Längtan efter barnbarn - kommer aldrig att få några

Samtidigt måste jag ju också säga att vara stödfamilj inte är samma sak som att ha egna barnbarn.

Besvikelsen kommer alltid att vara där tyvärr och jag kan inte låta bli att känna att jag misslyckats delvis i uppfostran av mina egna barn då de själva inte tycker om barn alls. Jag undrar ofta om mina egna barn inte är nöjda med sin uppväxt, speciellt min son som i egna termer "avskyr barn"? 

Jag kanske heller aldrig får några barnbarn så jag kan förstå din känsla. Jag har dock ett antal år kvar tills det är dags att fundera på allvar för min yngsta så kanske ändrar det sig.

Jag ville eg bara tipsa om att det finns en sida som heter extramormor.se eller liknande där man kan annonsera efter 'barnbarn'. Även familjer utan äldre i sin närhet kan annonsera.
Det är inte tänkt som gratis barnvakt utan helt enkelt för att hitta någon som kan bli en extra person i ett barns liv och att kunna få en liten människa att bry sig om då och då.

Jag vet två äldre kvinnor som båda har tre vuxna barn runt 40-år.Och dom här kvinnorna har inte fått barnbarn.Och det är tveksamt om dom ens får barnbarn av olika själv.Så helt ensam är du inte med din längtan.

Nu är ju 50+ inte såå gammalt. En del blir ju mor- och farföräldrar senare. Jag fick barn sent i livet och kände en stor saknad och tomhet innan dess. Jag kan förstå att det gör ont att inte få bli mormor/ farmor när man längtar efter det.

En av mina bästa kompisar har inte heller barn och inte hennes syskon heller. Hennes föräldrar blev inte heller mor- eller farföräldrar så du är inte ensam.

En annan väninna har flera syskon men där blev det bara ett barnbarn åt hennes föräldrar.

En annan väninna skaffade ockdå barn sent och hennes mamma hann bara uppleva sitt ena barnbarn ett par år innan hon dog.

Ingen av mina vänner har haft dåliga föräldrar. Jag har aldrig hört dem klaga på sina föräldrar. Så du behöver nog inte anklaga dig själv för att ha gjort något fel.

Själv tänker jag på att njuta av mina barn så mycket som möjligt - för jag kanske blir mormor väldigt sent , troligen i 70 års åldern om jag går barnbarn.

Kram - och sköt om dig !

Nu är ju 50+ inte såå gammalt. En del blir ju mor- och farföräldrar senare. Jag fick barn sent i livet och kände en stor saknad och tomhet innan dess. Jag kan förstå att det gör ont att inte få bli mormor/ farmor när man längtar efter det.

En av mina bästa kompisar har inte heller barn och inte hennes syskon heller. Hennes föräldrar blev inte heller mor- eller farföräldrar så du är inte ensam.

En annan väninna har flera syskon men där blev det bara ett barnbarn åt hennes föräldrar.

En annan väninna skaffade ockdå barn sent och hennes mamma hann bara uppleva sitt ena barnbarn ett par år innan hon dog.

Ingen av mina vänner har haft dåliga föräldrar. Jag har aldrig hört dem klaga på sina föräldrar. Så du behöver nog inte anklaga dig själv för att ha gjort något fel.

Själv tänker jag på att njuta av mina barn så mycket som möjligt - för jag kanske blir mormor väldigt sent , troligen i 70 års åldern om jag går barnbarn.

Kram - och sköt om dig !

Nu är ju 50+ inte såå gammalt. En del blir ju mor- och farföräldrar senare. Jag fick barn sent i livet och kände en stor saknad och tomhet innan dess. Jag kan förstå att det gör ont att inte få bli mormor/ farmor när man längtar efter det.

En av mina bästa kompisar har inte heller barn och inte hennes syskon heller. Hennes föräldrar blev inte heller mor- eller farföräldrar så du är inte ensam.

En annan väninna har flera syskon men där blev det bara ett barnbarn åt hennes föräldrar.

En annan väninna skaffade ockdå barn sent och hennes mamma hann bara uppleva sitt ena barnbarn ett par år innan hon dog.

Ingen av mina vänner har haft dåliga föräldrar. Jag har aldrig hört dem klaga på sina föräldrar. Så du behöver nog inte anklaga dig själv för att ha gjort något fel.

