Som rubriken tyder, ni som ångrar er abort hur långt gången var du när du hade abort? Var det någon som tvingade dig till det eller valde du själv och ångrade sen? Jag har gjort och mår dåligt än idag, det var mitt val som gör inte skuldkänslorna bättre. Man mår så dåligt över det här asså, så ni som ångrat abort, valde ni det själva?
Ni som inte ångrar behöver inte svara på denna tråd, det sista jag behöver är någon som mår bra av det (no hate)
Jag ångrar min abort något fruktansvärt, jag var i vecka 9 då jag avbröt graviditeten. Min kille ville inte ha barnet, han ansåg att vi var för unga och han hade andra planer för livet för tillfället (vi är mellan 22-24 år gamla). Jag kände mig redo men jag ville samtidigt inte "förstöra" hans liv genom att behålla mot hans vilja, kändes som att jag skulle ha tvingat på honom faderskapet (även fast jag är väl medveten om att vi båda var lika skyldiga till att det hände). Om jag hade behållt så hade barnet varit 3 månader gammalt nu. Flera av mina vänner och bekanta har nyfått barn eller ska få inom snar framtid och det gör så ont i mig när jag tänker att jag hade kunnat ha en liten bebis jag också... :(
Yes en tråd för patetiska ryggradslösa "offer" som inte kan stå för sina egna beslut.. eller vänta var de bara okej att snacka skit om dom som inte ångrar sig?
Yes en tråd för patetiska ryggradslösa "offer" som inte kan stå för sina egna beslut.. eller vänta var de bara okej att snacka skit om dom som inte ångrar sig?
Nu har jag inte genomgått en abort, men jag har flera vänner som har genomgått det och som mår fruktansvärt dåligt över det oc ångrar sig.
En vän förlorade jag till och med när jag fick mitt barn, då vi hade varit gravida samtidigt och hon skulle ha fått sitt barn strax efter mig. Ju längre i graviditeten jag kom desto mer gled hon ifrån mig. Tycker så synd om henne! Hon blev övertalad av sambon och sambons familj som av någon anledning lade sig i det hela.
Så verkar det ofta vara när en kvinna ångrar aborten. Hon blir övertalad, tjatat på, hotad, trakasserad osv, tills hon inte klarar att stå emot längre och gör något mot sin vilja. Så fruktansvärt fel och tragiskt!
Försök att inte vara så hårda mot er själva! Även om beslutet var ert eget. Ingen människa kan se in i framtiden och förutsäga sina känslor och tankar efter en abort. Ni gjorde ert bästa utifrån situationen som var då! "Det är lätt att vara efterklok" brukar man säga. Det betyder ju att det är svårt att vara "förklok".
Man får tänka på att det är ett beslut som oftast tas under extrem psykisk press(oavsett om pressen kommer från en själv eller någon annan), i en situation som är långt ifrån det normala för en. Dessutom är det beslut som måste tas inom en begränsad tid, vilket sätter ytterligare press på en redan stressad hjärna.
Önskar att jag kunde ta bort all er smärta!
Kram
Med all respekt så har jag svårt att förstå varför man bara vill att de som ångrar sina aborter, och som efter massvis med år fortfarande mår väldigt dåligt över det val de gjorde ska svara? Jag tycker att det skulle göra det hela ännu värre.
Varför vill man inte höra från dem som gjorde ett svårt val, var ledsna och mådde dåligt över det, men som så småningom försonats med sitt val, och inte längre lever med en evig smärta över det? Vi finns ju också. Viktigt att veta det, istället för att tro att man alltid kommer att må dåligt. Så är det inte för alla.
Med all respekt så har jag svårt att förstå varför man bara vill att de som ångrar sina aborter, och som efter massvis med år fortfarande mår väldigt dåligt över det val de gjorde ska svara? Jag tycker att det skulle göra det hela ännu värre.
Varför vill man inte höra från dem som gjorde ett svårt val, var ledsna och mådde dåligt över det, men som så småningom försonats med sitt val, och inte längre lever med en evig smärta över det? Vi finns ju också. Viktigt att veta det, istället för att tro att man alltid kommer att må dåligt. Så är det inte för alla.
Jag ågrar inte aborten men jag tänker ofta att jag önskar att omständigheterna hade varit annorlunda så att jag hade kunnat behålla barnet med gott samvete. För ärligt talat så kände jag dåligt samvete gentemot barnen vi redan har när jag blev gravid igen. Min instinkt sade att jag skulle vara glad, men jag visste samtidigt att vi inte skullle kunna behålla det. Det finns redan 3 barn i hemmet, både jag och sambon är över 40, jag har precis nu börjat få en och annan hel natt av sammanhängande sömn efter 6 års sömnterror pga graviditeter och bebisar osv. Det fanns inte kraft i mig att ta mig igenom ännu en graviditet och spädbarnsperiod. Jag hade blivit ett vrak som inte orkat ta hand om de barn jag redan har.
Beslutet att avsluta graviditeten var gemensamt.
Jag mådde piss i ca 4mån efter min abort.
Mitt beslut grundade sig i att min sambo inte ville ha barnet och jag tvekade. Hade min sambo varit positiv till graviditeten hade jag inte övervägt abort, men det kändes fel att behålla mot hans vilja. Vi pratar nu om att skaffa barn då jag börjat längta sedan jag blev gravid. Han är på väg åt rätt håll, men är inte riktigt där än, känns ändå som att det löser sig i slutänden. Men innan vi/han kom fram till det, att han inte är emot att vi skaffar barn lite längre fram (vi har inte varit tillsammans så länge) hade jag panik.
