• Anonym (Längtat förgäves)

    Längtan efter barnbarn - kommer aldrig att få några

    Jag är en bit över 50, gift med min man som också är pappa till mina två vuxna barn.

    Min dotter kan av fysiologiska skäl inte få barn. Hon och hennes sambo har försökt och sedan varit på utredning där det konstaterats att hon inte kan få barn. Då min dotter inte är speciellt barnkär har hon accepterat situationen och de planerar inte att skaffa barn på annan väg eller adoptera. De planerar giftermål och är tillfreds med barnlösheten och tanken att aldrig skaffa några barn. De fokuserar på sina framgångsrika karriärer istället.

    Min son är lyckligt gift med sin fru och de båda är tydliga med att de avskyr barn och aldrig kommer att skaffa några. Det är till den graden att de nästan bara umgås med andra barnlösa par just för att slippa ha barn runt sig när de umgås.

    Jag har alltid älskat barn och var väl aldrig riktigt nöjd med att bara få två barn, samtidigt ville inte min man ha barn alls så det blev en kompromiss med två barn. Förhoppningen satte jag istället till barnbarn och jag har sedan mina egna barn var små längtat till att en dag få hjälpa dem med sina barn och vara en fantastisk mormor/farmor. Längtat efter att få vara barnvakt, åka på egna resor med barnbarnen, se ännu en generation av vår familj växa upp, ha dem springande i vårt hus och vår stuga. Jag har till och med sparat vissa kläder och leksaker från mina egna barn för att kunna ge till barnbarn.

    Nu har väl polletten trillat ner ordentligt och jag inser att jag aldrig kommer att få några barnbarn och att vår familj en dag kommer att dö ut. Jag känner mig även misslyckad som mamma när jag har två barn som själva inte vill ha barn. Gjorde jag något i uppfostran som fick dem att aldrig vilja sätta egna barn till världen?

    Självklart respekterar jag mina barns beslut, och jag är naturligtvis lycklig över att de har det bra, har fina partners och är lyckliga men det gör ändå ont. Jag läser dagligen trådar här om längtan efter barn och besvikna kvinnor (mestadels). Men sällan läser jag om besvikelse över att inte få barnbarn. Är jag själv med min besvikelse eller finns det andra?

  • Svar på tråden Längtan efter barnbarn - kommer aldrig att få några
  • Anonym (Förstår.)

    Åh så ledsen för din skull. Nu är jag inte mormor/farmor själv men jag är mamma till 5 barn och jag ser vilket glädje dom ger min mamma. Så jag kan förstå din sorg. Kan du inte "adoptera" någons barn. Annonsera om att du gärna är "mormor/farmor" och lär känna någons barn som kanske inte har en egen mormor/farmor? Jag har själv en "extramamma" min pappas ex. Hon fick ådrog biologiska barn men hon älskar mig och min bror som sina egna och våra barn är hennes "barnbarn"

  • FiusDius

    Blir så ledsen av att läsa din önskan om barnbarn. Förstår hur det måste kännas. Ingenting är ditt fel eller något du kan göra något åt. Kanske kan du vara extra mormor/farmor till någon annans barn, som inte är lika lyckligt lottade att ha en mor/farförälder i livet.

  • Anonym (J)

    Du kan bli kontaktfamilj / familjehem ?

  • Anonym (Bonus)

    Förstår att du är ledsen över det.
    Vårt barn har mor/farföräldrar som inte är intresserade av någon närmare kontakt med honom men våra grannar är personer som inte har några egna barnbarn och de har " adopterat " honom som sitt barnbarn.
    Helt fantastiskt, de har varit en sådan stor källa till kärlek och trygghet för honom så att jag blir rörd bara jag tänker på dem.
    Så om du tycker om barn generellt och vill ha dem i ditt liv kan jag rekommendera att bli plusmormor, det finns barn utan som behöver en!

