Men jag fattar fortfarande inte att jag är gravid och att vi ska ha barn igen. Nästan dagligen får jag ett sånt där "herregud jag har en bebis i magen!!!", trodde inte att det var så konstigt förrän min man till slut svarade "varför låter du så förvånad?". Det känns så sjukt och overkligt, för bra för att vara sant. Första gången kändes det rätt naturligt men nu är jag mest chockad. Hur känner ni?
Känns overkligt även fast jag känner av den varje dag, kommer nog fatta när det drar ihop sig för alla inköp osv som jag inte orkat börja ta tag i.
Har haft Brio smile men har dåliga erfarenheter av den så vi vill inte använda den till kommande bebis. Funderar på go men har börjat tänka att vagnen kanske ska vara ergonomisk?
Vilken emmaljunga var så smidig då? Har inte gillat emmaljunga tidigare för att de känns så stora och klumpiga men de är ju populära ändå. Bugaboo verkar också bra men lite dyrt kanske.
Vilka dåliga erfarenheter har ni av smile? Tyckte att den kändes så smidig. Lite mindre, men ändå stabil.
Minns inte riktigt vad Emmaljungan hette, nxt90 tror mannen. Ska kolla in deras hemsida. Den var mkt smidigare än jag tänkt att emmaljungavagnar är.
Är ni "gravidtrötta"? Jag är också väldigt trött men tror att det beror på att jag sover så dåligt. Har blivit väldigt kissnödig också haha, halvvägs. Hade inte alls det "problemet" under första trimestern heller, tyckte att det var lite konstigt. Men mår illa och kräks ibland fortfarande, ingen aptit och har inte gått upp i vikt än så det känns lite jobbigt. Visst brukar man ha ökat ett par kg vid det här laget i alla fall?
Vi bor i en trea och det känns helt okej med två barn, de får ett ganska stort rum. Vi kikar på fyror i området men har en del krav så det kan dröja tills rätt lägenhet dyker upp, men då slår vi nog till. Oavsett kommer de antagligen dela rum när bebisen inte sover med oss längre, det känns bäst. Vi vill mest åt ett extra badrum!
Jag har bara gått upp 2 kg sedan jag plussade så man måste nog inte ha gått upp jättemycket. De säger ju att bebisen tar det den behöver i första hand :) Min moster gick tom ner i vikt hela sin graviditet även fast hon åt mer än vanligt (hon hade iofs rätt mycket att ta av men det "omplacerade" väl sig på något vis :) Huvudsaken är väl att bebisen växer och det kollar ju BM när man är där.
men har fått näringsdrycker utskrivet så något vettigt går ner när jag inte äter så bra. Kan inte göra så mycket mer men hoppas tjocka till mig lite så det finns att ta av.
Det känns tryggast att vara hemma och gå på museum, junibacken, ha picknick, grilla och liknande om det går med foglossning, tror det är en lagom nivå för oss. Däremot har vi bestämt oss för en riktig utlandssemester nästa år, med en ettåring blir det nog mysigt också så det får kompensera för denna sommar. Om man inte kör någon vinterresa istället?
Förra graviditeten reste vi i vecka 27 och det var toppen, men denna gång vågar jag inte åka någonstans alls.
Jag mår ok, bortsett från halsbränna och i samband med det magkatarr. Börjar dock känna mig lite trött och tung! Märks att graviditeten börjar gå åt det hållet, mot slutet, på något vis. Nu kan man verkligen börja räkna ned, när det är i v 30+!
Hur länge ska ni som jobbar jobba innan ankomsten?
Ska tillägga att jag börjat jobba deltid! Så halva dagar som iofs är skittufft fysiskt, hoppas jag kunna fortsätta med. Men hade känt annorlunda om jag inte varit sjukskriven ett tag redan, tog det i en annan ordning helt enkelt. Låter klokt att varva ner ett tag innan förlossningen.
Det här med att må dåligt efteråt är jag inte rädd för. Mår dåligt under graviditeterna men förra gången släppte det i samband med förlossningen. Var i högriskgruppen för förlossningsdepression och -psykos men det tvärvände istället. Gissar på att jag mår dåligt av hormonerna/svängningarna, då verkar allt mer logiskt. Är det något specifikt du oroar dig över, Narie?
Ja, kanske deltid blir aktuellt så småningom. Nu känner jag att jag inte orkar göra ett bra jobb. Speciellt efter lunch, helt slut i kroppen. Men det beror nog mkt på sömnen.
Efter andra barnet föddes var jag väldigt känslosam, grät mkt, fick panikkänslor, låg stressnivå. När jag slutade amma lugnade sig känslorna en hel del. Jag är väl rädd för att reagera likadant, speciellt nu när man ska räcka till för tre. Visst barnen är större nu, när jag gick andra var första 2,5 år. Nu är de ju 8 och 5,5 år och klarar mer själva.
Jag är rädd för att alla negativa känslor ska ta över. Jag vill njuta av det här lilla livet.
Sen är det ju det här med sömnbristen. Jag blir väldigt påverkad av att inte sova. Känns allt mer som att vi kommer behöva satsa på delamning med denna.