Själv tänker jag på att njuta av mina barn så mycket som möjligt - för jag kanske blir mormor väldigt sent , troligen i 70 års åldern om jag går barnbarn.

Kram - och sköt om dig !

Nu är ju 50+ inte såå gammalt. En del blir ju mor- och farföräldrar senare. Jag fick barn sent i livet och kände en stor saknad och tomhet innan dess. Jag kan förstå att det gör ont att inte få bli mormor/ farmor när man längtar efter det.

En av mina bästa kompisar har inte heller barn och inte hennes syskon heller. Hennes föräldrar blev inte heller mor- eller farföräldrar så du är inte ensam.

En annan väninna har flera syskon men där blev det bara ett barnbarn åt hennes föräldrar.

En annan väninna skaffade ockdå barn sent och hennes mamma hann bara uppleva sitt ena barnbarn ett par år innan hon dog.

Ingen av mina vänner har haft dåliga föräldrar. Jag har aldrig hört dem klaga på sina föräldrar. Så du behöver nog inte anklaga dig själv för att ha gjort något fel.

Själv tänker jag på att njuta av mina barn så mycket som möjligt - för jag kanske blir mormor väldigt sent , troligen i 70 års åldern om jag går barnbarn.

Kram - och sköt om dig !

Jag tänkte också på extramormor, men sajten verkar inte finnas kvar. Jag är ensamstående med mitt barn som visserligen har alla mor- och farföräldrar, men vi bor inte i samma stad. Sökte därför extramormor för ett par år sedan, inte för att vår vardag inte går runt eller jag behöver direkt avlastning eller så, utan som en chans för mitt barn att få en vuxen till i sin närhet. Nu hittade vi ingen lämplig och vardagen rullar på ändå, men jag tror absolut det går att hitta rätt familj med lite tur. 

Åh vilken härlig barnkär person du verkar vara! Jag förstår att du sörjer, och det får du ju såklart. Men sen tycker jag du ska leta runt efter barn som kan behöva en extra-mormor! Jag hade själv ÄLSKAT att ha det. Vi har ingen farmor/farfar, inte heller morfar, och mormor har begränsad ork/vilja/tid. Tror det finns många som oss, eller med släkt långt bort. Och det behöver inte bara vara barn med diagnoser. Våra är t.ex. 'diagnosfria', (om än lite krävande...) men det kan ändå vara skönt med lite avlastning och hjälp i vardagen, och så underbart med någon i generationen ovanför som kan ge barnen den där extra kryddan i barndomen!

Kolla på Giving people t.ex. Där har jag ibland sett att 'extra-mormor' sökts.

Själv sörjer man att barnen har en ickenärvarande farfar, morfar och mormor och en knappt engagerad farmor. Så olika det kan vara

Jag tycker absolut att du ska ta reda på mer om vad det innebär att vara stödfamilj. Jag är själv inte så jätteinsatt i ämnet, men jag kände en tjej som var jourhemsplacerad. Detta var flera år sedan, men hon bodde bara där en kort tid. Det kanske skulle kunna vara något? Min tjejkompis hade inga diagnoser, men hon kunde av olika anledningar inte bo hemma. Hennes förälder kunde inte ta hand om henne. Så bara för att ett barn behöver en stödfamilj eller jourhem betyder det inte att barnet har en eller flera diagnoser. 

Du skriver att din dotter inte kan få barn och att hon accepterat situationen. Är du säker på att hon är tillfreds med den situationen? Hon kanske bara förlikat sig med den för att inte gå under känslomässigt. Vad jag menar är att hon kanske bara håller skenet uppe för att inte bryta ihop. 

Jag har själv hört om par som inte kunnat få biologiska barn, men kvinnan vill ändå bli mamma, och bryr sig inte om hur hon får barn, och skulle därför kunna tänka sig att adoptera. Då har mannen satt sig på tvären. 

Menar naturligtvis inte att du ska snoka, utan försök höra med din dotter hur hon mår. 

Du anser att du gjort något fel, som förälder, under dina barns uppväxt eftersom de inte är barnkära. Men du var ju vuxen. Om du har gjort något fel, som vuxen, borde inte dina barn då rimligtvis hata vuxna? De jag känner som blivit behandlade illa av sina föräldrar som barn har inget tillit gentemot vuxna. De såg vuxna som hemska människor som inte gjorde något för dem. Nu kan man inte dra alla över en kam. Men av det jag hört så är det vanligt att barn som växt upp i dysfunktionella hem/familjer saknar tillit till vuxna, har svårt för att lita på dem osv. 

