Bf sept 2017
Åh det är så jobbigt nu. Vecka 35 imorgon. Sonen börjar förskoleklass i stora skolan! Och på tisdag ska vi på TUL igen.
Nära nu.. men börjar ha ont och massa sammandragningar/förvärkar och hugg.. idag kändes det flera gånger som att hela magen drog ihop sig snabbt, hårt och våldsamt så mosades bebisen neråt. Kändes som han var påväg ut. Det gjorde så jävla ont att jag skrek rakt ut första gången. Hann bara tänka "Neeej inte än!!! Minst 3 veckor får du stanna"..
Var dock ingen bebis som kom så, det känns ju bra. Vecka 37 iallafall.. men sne orkar jag nog inte en dag till.. känner mig HELT slut nu. Båda barnen hemma nu som ska börja skola och dagis igen. Blir mer tid ensam.. blandade känslor. Långtråkigt? Välbehövligt med vilan iochförsig. Sen kan det vara skönt att inte ha båda barnen hemma OM det drar igång och mannen jobbar. Så får man vila upp sig i ensamhet och kämpa på.
TUL börjar oroa mig.. förra gången, i vecka 29 så var bebis mitt på medelkurvan. Tror dem beräknade vikten till ca 1,2kg om jag inte minns fel.
Men nu har ju sfmåttet hasat upp från mitt på
Medel till över medel, plus att magen
Växt OTROLIGT i omfång! Mäter hemma för skojs skull.. på bara ett par veckor har magens omfång växt 10cm!!! Alltså 3-4veckor bara. Om ens det.
Det oroar mig, samtidigt glädjer det mig. Hellre en liten knubbis denna gång. Sonen var ju så tanig och liten. Det var så jobbigt ned maten och oron att han skulle gå ner mer och inte få i sig tillräckligt osv.
Längtar otroligt mycket nu. Sambon också. Nästan varje kväll säger han "nu får det vara bra. Nu får han komma ut, jag orkar inte längta eller vänta fler veckor alltså. Allt som fattas här hemma är en bebis"
Sonen blir helgalen och fnittrar oavbrutet när han frågar om hur många veckor det är kvar och vi svarar.. han blir helt till sig.
Vi är SÅ redo nu.