Fler som känner oro över att ens barn ska välja den andre föräldern?

Nu har jag aldrig varit i din sits, så jag kan kanske inte ge någon bra feedback...

Sonen har redan en djupt rotad trygghet i sin relation med dig, då han bott med dig i hela sitt liv (eget antagande, jag kan ha fel). Det kan vara så att det är bra för er alla. Sonen skulle kunna utveckla en större självständighet och ansvarskänsla av att inte vara 'mammas lilla pojke' (för alla barn är ju mammas/pappas lilla barn oavsett om barnet är nyfött eller en 70-åring... ), och kanske behöver sin pappa lite mer i tonåren än han gjort innan. Det kan ju också stärka er inbördes relation att ha lite distans till varandra, sonen kan komma att ta dig mindre för given och uppskatta dig mer inte bara som mamma utan även som individ.

Sedan kan du försöka se lite positivt på situationen; högstadie-tiden är (ofta) en ganska turbulent tid, mycket hormoner och humör i svallning. Tänk vad skönt att låta pappa ta huvudansvaret för de oundvikliga (?) vardags-bråken om läxor, uppstigning, tidpassning, stökiga rum och kvarlämnad disk, och istället få vara den glada, roliga, coola helg-föräldern! Skriver jag hälften på skämt och hälften på allvar.

Lycka till!

Fast vi har haft varannan vecka från det att han bara var 2 år. För mig hade det känts förödande att mista mer tid med honom så jag hoppas han kommer att ändra sig. Han är ju inte så gammal och vet inte vad det innebär.

Du kan inte tvinga ditt barn till att stanna hos dig. Han är i en sån ålder då han behöver sin pappa mer. Stressa inte över det. Låt sonen få testa flytta till pappa på heltid ett tag och känna efter. Hans behov är viktigast, släpp ditt ego! Du kommer att se också att det bara är en tidsfråga då han väljer att vara med dig mer.

Hade det varit en flicka så hade det varit tvärtom! Velat vara mer hos mamma i den åldern.

Det innebär väl precis samma sak som om han skulle välja att gå i gymnasiet nära dig och ha långt till sin pappa?

Det är ett bra tag till högstadiet...

Fast nu tycker jag ni dömer mig lite för snabbt. Jag har aldrig skrivit att jag tänker tvinga honom att stanna det är klart jag inte kan eller ska göra. Ville bara höra om någon annan känner igen sig i dessa jobbiga känslor. Skriver ju här för att jag inte kan prata med honom om det.
Jag är också orolig över kompisar, det är ju rätt känsligt att byta skola i högstadieåldern. Men får väl ta det, den dagen den sorgen. Han kan ju faktisk byta åsikter många gånger om innan dess

Det är många år till högstadiet..

Dessutom - han går nu i skolan nära dig? Och ni har vv?

Då blir det ju lika lång pendling som idag?

Förstår inte skillnaden faktiskt. Antingen pendlar han den veckan han är hos pappa eller så pendlar han vet kan han är hos dig?

Har sätt många tonåringar som har pendlat, och det gått bra och tvärtom. om jag var du skulle jag om jag hade möjlighet flytta närmare. Lätt att man glider isär ju äldre barnet blir. När det blir "onaturlig" kontakt så att säga. Men som sagt det är väldigt olika. kanske lite bättre svar en alla andras att du bara ska släppa ditt barn..

Men ser nu att han är  8 år! det är ju långt kvar går han skola i din ort nu? iisfåall tror jag inte att han kommer byta.

Ja han går i skolan på orten där jag bor. Han har tyvärr inte kommit in så bra i kompisgänget än men jag hoppas ju att det blir bättre. Har någon han leker med men inte så många. Blir ju tyvärr så när man har varannan vecka, hans kompisar vet ju aldrig om han är här eller inte.

Nej tänkte lite fel där, det är jag som hade fått pendla två timmar per dag. Hans pappa har sitt jobb i närheten där han går i skolan så därför blir det inte lika långt för honom.

