Vi som är gravida efter ÄD 2017
Behöver lite kloka tankar... Idag har jag känt mig lite extra nere sådär, och inser att denna graviditet inte ALLS blivit (än så länge) som jag tänkt mig/föreställt mig. Mått sämre, varit oroligare och mera nedstämd, mannen är daltig/närgången/irriterande/valfridåligkänsla och jag vill oftast ha honom på armlängds avstånd... Dessutom mkt fler tankar än jag trott på att bebisen "inte är min", kan tänka saker som "kan jag verkligen säga att jag väntar mitt andra barn? Det är ju inte mitt liksom?" eller "hur ska jag kunna älska denna bebis lika mkt och självklart som sonen, som jag "gjort själv"?" "Har vi gått för fort fram med giftemål och barn? Tänk om det inte håller, orkar inte en till separation!!" Så där kan det hålla på, är inte alls så där automatiskt och självklart lycklig och glädjefylld som jag var under min första graviditet.... Suck. Förstår att det är hormonerna som ställer till mkt av det, och att det säkert faller på plats när bebisen kommit, men ändå... Blir lite orolig.
Kan glädja dig med att berätta att jag nu har fått mina tvillingar och det känns bara helt fantastiskt och absolut INGEN skillnad mot när jag fick mitt genetiska barn! Föräldrainstinkten är precis lika stark nu!
Hormonerna under graviditeten påverkar en ju mycket och även folk som har naturliga graviditeter har det ju jobbigt. Både då och när barnet är fött. Många känner en press att vara lyckliga men så enkelt är det inte för alla. Vi med äd-graviditeter kanske dessutom har fler existentiella tankar att reda ut. Det är så överväldigande allting och man måste ha förståelse för sig själv om du fattar vad jag menar Hoppas du känner dig lite lugnare. Kram