BF Juli 2017 ny

Är med sjukt rädd, för smärtan.

Hade hemska pinvärkar som inte gjorde någon nytta med dottern. Oxh blev katastrof snitt.

Kände länge att jag inte var skapt för att föda.

Nu går vi profylax kurs och de pratar mycket om inställning, avslappning, mental träning mm. Vi läste kursmaterialet ikväll, hade gråten i halsen hela tiden.

Men känns bra!

De sa ofta att vi ska fokusera på att slappna av, andas och låta de andra bm ha koll på allt annat runt omkring oss.

Börjar sakta men säkert släppa rädslan och stressen. Inser att de kommer skjälpa mer än hjälpa mig.

Har min målbild med, barnet på bröstet. Pratar ihopa mig med min man om vad jag behöver av han om jag skulle få panik.

Prata ihopa er. Om vad ni faktiskt kan påverka för att göra det tryggt för er.

Om det skulle bli komplikationer så är ni ju på det bästa stället, med väldigt kunnig personal. Och de vet om riskerna.

Tänk positivt !

<3

Vet inte hur jag skulle hantera det, men hade nog försökt tänka som så att de har all bakgrundsinformation. Att de har koll och att det finns en plan när och om det händer. Att moderkakan inte släpper är ju inte jätteovanligt på alla de förlossningar som sker, samma med blödningar. De har ju bra rutiner för sådant.
Jag oroar mig mest för hur jag ska hantera smärtan denna gången och har tom skrivit en förebyggande ursäkt i förlossningsbrevet. Blir så otroligt otrevlig när jag har ont. Att de har koll på bebisen och förloppet känner jag mig trygg med, också att det kanske inte alls blir som jag tänkt mig men att de får lösa det och huvudsaken är att både jag bebis och mannen mår bra efter oavsett om det blir snitt, lite akut, bebis får va hos pappa om de måste tahand om mig osv.
Fick ju akut snitt med första, vilket alla oroade sig att jag skulle reagera negativt på. Men hur kan man reagera negativt när vi båda kom därifrån o mådde bra? Visst blev det inte som jag tänkt mig men vi kom hem och vi mådde bra!

Så jobbigt för dig att du har såna känslor. Kan förstå lite, då din situation är speciell denna gång. Är det någon ökad risk för komplikationer nu när den andra ska komma ut efter? Han är väl rätt liten och det borde väl vara plats att komna ut efter den första? Bra att du får prata igenom dina tankar med läkaren iallafall. Sen tror jag att det är bra om du försöker släppa alla mardrömsscenarion emellanåt och föreställer dig hur det skulle vara och kännas om allt går på bästa sätt. Försöka få en positiv känsla och lugn inför förlossningen. Tror själv mycket på affirmationer, meditation och positivt tänkande. Det brukar fungera bra för mig när jag blir orolig inför något.

Förmodligen kommer det ju gå jättebra! Men man förstår ju din oro såklart! Hoppas verkligen det inte blir några ytterligare komplikationer för er del. Känns som ni haft er beskärda del av sånt nu. 

Tycker oron går så upp och ner. Senaste oron, som egentligen är piece of cake och löser sig, är att både mina föräldrar och svärisarna är bortresta hela veckan innan bf. Det är dom enda sonen sovit borta hos innan, så det är ett litet orosmoment. Men inte alls säkert bebisen kommer då och han flera andra (3 fastrar tex) som han är väldigt trygg med. Inte ens säkert det blir aktuellt med nån övernattning heller. Och så är det ju absolut inte på liv eller död. Men det är min senaste fundering, haha :)

Förstår att du oroar dig för allt möjligt! Du har inte haft det lätt. Hur känner du inför att föda ut den lille? Kommer du vilja se osv?

Du är modig och det kommer gå bra. Snart är du i mål!

Hej Gröna Druvan! Vet inte om du minns mig men jag skrev lite till dig i samband med att du fick veta om er tts. Jag råkade ju ut för samma. Har tjuvläst här i tråden då och då och är glad att iaf er ena klarade sig <3
Vill bara skriva att jag definitivt tycker du ska titta på den lille, tror du kommer ångra dig annars. Vi förlorade ju båda och har inte ångrat en sekund att vi valde att hålla dem! Lycka till nu <3

Jag kan skriva här det är ingen fara
De upptäckte tts i vecka 16, minns inte graden men har för mig grad 2 redan så tidigt. Den lille hade ingen urinblåsa alls och de skiljde en hel del i storlek, man såg tydligt att cirkulationen var störd. Vi träffade Marius på Huddinge Sjukhus som var villig att operera mig dagen därpå men han var ärlig med risker etc så vi tackade nej efter mycket om och men och avbröt graviditeten två veckor senare två fina flickor födde jag i vecka 17/18. Dom var jättefina, man såg att den lilla var helt illröd o genomskinlig i huden dock såg sjuk ut, men inte på något läskigt sätt. Jag sattes igång kl 10 på fm och födde dem kl 19 nånting samma dag. Sov en natt och opererades pga moderkaksrester,
Sov en natt till sedan orkade vi se på dem!
Jag blev gravid fyra månader senare och födde min dotter för två veckor sedan <3

Idag har varit en sån gråt dag.....

börjar med att på profylaxkursen så har jag gråten i halsen hela tiden och när vi skulle testa att andas genom en värk, gick bra i måndags, så när mannen nyper till i låret så drog jag undan benet oxh slog bort hans hand. Blev så besviken på mig själv att jag inte klarade av det som alla andra oxh åter igen rädd för hur ska jag klara av smärtan så börjar gråta lite smått.

Kursledaren ser ju detta och precis när jag lugnat ner mig så kommer hon bort och liksom "blev det jobbig påminnelse"

Ja så bryter jag totalt ihop och grät typ nästan hela resten av kursen. Kul.

Sen var vi inne där positionskontroll av flickan.

Fick ligga med ctg först och bm känner lite snabbt oxh säger att det känns som huvudet är nere.

När läkaren sen kollar med ul så konstanterar hon snabbt att hon ligger i säte, så då bokar vi vändningsförsök imorgon.

Blev så paff så börjar gråta igen. De fråga om jag vill föda vaginalt, säger att jag vet inte längre men känner ändå att jag kommer ångra mig om jag inte ens försöker. 50 % chans att det lyckas imorgon.

Är helt mör och mentalt slut idag. Lyckas det inte imorgon så bokas snitt.

Dom såg precis som en bebis fast i miniatyr. Allt fanns där.

Okej, skönt att det inte är någon ökad risk då. Såklart man kan bli nervös och orolig ändå. Jag skulle också vara orolig och inte alls peppad om jag skulle genomgå en vaginal förlossning igen. Just smärtan har varit ohanterbar för mig vid andra förlossningen då det tog så lång tid. Krafterna tog ju slut till sist, men det var ändå så lång bit kvar då. Det du har till din fördel nu är väl att du är omföderska och det borde gå lättare för dig denna gång, samt att din bebis inte kommer vara så jättestor. Hoppas det går smidigt med igångsättningen.