Efter det dåliga beskedet förra vecka med ett testresultat 1:57 för risk av trisomi 21 så har jag idag vart iväg och tagit ett moderkaksprov.
Det var absolut inte det bekvämaste jag vart med om. Nu är det "bara" att vänta ca 1vecka på provsvar. Känns bara som en enda lång väntan hela tiden, kan inte njuta alls av graviditeten och vågar inte tänka tanken på ett friskt barn. Vill bara att veckan ska gå fort så man kan få veta...
Jag mår sådär. Äter nästan maxdos av öergigan. Har tagit bort 2 tabletter om dagen. Mår ganska illa i perioder under dagarna men äter lite mer stabilt nu.
Kissar ofta om nätterna.
Yr och har lågt blodtryck plus den j*vla nästäppan. Men annars mår jag bra ????
Magen växer på och jag tror att jag känt fladder just där bebisen ligger. Fick det bekräftat på kub.
Är i v.14 nu.
Har alltid känt tidigt vid alla 3 graviditet och har det på film från v15 med grabben men då var jag smalare.
Har även en bakåtlutad livmoder så ser Förhoppngsvis sparkarna utanpå tidigare.
Vi diskuterar här hemma om vi ska ta reda på könet. Har inte gjort det innan men är lite nyfiken nu. :)
Spelar ingen roll mest att jag tycker ty det att set är kul.
Vi har en flicka som tyvärr dog i v25. En pojke och detta blir vårt sista barn.
Hade varit kul med en flicka men mest tacksam är jag såklart för ett friskt och levande barn.
Känner att jag bara behöver skriva av mig någonstans så gör det här.:( vart dock långt.
Alltså jag känner mig ensam:( är en ny känsla som jag inte vet hur jag ska förklara. Jag flyttade från en stor stad till en liten håla för några år sedan. Har aldrig riktigt byggt upp någon ny vänskapskrets här på nya stället. Är mest arbetskamrater och ge gubbens kompisars fruar.
När jag var gravid med båda mina andra hade jag en hel drös med bekanta och vänner som skaffade barn samtidigt. Vi var ett kompisgäng på 4 personer som var gravid samtidigt och vi alla fick sedan barn inom 16 dagar. Det fanns alltid någon där att skicka ett sms eller meddelande till när man kände något speciellt, behövde prata symtom, oro, glädje eller bara ha någon där.
Nu har jag min gubbe, även om han lyssnar väldigt bra så är det inte samma sak. Går inte att prata om allt på samma sätt som med någon som går igenom samma sak och är kvinna.
Har pratat med mvc om detta och även fast jag är omföderska så ska ja få gå på gravidgruppen för att lära känna människor. Dock börjar de i v 32 här.
Saknar så mycket att bara kunna skicka ett sms eller mail till någon som förstår och är i samma:(
Förlåt för svamlet, men behövde få ur mig det:(
Tack
Jag har haft det till och från varje dag värst på morgonen & kvällarna som tur är är det hanterbart under dagarna.! Vart bättre nu i 2 dagars haft mer energi och kunnat träna, men vaknade imorse och kunde knappt få upp huvudet från kudden men har kollat alla värden järn och ämnesomsättning och allt såg jätte bra ut. Så gör mig orolig att det kan bero på någonting annat än just graviditeten även om jag inte tror det...är tyvär egenföretagare så det är bara att kriga på.! Alvedon har jag tagit vid 2 tillfällen hjälper ingenting alls tyvärr.
Hej! Ny här på sidan.
Bf 27 Juli-Stockholm
Äntligen, äntligen, äntligen har jag fått veta efter moderkaksprovet att vårt barn inte bär på någon kromosomavvikelse. Dessutom fick jag veta kön och väntar vår tredje pojk! ?
Det känns helt fantastiskt, helt underbart! Det har varit en så lång väntan och mycket oro sedan kubtestet som visade på bred nackspalt och vi fick risksiffran 1:57. Men nu kan vi slappna av och njuuuuta av graviditeten och den växande magen.
Det känns så orättvist. Det föds ca. 100.000 barn i Sverige varje år. Av dessa är 300 enäggstvillingar...bara där är chansen liten. Av dessa 300 är det ca 30-40 st som får tts. Hur stor är chansen att man ska drabbas? Så jäkla orättvist, men det känner väl alla som förlorar barn i graviditet och även efter.
Livet är ju inte rättvist.
Nu får man kämpa på för våran Olle som blev kvar, och jag önskar så att han klarar sig. Åh herregud vad älskad han ska bli.
Edvin ligger kvar i magen, och vet inte alls hur man ställer sig till det vid födseln sen... Vill man se honom om han legat död i magen i flera månader? Hur funkar det? Begraver man någon som dött i vecka 17? Eller tar sjukvården hand om honom?
Är det någon här inne som inte känner fosterrörelser än? Känner mig helt knäckt, har inte känt min bebis sen igår kväll och är så rädd att han också dött. Men kanske är svårare att känna nu när det bara är en?
Måste bara skriva av mig lite. Är såååå besviken! Förra graviditeten var vi på ett fantastiskt ställe med en underbar barnmorska som gjorde ett ul i vecka 28, primärt för att kolla kön men själva ultraljudet var en väldigt noggrann genomgång av bebisens anatomi. Kändes verkligen som en bonus då vi förväntade oss något i stil med rutinultraljudet som inte var någon speciell upplevelse för oss. Sen vi åkte därifrån i juni 2015 har vi båda längtat tills det skulle bli dags för syskon så vi kunde åka dit för samma kontroll igen! Men nu har dom slutat med sin mödravård så det kan inte bli nåt besök! Är så himla besviken över detta.
Så nu vill jag ha tips! Antar att det får bli i Stockholm, dit vi har okej avstånd. Är det någon som varit eller vet någon som varit på privat ultraljud i Stockholm där det varit väldigt bra och värt pengarna?
Missförstå mig rätt, för SJÄLVKLART är det viktigast att bebisen är frisk osv, men primära anledningen till ett ultraljud till är att vi vill kolla kön, men skulle jättegärna vilja att själva ultraljudet är väl genomfört och med en rejäl genomgång av hur bebisen har det där inne :)
Å känslan som uppstår efter att man varit på toaletten efter ca 1 veckas förstoppning, har inte ens behövt börja med järntabletter ännu?! Fasar för att börja stoppa i mig dem! Nån mer med problem? Sånt man inte gärna pratar om men fy vad besvärande det är! :/