Detta tycker jag är en bra idé! Vi bor i en stad, många mil från våra familjer. Har ingen släkt alls i vår närhet. (Vi har skaffat oss vänner här dock). Vi har problem med att hitta barnvakt ibland då vi måste på möten kvällstid på jobbet osv.
Vi prata en dag om att vi borde hitta en extra farmor/mormor som kunde vara med barnen ibland då vi behöver hjälp med barnpassning :)

Så fundera på detta tycker jag!

Jag känner 2 par som är eller har varit stödfamiljer. I det ena fallet var det barn som förlorat en förälder i en olycka, och den andra föräldern orkade inte riktigt med i sin sorg. Där fick barnen vara hos sin stödfamilj en helg i månaden och utöver det ett par timmar här och där.

I det andra fallet var det en ung ensamstående mamma (18 år), som inte hade några släktingar i närheten. Stödfamiljen hade barnet några timmar i veckan det första året och när barnet blev större, så blev det en övernattning då och då. Där var det verkligen tal om att barnet såg dem som extramormor och -morfar.

Självklart är det inte samma sak som att ha barnbarn, men det är viktigt och det är givande för alla inblandade. I många fall fortsätter också relationen livet ut.

Både och, kan dels handla om t ex ung förälder som behöver stöd eller familjer där nån förälder är sjuk och dels barn med visa handikapp.

Vet ett barnkärt par som sjukdomar valde att inte skaffa barn. Istället hjälpte de en ung mamma som behövde stöd med sin son en kväll i veckan och ibland helger. Det har funkat under många år :)

Om du bor i Göteborg (eller i kranskommun) får du gärna bli extrafarmor till mina barn! Jag har två fina små pojkar, den yngste är 8 månader. Vi bor trivsamt i hus med trädgård nära förskola, lekparker och naturområde.

Ja, här är det också så. Mormor och morfar var lite intresserade när mitt barn bebis men det försvann. Idag ser de barnbarnet högst några gånger per år och då är det "jobbigt". Vi bor dessutom vara nån mil från varandra.

Hej, fattar att det känns tungt. Men jag tror att det finns fler in din situation, fast detta inte är något som man gärna pratar om.
Jag jobbar som frilansjournalist och har tänkt att skriva om detta att inte få barnbarn och hur man hanterar det. Är det något du skulle kunna tänka dig?/Maria

Jag och min sambo är båda överrens om att vi aldrig kommer skaffa barn, vi är väldigt bekväma i vårt beslut. Tror faktiskt det enda som grämer mig lite är att våra föräldrar då inte kommer att få några barnbarn, eller inte hennes iallafall. Kan tycka lite synd om dom, men samtidigt ska man aldrig skaffa barn för någon annans skull sådär.

Det viktiga här TS (nu har jag inte läst alla svar så ursäkta om jag upprepar) är att du får separera dina egna känslor och tankar om barn, från vad dina barn tänker om att skaffa eller inte skaffa barn. Deras liv - deras val (precis som du hade ett val när du skaffade din familj)

Jag är snart 50, har två söner som jag tror aldrig kommer skaffa barn, kanske inte ens en partner. Vi får se, de är ff under 20. De har båda högfungerande autism och speciellt den äldre säger alltid att han är "designad för att vara ensam". Den yngre kanske det eventuellt skulle kunna fungera att vara i en relation med, men om det skulle resultera i några barn har jag lite svårt att se (men vem vet, de är som sagt relativt unga ännu). Om jag ska se från mina föräldrars perspektiv så har de 8 barnbarn men mina barn är nog de som de har sämst kontakt med (pga deras diagnoser - de är helt enkelt inte speciellt intresserade av att hålla kontakt med släkten). Så kan det bli, så TS, bara för att man har barnbarn betyder det inte att man får en bra relation till dem (jag tänker du har en idyllisk dröm om hur det skulle vara) 

Jag har bonusbarn och jag tänker att blir det några barnbarn där så får jag ju vara med på ett hörn. 

Om det här är väldigt jobbigt så att du tänker på det varje dag så kanske det vore bra att få prata med en terapeut eller liknande? Det är ju inte jätteovanligt att man kan hamna i ditt läge.