Jessa01 Hur mår du?
Usch, jag lider så mycket med alla och med mig själv. Hur kunde det bli så här? Varför är det så svårt för vissa och hur lätt som helst för andra? Vi har allt att ge ett till barn. Vi har ekonomi, utrymme, trygghet... allt! Hoppas att vi kan få ge det till någon annans barn som har det tufft istället. Imorgon har Stockholm stad informationsträff om att bli familjehem. Jag ser fram emot kvällen!
Precis så- mörkt och orättvis är världen ibland!
Jag följer gärna era tankar här om andra alternativ. Nu när detta verkade vara vår sista chans med egna ägg 
Idag fick vi dödsdomen, det är inte lönt att fortsätta med IVF.
Jag, envis som en åsna, sade att jag och mannen inte är redo att ge upp. Läkaren menade att det är oetiskt av dem att gå vidare då vi har mindre än 10 % chans att bli gravida. De ska diskutera på kliniken om de ska låta oss göra ett försök till.
Vad gör vi nu!!?? Jag är inte redo för andra alternativ än!
Min man ringde också idag och kunde inte heller förstå resonemanget.
De tycker nog bara inte att en person med dåliga förutsättningar som jag ska gå igenom allt med hormonbehandlingar och förhoppningar som kan grusas. Jag tror att det är så "enkelt".
Procentsiffran satte hon ut efter hur hon tycker att jag har svarat hittils på behandlingen. De kan inte sätta in en högre dos hormon än vad de har gjort.
Välkommen hit Mariana! Vi håller tummarna för att vikten kan rasa nu!
Då har man förstört midsommar för hela familjen. Svägerskan visade sig vara gravid och jag fick panikångest så vi fick åka hem kl 23 på kvällen. Till övriga sa vi att jag var sjuk. Glad midsommar! Fy fan vad jag är usel!
Hej! Jag hoppar in här. Fyller 35 i år och varit gravid när jag var 16, men avslutade den graviditeten. Har gått igenom fertilitetsutredning efter att ha försökt bli gravida i över 2 år. Inget fel hittades förutom ett ngt högt tsh-värde (3.2) Äter nu levaxin och mitt värde ligger på 0.51. Har hittills lyckats hålla det här med att vi inte blir gravida ifrån mig, inte låtit det påverka mig så mycket, bara tänkt att det som händer händer, försökt att inte oroa mig över saker jag inte kan påverka. Men efter att remiss till ivf skickades in igår känner jag att det kryper närmre. Att vi inte kan få barn själva är nu ett faktum och jag känner mig ledsen. Har inte känt mig stressad då både mina och min sambos föräldrar fått barn efter 35, men nu är stressen påtaglig. Hur hanterar ni allt? Vänner runt omkring mig får barn och jag känner mig mer och mer nere. Vill inte berätta för ngn, vill inte att ngn ska tycka synd om mig. ????