IVF på gång i vinter, fler som är i samma läge?

Hej alla förlåt för att jag inte har skrivit här men så mycket har hänt sen sist.

I förrgår plussade jag, chockad verkligen då jag 5v tidigare fått veta att mina äggledare är blockerade och att enda chansen för oss är provrörsbefruktning. Jag plussade sent, i v 7 så testet visade klart o tydligt 2 streck o cb digital gravid 3+. Igår hände det värsta som kan hända, en störtblödning. Lyckan varade inte länge.. Idag är blodet borta så jag vet inte om de är ett missfall? Ringde akutgyn o de visste inte heller så jag ska in på måndag för de va för tidigt att se nåt nu ändå sa dem. Någon här som varit med om liknande, bara haft blödningar en halv dag och det varit missfall?

Helgen har varit bra här! Inte så mkt fokus på barn eller barnlöshet alls så det är skönt! Ja med undantag då för söndag kväll då jag och killen gick till Apoteket o hämtade ut medecinerna för stundande behandling. Det var ett artilleri vill jag lova, en hel kasse var det och då fattas ändå ett paket gonal-f som inte fanns inne just då.

Håller modet uppe oväntat bra än så länge, känns hyfsat ok med att starta upp behandling som borde komma igång på fredag. Vet inget om resultat på inseminationen ännu, men vi förbereder ändå för ivf. Kändes bättre att hämta ut kassen med alla sprutorna innan så är man redo liksom.

Verkar tufft med nedreglering, anina med deppighet och allt som verkar komma med. Man har det ju rätt så motigt ändå med barnlösheten liksom... typiskt om medicinerna ska spä på det

Jag fattar verkligen att det inte känns kul att få vänta. Man har bara en viss mängd energi, och alla små "motgångar" eller saker som gör att det inte går framåt frestar verkligen på då. 

Vi hämtade ut all medicin på en gång (kliniken sa att man skulle det) så vi har allt preppat från första gonal-F-sprutan som tas på 1:a eller 2:a mensdagen till alla lutinus-tabletter som man tar efter äggåterföingen 3 ggr om dagen t.o.m testdagen. Så det är mycket medicin alltså! Nådde för första gången i livet upp till högkostnadsskyddet, tack gode gud för det, det blev ändå 2000 spänn.

Jag vet ännu inte hur det gått med inseminationen. Jag hatar att testa i förtid eftersom jag alltid känner mig så säker på att det är negativt. Så då lever jag hellre i ovisshet tills mensen kommer. Och det är mycket sannolikt imorn. Mentalt är jag redan inställd så gått det går på sprutstart på fredag, så gud i himmelen om det visar sig att det skulle ha funkat! Det känns som för mycket att hoppas på. 

Vi gjorde en insemination för lite över två veckor sedan.

Hade tagit gonal-F sprutan innan och då hade läkarn sagt att två (!) äggblåsor utvecklats.

Allt kändes äntligen som vår tur efter ett och ett halvt års försäkande med tabletter osv. Min sambo hade för första gången velat prata om namn på vårt framtida barn.

Men så kom den, mensen, två dagar för tidigt. Vi har kontakt vår läkare och jag har ultraljud imorgon fredag för att testa en andra gång med sprutorna och insemination.

Vad gör man för att gå vidare och inte gräva ner sig allt för mycket? Jag har gråtit i två dagar, kan inte se på folk med barn eller barnvagn utan att magen knyter sig.

Det kändes som om jag gjort allt rätt; rört på mig, ätit mina folsyretabletter, ätit bra och näringsrik mat och haft sex regelbundet.

Vad gör jag för fel? Är jag och min sambo inte värda ett barn?

Ja, det är verkligen hemskt! Som om alla förhoppningar rinner ur med blodet (hemskt och säga kanske men kom inte på något bättre). Vi vet inte än när nästa insemination blir, gissar att jag får veta det idag hos läkaren...

Vi har blivit ställda i kö för provrörsbefruktning hos Karolinska och väntetiden är för närvarande 6-8 månader!

Vi funderar på om vi borde ställa oss i en annan kö samtidigt för att se om det ger kortare väntetid..

Hur går det för er?

Man känner sig så hopplös som sagt, kunde inte ha sagt det bättre själv! Jag tänker alltid för långt fram och tänker alltid det värsta. Vad gör vi liksom om provrörsbefruktning inte funkar? Ska vi leva med det faktum att vi kommer vara barnlösa om vi isåfall inte adopterar eller liknande?

Vi skulle ha gått till Octavia-kliniken i Stockholm först då jag fått tips av en annan tjej som fått hjälp där.

När jag kom dit fick jag vet att behandlaren gått i pension och tipsades om Sophiahemmet istället och det är dit vi går nu.

6-8 månader låter hemskt, visst, vilket som är underbart då man längtar efter ett barn men man vill ju gärna ha så kort väntetid som möjligt..

Jo, men precis. Jag kan tänka mig att när jag väl blir gravid så kommer jag vara nojig i 9 månaders tid i alla fall pga av att det inte lyckats tidigare; "kan jag ligga på mage", "kan jag äta det där" osv.

Tack, det hoppas vi med!

Jo verkligen, mitt favorit forum att kunna vädra huvudet lite, efter denna resa så är det skönt att få skriva av sig ibland.

Jag kan nästan inte tro det själv men i morse var de där! De två strecken!! Jag är gravid! På tredje inseminationen och med ivf-medicinen väntandes i kylen!

Jag kommer hålla mig borta från trådar och annat ett tag nu, behöver ta in detta och vill inte börja oroa mig för komplikationer. Jag tänker ta mig tusan ta ut den här glädjen i förskott , så länge som jag varit nere pga misslyckade försök. Det är ju långt ifrån över, men det är verkligen en milstolpe, har aldrig innan haft så mycket som ett spökstreck på stickan tidigare.

Stort tack för all peppning och hållna tummar, och för att jag fått skriva av mig! Jag hoppas på er andra så innerligt! Många styrkekramar, ni är grymma som kämpar!!