Och ångest, sov inte på nätterna, grät varje dag. Hade en utdragen abort medicinsk + kirurgisk, blödde i 7 veckor osvosv.
Trodde aldrig jag skulle kunna känna mig glad igen. Så förstår din känsla!
Men jag har tagit mig över till andra sidan, och jag hoppas du kommer dit tids nog.
Viktigt dock att ge det tid och tillåta sig att sörja.
Styrkekramar till er alla!
Och "Anonym H", tror du fick ditt svar från Risa och Sol , som sagt om detta inlägg inte passar dig behöver du inte kommentera!
Jag ångrar inte min själva abort på sättet att det inte var rätt då jag inte vill ha biologiska barn och är ung. Men däremot ångrar jag att jag lät min pojkvän göra valet och trycket från hur hans mamma varit. Jag mådde/mår så dåligt än idag av allt hon gjort mot mig. Jag klarade inte av tanken av att mitt barn skulle ha henne som farmor. Men samtidigt kände jag sådana sjuka känslor för det där lilla jag aldrig någonsin kunde tänka mig. 6 veckor men ändå kändes det så mäktigt i känslorna.
Jag ångrar att jag inte fick göra det för att jag ville det och kände att det var rätt. Det var så mycket press från min pojkvän och han hade sådan panik. Idag mår huvudet bra men inte hjärtat. Gråter mycket från och till. Men jag köpte en låda som jag fyllde med lite saker. En body, två par strumpor och en mössa så jag kan ''ta'' på smärtan istället. Men varje dag är en kamp inombords.
Kramar till er andra där ute!
Ångrar aborten för 20 år sedan.Jag hade kunnat ha ett vuxet barn nu.Istället lever jag med mina katter.
Jag hade inget val gällande min ?abort?, eller selektiva fosterreduktion som det även kallas. Var gravid med tvillingar men vår ena hade tyvärr en extra kromosom 13 samt flertalet missbildningar till följd av det. Ångrar mig än idag (4 månader senare) trots att vår lilla bebis aldrig hade klarat sig utanför magen. Är fortsatt gravid med vår friska tvilling som är beräknad om bara ett par veckor men det känns fruktansvärt jobbigt att bära med sig allt vi gått igenom och ?valet? vi var tvungna att ta för att rädda vårt friska barn i magen.
Hade önskat att bara få se vår lilla bebis, hålla henne en gång men kommer tyvärr aldrig få den möjligheten.
Jag vet ärligt talat inte om jag ångrar eller inte. Jag känner stundtals djup nedstämdhet när jag tänker på den, och självklart funderar jag vem det hade kunnat bli som jag tog bort och hur mitt liv hade sett ut med ett barn.
Men jag vet inte om det är samma sak som att ångra. För det fanns goda skäl till att jag valde abort och två år senare vill jag fortfarande inte ha barn eller tycker att jag har rätt förutsättningar att ge ett barn.
Så jag ångrar kanske inte själva aborten, däremot att jag hamnade i den situationen, kanske?
Jag ångrar inte att jag inte fick barn som 19-åring med en galning, men det kan kännas helt fruktansvärt att tänka på aborten för den var så traumatisk och vidrig och att jag valde bort ett litet oskyldigt liv. Är 100% förespråkare av abort, men det var för mig en väldigt stor sak att göra och jag minns den psykiska smärtan 17 år senare. Alternativet hade dock varit hemskt; ett barn med våldsam och manipulativ far som jag hade varit bunden till för alltid. Nu slapp jag det tack, men priset var högt.
Jag mådde piss i ca 4mån efter min abort.
Mitt beslut grundade sig i att min sambo inte ville ha barnet och jag tvekade. Hade min sambo varit positiv till graviditeten hade jag inte övervägt abort, men det kändes fel att behålla mot hans vilja. Vi pratar nu om att skaffa barn då jag börjat längta sedan jag blev gravid. Han är på väg åt rätt håll, men är inte riktigt där än, känns ändå som att det löser sig i slutänden. Men innan vi/han kom fram till det, att han inte är emot att vi skaffar barn lite längre fram (vi har inte varit tillsammans så länge) hade jag panik.
Och ångest, sov inte på nätterna, grät varje dag. Hade en utdragen abort medicinsk + kirurgisk, blödde i 7 veckor osvosv.
Trodde aldrig jag skulle kunna känna mig glad igen. Så förstår din känsla!
Men jag har tagit mig över till andra sidan, och jag hoppas du kommer dit tids nog.
Viktigt dock att ge det tid och tillåta sig att sörja.
Jag ångrar inte att jag inte fick barn som 19-åring med en galning, men det kan kännas helt fruktansvärt att tänka på aborten för den var så traumatisk och vidrig och att jag valde bort ett litet oskyldigt liv. Är 100% förespråkare av abort, men det var för mig en väldigt stor sak att göra och jag minns den psykiska smärtan 17 år senare. Alternativet hade dock varit hemskt; ett barn med våldsam och manipulativ far som jag hade varit bunden till för alltid. Nu slapp jag det tack, men priset var högt.
