Längtan efter barnbarn - kommer aldrig att få några

Jag tycker absolut att du ska ta reda på mer om vad det innebär att vara stödfamilj. Jag är själv inte så jätteinsatt i ämnet, men jag kände en tjej som var jourhemsplacerad. Detta var flera år sedan, men hon bodde bara där en kort tid. Det kanske skulle kunna vara något? Min tjejkompis hade inga diagnoser, men hon kunde av olika anledningar inte bo hemma. Hennes förälder kunde inte ta hand om henne. Så bara för att ett barn behöver en stödfamilj eller jourhem betyder det inte att barnet har en eller flera diagnoser. 

Du skriver att din dotter inte kan få barn och att hon accepterat situationen. Är du säker på att hon är tillfreds med den situationen? Hon kanske bara förlikat sig med den för att inte gå under känslomässigt. Vad jag menar är att hon kanske bara håller skenet uppe för att inte bryta ihop. 

Jag har själv hört om par som inte kunnat få biologiska barn, men kvinnan vill ändå bli mamma, och bryr sig inte om hur hon får barn, och skulle därför kunna tänka sig att adoptera. Då har mannen satt sig på tvären. 

Menar naturligtvis inte att du ska snoka, utan försök höra med din dotter hur hon mår. 

Du anser att du gjort något fel, som förälder, under dina barns uppväxt eftersom de inte är barnkära. Men du var ju vuxen. Om du har gjort något fel, som vuxen, borde inte dina barn då rimligtvis hata vuxna? De jag känner som blivit behandlade illa av sina föräldrar som barn har inget tillit gentemot vuxna. De såg vuxna som hemska människor som inte gjorde något för dem. Nu kan man inte dra alla över en kam. Men av det jag hört så är det vanligt att barn som växt upp i dysfunktionella hem/familjer saknar tillit till vuxna, har svårt för att lita på dem osv.