  • Anonym (önskar)

    Gud vad jag hade önskat att ha dig som farmor/mormor. Vi har problemet med att vi aldrig kan få barnpassning eller hjälp i princip trots att det finns både mormor, farmor, fastrar, morbröder osv men vi får nästan aldrig hjälp och när vi väl får det så klagas det och känns som om man tvingat dem.

    Jag skulle nog tipsa dig om familjehem eller att vara kontaktfamilj:) Att du kanske har barn till familjer som behöver avlastningen varannan helg tex:)

  • Anonym (Saknar)

    Jag beklagar verkligen, det måste vara en sorg om din längtan efter barnbarn varit stor!

    Har äldre bekanta som inte kunde få egna barn och istället adopterade. De är nu vuxna och utflugna och de har inga barnbarn. Istället har de valt att vara stödfamilj och familjehem åt olika barn. Många har inte haft några andra vuxna i som närmaste krets så de har nästan blivit som deras barnbarn. Efterfrågan på familjehem är stor och även om en det aldrig kan ersätta biologiska barnbarn så kanske det kan kännas meningsfullt att hjälpa ett barn med behov?

    Vad jag förstår så är det många barn som av olika anledningar saknar eller har dålig kontakt med sina far- och morföräldrar. Vi har det så. Mina föräldrar är måttligt intresserade och är aldrig barnvakt eller gör något med barnbarnen på eget initiativ. Tyvärr har min sambo ingen av sina föräldrar kvar i livet så jag har tänkt många gånger att det vore fantastiskt om någon eller några som vill ha "bonusbarnbarn" och föräldrar i vår situation skulle ha möjlighet att lära känna varandra. Inte för att det ersätter biologiska barnbarn på minsta vis, men det kan bli en trevlig och livslång relation ändå som alla kan ha glädje av.

  • Anonym (Jennie)

    Vad ledsen jag blir för din skull! Och så orättvist, vad synd att du inte är min mamma... Vi har 3 barn och mina föräldrar är inte intresserade av mormor/morfarskapet. Och farmor och farfar bor utomlands. Det är en liten sorg för mig, faktiskt. Att min egen mamma inte vill vara delaktig.

    Jag minns hur härligt det var att ha en mormor när jag var liten- denna typ av relation kommer ju mina barn aldrig få.

    Jag tror också på att bli extramormor till andra barn. Det finns säkert ganska många barn som mina, som inte har engagerade mor-/farföräldrar. Det kanske inte kommer kännas likadant, eller så gör det det. Testa!

  • Anonym (Längtat förgäves)

    Tack alla för svaren.

    Familjehem är nog inget alternativ tror jag, min man skulle aldrig gå med på det, däremot ska jag kolla upp möjligheterna att vara stödperson. Trodde dock att det mest handlar om tonåringar/unga vuxna och inte mindre barn.

  • Anonym (C)
    Anonym (Längtat förgäves) skrev 2017-01-14 13:32:40 följande:
    Tack alla för svaren. Familjehem är nog inget alternativ tror jag, min man skulle aldrig gå med på det, däremot ska jag kolla upp möjligheterna att vara stödperson. Trodde dock att det mest handlar om tonåringar/unga vuxna och inte mindre barn.

    Man kan bli stödfamilj till barn vars föräldrar behöver avlastning. Då bor barnet hos en någon helg i månaden, om jag minns rätt, så det är inte en lika stor grej som att vara familjehem.
  • Anonym (Längtat förgäves)
    Anonym (C) skrev 2017-01-14 13:48:15 följande:

    Man kan bli stödfamilj till barn vars föräldrar behöver avlastning. Då bor barnet hos en någon helg i månaden, om jag minns rätt, så det är inte en lika stor grej som att vara familjehem.
    Låter väldigt intressant. Frågan är bara om det är "normala barn" eller är det barn med utvecklingsstörningar som barnen inte orkar ta hand om själva? Jag vet inte hur man tar hand om ett barn med Downs syndrom eller autism till exempel.


Svar på tråden Längtan efter barnbarn - kommer aldrig att få några