bricken skrev 2016-10-27 20:19:48 följande:
Anina, såklart får man skriva av sig, det är väl det tråden är till för och jag har i alla fall inget problem med för mycket text. Gillar att läsa hur andra tänker och känner kring det här, både känna igen sig i det som är jobbigt, men också hämta lite hopp och ta till sig av de positiva tankar som också finns. Jag har verkligen en förmåga att alltid tro det värsta om saker och måla allt i svart såna här situationer. I mitt huvud är jag liksom redan tre misslyckade landstings-ivf:er fram, vilket inte egentligen hjälper en ju, utan mest gör en ledsen och mer orolig.
Hursomhelst, goda besked! Idag fick vi kallelsen till akademiska i brevlådan! Hurra, känns skönt att äntligen se ett ljus i den tunneln i alla fall! 10 november ska vi dit, så kanske, kanske, kanske hinner vi med första behandlingen före jul. Det gör mig spänd, förväntansfull och skräckslagen på samma gång!
Man har ju förstått att det inte är en enkel behandling att gå igenom. Men för att se det på den ljusa sidan, som jag läste att nån skrev här på familjeliv har jag för mig, att det ju i alla fall är sjukvård som liksom ska lägga till något och förhoppningsvis resultera i något väldigt fint. Det är ju liksom alltid jobbigt att vara i sjukhusmiljö och behandlas, men hur jobbigt hormoner eller äggplock än må vara så tänker jag att det inte är i närheten av att operera bort något som är farligt för en eller som måste göras för att rädda ens liv...
Och en sak till, som en kompis sa till mig när jag oroade mig för hur man skulle må med alla dessa hormoner i kroppen vid ivf. Att en graviditet ju alltid innebär en massa hormoner i gungning, ovisshet och ofta svajjigt mående. Nu är det ju dock den lilla skillnaden att IVF:en kan misslyckas och då har man stått ut med all skit utan att komma närmare det som man längtar efter, men det var ändå en skön tanke. OM IVF:en lyckas så är man ju liksom i vecka 1 när första sprutan tas och det känns som jag mycket lättare kan stå ut med biverkningar och besvär om jag fokuserar mer på vad det faktiskt kan leda fram till i slutändan, och inte på risken att stå barnlös efter tre behandlingar.
Ja det blev visst ett långt inlägg detta också, så förlåt om det blev för mycket (har en tendens att bara fortsätta skriva när jag väl börjat). Men summan av kardemumman är iaf: vi har ett första möte med kliniken inbokat!!!
Man kan ju förstås välja vad man vill läsa och inte. =)
Det känns jättebra att skriva av sig och läsa vad andra skriver. Man önskar givetvis inte någon att gå igenom detta men det känns ändå bra att veta att man inte är ensam. Sen blir man orolig också när man läser om de som inte lyckas. Jag försöker att inte tänka så långt utan ta stegen ett i taget.
Sen har jag nästan skippat hormonsteget i mitt huvud. Min tanke går, nu nedreglering, sen in med lite hormoner och sen ägguttag. Så jag vet väldigt lite om hormonprocessen. Hur lång är den?
Åh vad kul, grattis. =) Så skönt det måste kännas, och förmodligen lite läskigt, att få ett datum. Jag pratade med läkaren igår som skulle ha skickat remissen för nästan 3 veckor sen, men har inte hunnit. Hoppas han gjorde det igår. Det blir så verkligt när man får ett datum.
Som du säger så får man ju tänka på det fina som förhoppningsvis kommer ut av detta. Läskiga tanken är ju att man inte får ut nåt av det. Men får man en liten bebis så är det helt klart värt alla jobbiga behandlingar och skit man går igenom och ska gå igenom.
Några kompisar pratade om sina barn igår, hur de stoppade upp saker i öronen och näsan och de fick åka till akuten med dem för det. Jag bara satt och längtade, de kunde inte skrämma mig med sånt. =)
Du behöver inte be om ursäkt för det Bricken, skriv så mycket och långt du vill. =)
Idag började jag med antibiotika. Har ev en infektion i äggledaren från spolningen.