Isåfall behöver du ju inte oroa dig för att det blir jobbig pendling för sonen iallafall :)

Ett orosmoment mindre ;)

Och när han är så stor att han börjar högstadiet kan ju barnet pendla själv :)

Ja det kan han ju faktiskt, har inte tänkt på det heller:) men om han då får kompisar där så är jag rädd att han hellre vill bo där och jag mister all vardagskontakt som någon skrev. Och den skolan har inte det bästa ryktet vilket inte heller känns bra. Men jag vet att jag absolut inte kan göra något åt det även om det skulle krossa mitt hjärta för jag älskar honom över allt annat.

Går han i skolan hos dig nu och i flera år till får han ju kompisar hos dig? Och får han INTE kompisar så ja, då kanske det är bra för honom att byta miljö..

Men - han går i tvåan nu om jag förstår saken rätt. Det är LÅNGT kvar till högstadiet :)

Min son är två år yngre än din och även om jag uppmuntrar hans funderingar på framtiden så oroar jag mig inte över de något konstiga planerna han har :)

Han är ett barn och barn tänker mycket. Men de tar inte beslut fem år framåt.

Om du går och ägnar din tid åt att oroa dig över ngt som KANSKE inträffar om fem år så tror jag att du kan skapa en oro bara genom ditt agerande. Var en mamma som fokuserar på här och nu istället:)

Om han fortfarande vill byta skola när han går i sexan - DÅ kan du/ni börja fundera men inte innan dess :)

Tack du har så klart helt rätt:) ska verkligen försöka fokusera på nuet. Han sa ju senast i veckan att han vill bo hela tiden hos mig och hela tiden hos sin pappa då det är klart inte lätt för honom. Men han är väldigt "pappig" just nu, jag känner att han behöver inte anstränga sig det minsta, pappa är Gud ändå. Jag gör allt för honom och vi umgås och hittar på saker tillsammans men ändå är det pappa han ringer om kvällarna för att han saknar honom. Det känns ju också men det är ju också bara att acceptera

Jag lever med mina barn pappa. I två års tid har pappan varit den enda som kunnat lägga honom. Han skrek hellre flera timmar än att låta mig lägga honom..

På dagarna är han mammig och jag vet han älskar mig högt. Men detta var jobbigt.. Men- barn har perioder.. Ibland är mamma allt ö ibland pappa..

Just ni kan jag lägga honom igen men vi har fått kämpa med det. Nu är det istället så att dagtid "duger" inte pappan alls om jag är hemma..

Men även det lär förmodligen fasas ur :)

Försök inte att tänka att det är en tävling. Börjar man tävla blir det allt som oftast fel:/

Var en bra förälder men försök inte vara "bättre" än pappan. Det behövs inte. Du är med största sannolikhet bra som du är :)

Och känn inte för mkt för att barnet ringer pappan. Det är så det är just nu. Och kan tex betyda att barnet känner sig mer säker på att du allt7d finns där - han behöver inte kontrollera att du finns genom att ringa tex. Eller så behöver han bara pappa lite extra just nu.

Det förminskar inte din betydelse :)

Tusan tack Brumma för dina svar! De har faktiskt lindrat min ångest. Ska läsa detta flera gånger så det verkligen går in:)
Förstår inte riktigt själv varför jag är så extremt sårbar när det gäller min son.

Varsågod :)

Glad att kunna vara till hjälp - ibland är man extra känslig helt enkelt :)

Känner du att du behöver bolla med ngn så är det bara att skriva en rad :)

Jag är inne några g0mger i veckan iallafall o kollar :)

Tack vad snällt Brumma:)

Jag funderar mycket på varför det känns jobbigare och jobbigare att jag bara har honom varannan vecka. Vill så gärna han ska få en sådan normal barndom som möjligt och det viktigaste, att han är lycklig. Det är en sorg att förlora så mycket tid med honom. Det blir så påtagligt bl.a. när man umgås med andra som har sina barn på helt då gör det så ont när de frågar efter honom och jag kan känna mig avundsjuk på de som alltid har sina barn.
Tycker ändå jag har hanterat det bra genom åren och försökt satsa mycket på mig själv när jag inte har honom. Men nu känner jag bara att han fattas när han inte är här och jag kan inte njuta alls den veckan. Får dåligt samvete mot min sambo och vårt gemensamma barn. Det är ju inte rätt mot dem.