Flytta ifrån sitt barn.

Hej,

Första gången jag skriver här, där emot har jag kollat igenom en massvis av olika trådar med liknande situationer. Tänkte göra en input för att se vad ni anser vara rätt för min son.

För drygt två år sedan så förlorade jag mitt jobb. Detaljer på det behöver jag inte gå in på. När jag väl fick reda på när min sista arbetsdag var så planerade jag mina reserv pappadagar för att under tiden leta vidare efter jobb.

Detta var två år sedan. Jag har varit på många intervjuer, jag har varit väldigt aktiv i mina ansökningar. Dom jobben jag blev erbjuden var i slutändan i en stad 10 mil i från mig, vilket betydde att jag skulle behöva pendla - När SJ strulade en del med denna sträcka så sjönk förtroendet för den stadens arbetsgivare för pendlare - vilket resulterade i att jag var Tvungen att sluta på grund av alla förseningar.

Att inte jobba på två år tar mycket på både kropp och sinne. Min sambo, släkt o vänner känner inte igen mig på grund av minskad vikt och helt o hållet en annan typ av personlighet. Detta märker jag givetvis tar sin tull på våran son.

Min sambo har ett bra jobb, så ekonomiskt klarar vi oss.

Under Julen 2016 - Så blev jag bjuden att fira Jul hos min lillebror som jag inte träffat på ett år. Detta tyckte både sambon och jag vara en bra idé, för att både för mig få ett perspektiv på en ny och större stad och träffa släkt.
(För er som tänker: Va? Firar du inte jul med din son?) -> Sonen och sambon firar alltid med sin släkt, som jag inte är välkommen till. Vilket vi inte behöver gå in på detaljer om. Antingen var det alltså att fira Jul själv eller åka till lillebror, vilket var ett självklart alternativ.

Under tiden där så blev jag direkt erbjuden ett bra jobb, ett boende.
Under tiden jag var där så facetime jag med grabben och sambon kontinuerligt.
Och när jag väl kom hem så var det som jag aldrig var borta.
Sambons föräldrar vill inte ens ha mig här så dom är okej med det.
Sambon vill att jag flyttar så jag kan bli mig själv och komma hem som en ny människa efter jag arbetat och byggt ihop en rutin och en passion för att bli något igen.

Jag vill att min son ska växa upp utan ekonomiska problem eller en pappa som är depp. Jag hade en väldigt traumatiskt uppväxt med blandannat hemlöshet (Detta var alltså när jag var 10 år), mängder med flytt mellan två olika länder etc.
Jag vill att min son ska glömma den här tiden jag varit så här som jag är nu och jag vill att han ska kunna se på mig som att jag är en hjälte. Jag vill att min sambo ska kunna se mig som en karl.

I slutändan har det blivit så allvarligt att jag står i kö till en psykolog (Vilket förväntas rätt snart) och har pratat med Kurator flera gånger.

___________

Lite olika svar på eventuella frågor:
Drog/alkohol problem?: Nej.
Spelproblem: Nej
Hur kan du inte hitta jobb på två år? Jag bor helt enkelt i en väldigt liten stad med begränsade möjligheter.

Jag missbrukar ingenting eller är aggressiv på något sätt mot våran familj.

Summering:
Flytten är 8 timmar iväg. 1 timme med flyg.
Jag är bor inte permanent där med en lägenhetskontrakt på x antal år utan det är flexibelt. Facetime varje dag etc.. Ni förstår principen av de hela.

Snälla inge bash eller "Jag skulle aldrig lämna mitt barn oavsett om jag bodde i en hydda med en en hårdmacka och vatten för 20 år" etc.
Jag vill bara ha ideer, tips eller eventuellt råd för dom som kanske har gjort detta.

Jag gör det för min skull, för min sons skull och för min sambos skull.

Hälsningar

haihada

Äldre 19 Jan 05:10

#2

Hej,

Tack för din respons.

Först - just att min lillebror bor i den större staden gör det betydligt enklare för mig att hitta boende på grund av kontakter. Tanken är att jag kommer hem ungefär en gång i månaden i ett par dagar sedan åker jag tillbaka igen.

