

Är det ett jobb där man skulle kunna koncentrera arbetstiden till färre längre dagar? Så blir det inte lika många nätter för kostnaden - men din lön borde ju vara högre än vandrarhemskostnaden ändå.

Samma fråga om du jobbar i brorsans stad. Finns möjligheten att du jobbar mycket i tre veckor ochbsedan är ledig i en (och då är hemma med ditt barn/har ditt barn hos dig)?

Om du jobbar i brorsans stad i ett år - tror du att du har en reell chans att få jobb i er hemstad då? Dvs en reell stor chans eller är det ändå tufft?

Hur ser möjligheten ut att byta branch till en där det finns fler jobb där du bor? En viss typ av jobb finns ju princip överallt tex, butikspersonal, arbete inom vården, personlig assistent mm. Har du sökt timvik inom dessa brancher under din arbetslöshet?

När jag säger att du offrar mycket tänker jag inte på dig och sin sambo utan på ditt barn.

Hej,

Jag förstår inte hur man quotar, men vandrarhem har jag inte kollat upp! 

Det är schemalagd vad jag vet så man inte kan jobba mera, jag kan där emot kolla upp det, nice idé!

Absolut. På grund av konkurransen så tvivlar jag inte på en sekund att utökad arbetslivserfarenhet inom detta yrke + att det är i större stad och större företag ger mig en stor edge över mina konkurrenter.

Jag har sökt till butikspersonal men inte sökt mig inom vården, det skulle jag också kunna kolla.

Tack igen! 

Jag håller med här. Sambon kan facetima med sina föräldrar istället.

Jag förstår att du behöver jobb. Det är inte bra, man eller kvinna, att inte känna sig behövd och efter två år förstår jag fullständigt att det är svårt psykiskt.

Och du ska ha all cred för att du vill att din sambo ska få ha kvar sitt jobb och sin karriär.

Men hur länge tänker hon att hon ska sitta som platschef på sitt nuvarande jobb? Jag tänker att det är ovanligt nuförtiden att folk lägger hela sitt yrkesliv hos en arbetsgivare. Om hon arbetat sig upp från vikarie vid 21 års ålder till platschef vid 27, och samtidigt som småbarnsåren dessutom, då är hon uppenbart en väldigt driftig och kompetent person. Sitter hon för länge på samma företag så har hon "låst in sig" där, då kommer hon inte vara attraktiv för andra arbetsgivare, om hon inte har andra erfarenheter vid...säg 30 eller så.

Hon behöver planera sin fortsatta karriär. Och då kanske det vore gynnsamt även för henne att flytta till en större ort för att kunna ta nästa steg i karriären.

Du kan flytta nu. Och om ett år flyttar hon och barnet efter. Då har du ett slutdatum på långpendlandet vilket gör det lättare att stå ut. Och hon har tid att vänja sig vid tanken, och förbereda sina föräldrar, och hitta ett bra jobb på nya orten.

Hur gammal är sonen? Ni kan tajma flytten för honom med skolstart, att han börjar mellanstadiet eller något ditåt.

Men framförallt behöver din sambo prioritera dig och sonen över sina egna föräldrar!

Jag förstår ingenting. Du menar att du är tillsammans med mamman? Som firar jul med ERT barn utan dig för att hennes föräldrar inte vill veta av dig? Och hon vill och uppmuntrar att du flyttar åtta timmar bort? Det låter INTE som en bra relation! Om det var så viktigt så skulle jag flytta till andra sidan jordklotet med min man och då hatar jag att flytta.

Detta låter som ett steg i att göra slut. Är du inte bekymrad över att din sambo tar det så lätt att i princip leva utan dig?

Jag skulle ta med mig barnet och flytta om jag var du.

Det verkar ju som om din sambo står närmare sina föräldrar än både dig och barnet, eftersom hon sätter deras behov först.