Är det oekonomiskt? Ja det är det säkerligen, hursomhelst så islutändan är det inte enbart på grund av att jobba och tjäna pengar utan att komma tillbaka på sina fötter.

Det är absolut en tillfällig lösning så jag kommer bli mer attraktiv på arbetsmarkaden här. Jag vill bli mig själv igen :)

Min sambo har ett bra jobb här. Och den största delen är att hon har aldrig varit borta i mer än 1 dag ifrån sina föräldrar och har hela livet bott nära dem. Så hon har lite separationsbesvär där.

Just ja, jag är snart 30 och hon fyller 27.

Tack igen för din input.

Hälsningar

haihada

Äldre 19 Jan 06:42

#6

Hej,

Tack för Er respons.

Som sagt, detta är inte min plan att förevigt bo i en annan stad utan min familj - utan igen: För att komma tillbaka in i realiteten och känna mig användbar och behövd i ett arbete. Att få rutin och att få känna mig som en man igen. (Och för er som inte förstår den termen, att inte jobba får en att känna sig väldigt omanlig vill jag lova, det behöver inte vara så för alla men det är så för mig.)

Sambons jobb är ett jobb som sedan 6 år tillbaka hon strävat efter. Hon började som vikarierande och nu bli hon satt som platschef efter mycket slit och hårt arbete. Jag skulle aldrig begära för henne att offra sin karriär för att påbörja min.

Tack igen för det ni kommenterar negativt som positivt, bra med många bollar i luften så man får en aning på hur jag ska göra.

haihada

Äldre 19 Jan 07:29

#9

Jag kan gå igenom lite vad jag utömt för möjligheter. Först och främst flytt med hela familjen är inte på kartan. Jag har gått på några intervjuer i en stad cirka 25 mil bort och det är den enda andra staden med jobb i min bransch. Problemet var där att jag sökte boende där för många månader sedan och både vänner och diverse olika hyresvärdar är det svårt att få ett boende där.

Går gör det givetvis, men det är väldigt svårt att hitta något som för det första inte kostar skjortan - men för det andra inte kostar poäng. Jag har kontaktat några andra privata hyresvärdar men även hos dem är det lång kö. Det finns säkerligen några jag inte har kontaktat.

Jobb inom min bransch:
Där jag bor nu finns det några. Inte många, men några. En var där jag blev varslad sen finns det ett fåtal andra ställen som söker lite till och från. Problemet är att konkurransen är stenhård. I dom intervjuer jag varit på har det varit 100+ ansökningar och 30+ som ska på intervju (Något i den stilen, kommer inte ihåg exakta siffror). Och 2 som ska anställas.

Jag förstår att uppoffringen är stor för både sambo son och mig själv. Men det har gått två år nu och att hoppas på att situationen här ska förbättras känns väldigt långsökt. Jag vill däremot sikta på framtiden, visst jag kan stanna här, fortsätta det jag gjort dom senaste två åren och hoppas på de bästa helt enkelt. Eller fräscha upp mitt CV, få ett större kontaktnät, jobba, få rutin, få sin aptit tillbaka m.m.

Det är lite så jag tänkte och det är därför jag skriver här hehe, tack igen för din respons. Oavsett om slutsummeringen blir negativ/positiv så tackar jag så mycket för att du tar dig tiden att diskutera.

haihada

Äldre 19 Jan 07:48

#11

Hej,

Jag förstår inte hur man quotar, men vandrarhem har jag inte kollat upp!

Det är schemalagd vad jag vet så man inte kan jobba mera, jag kan där emot kolla upp det, nice idé!

Absolut. På grund av konkurransen så tvivlar jag inte på en sekund att utökad arbetslivserfarenhet inom detta yrke + att det är i större stad och större företag ger mig en stor edge över mina konkurrenter.

Jag har sökt till butikspersonal men inte sökt mig inom vården, det skulle jag också kunna kolla.

Tack igen!

Flytta ifrån sitt barn.

INNEHÅLL