Anonym (Hjälp!)

Äldre 26 Sep 15:58

54 svar

Min dotter är utanför i skolan, känner mig så maktlös

Nu behöver jag familjelivs samlade klokskap och gärna någon solskenshistoria så vi orkar vidare.

Min dotter går i första klass nu och har gått med sin klass sedan förskoleklass.
Men hon kommer inte in bland tjejerna i klassen, och känner sig så utanför. Det är aldrig någon som frågat om hon vill vara med och leka eller om hon vill följa med dem hem efter skolan. Hon har hängt en del med killarna istället, men det börjar bli så väldigt uppdelat nu så där får hon inte heller vara med riktigt längre.

Vi har sen första stund kämpat och mailat och ringt och frågat och bjudit hem klasskompisar, och tre stycken har varit hemma hos oss men de har aldrig frågat tillbaka. Min dotter har sedan förskoleklassen klagat på att alla andra har vänner utom hon. Att alla andra har jättemånga kompisar men ingen vill vara med henne.

Det har gått så långt nu att hon har mardrömmar varje kväll innan hon skall sova och hon har ont i magen och huvudet jämt. Vår glada spralliga tjej har försvunnit och hon säger att ingen gillar henne i klassen och hon känner sig inte välkommen i skolan. Hon vill inte gå till skolan alls som det är nu.

På fritiden har hon en granntjej som hon leker med ibland och ett par killar i huset som hälsar på. Hon är fantastisk med småbarnen ute på gården, hon är snäll och trevlig och duktig och social. Hittar alltid kompisar på lekplatsen. Spelar fotboll och har annan fritidsaktivitet.

Men i klassen går det inte. Det är ganska tjejiga tjejer där och hon är mer en minecraft och starwarstjej. Kanske hon är för gåpåig?

Vi har pratat med fröken i skolan som bekräftar att hon är lite utanför, och även kuratorn har hon börjat gå hos. Men jag vet inte vad sjutton det skall leda till. Om ingen gillat henne på 1,5 år snart, så vad skulle ändra på det hela om hon pratar med kuratorn?

Snälla hjälp mig, jag själv går under av oro snart och det gynnar ju ingen. Att det skall vara så svårt!

Magdalena03

Äldre 27 Sep 10:22

#31

Anonym (D'archangel) skrev 2016-09-27 10:13:52 följande:

Det har du rätt i faktiskt. Jag tänker bara på att vi ibland måste förstå att det kan vara svårt för barnen att skapa någon sorts storgemenskap och få den att fungera. Det kan nog vara svårare än vad vi tror ibland.

Visst är det så. Det är därför det inte kan överlämnas till barnen. De vuxna måste stötta och vägleda. Lärare, fritids och föräldrar.

Anonym (ugglan)

Äldre 27 Sep 10:24

#32

När de är så små går det fortfarande att påverka med olika slags gruppövningar...i min sons klass hade de problem med tjejgruppen de första åren. Tjejerna fick ha egna "lektioner", vet inte vad de gjorde, under kuratorns ledning och det löste sig även om inte alla tjejer blev kompis med alla förstås.

Om man ska börja med insatser när barnen är större, i mellanstadiet, är det mycket svårare att lösa. Därför tycker jag att ni ska fortsätta att ligga på skolan. Jag tror inte heller att det är enskilda samtal med kuratorn som är rätt väg i det här fallet.

Anonym (Hjälp!) Trådstartaren

Äldre 27 Sep 14:18

#33

Tack för alla svar och tankar.
Det är så svårt, för tänk om det är min tjej som gör nått som de andra inte gillar? Hur får jag reda på det? Jag kan ju inte hålla på och fråga henne, för hon är ledsen som det är varje morgon och hon säger hur ledsen hon är för att ingen frågar henne.
Jag KAN inte ligga på och säga att hon skall bete sig annorlunda när jag inte vet vad problemet ligger i.

Hon är ingen blyg viol som står i ett hörn, utan hon går runt och försöker skapa kontakter. Hon leker med killar i andra klasser då och då så hon är ju inte helt ensam jämt. Men det är ingen som frågar henne liksom. Ingen som väljer henne eller väntar efter maten eller gympan. Eller på väg ut till rasten.

Hon kanske är för gåpåig? Äsch, jag vet verkligen inte. Huvudet och tankarna snurrar och jag känner att jag nästan börjar dra mig undan henne för det gör så ont för mig också. Världens sämsta förälder.

Ulltand

Äldre 27 Sep 14:32

#34

Anonym (Hjälp!) skrev 2016-09-27 14:18:55 följande:

Tack för alla svar och tankar.
Det är så svårt, för tänk om det är min tjej som gör nått som de andra inte gillar? Hur får jag reda på det? Jag kan ju inte hålla på och fråga henne, för hon är ledsen som det är varje morgon och hon säger hur ledsen hon är för att ingen frågar henne.
Jag KAN inte ligga på och säga att hon skall bete sig annorlunda när jag inte vet vad problemet ligger i.

Hon är ingen blyg viol som står i ett hörn, utan hon går runt och försöker skapa kontakter. Hon leker med killar i andra klasser då och då så hon är ju inte helt ensam jämt. Men det är ingen som frågar henne liksom. Ingen som väljer henne eller väntar efter maten eller gympan. Eller på väg ut till rasten.

Hon kanske är för gåpåig? Äsch, jag vet verkligen inte. Huvudet och tankarna snurrar och jag känner att jag nästan börjar dra mig undan henne för det gör så ont för mig också. Världens sämsta förälder.

Två huvudalternativ.

Din dotter fungerar normal socialt men har råkat hamna bland barn inte passa ihop.
Lösning. Byt skola eller söka andra umgängesmöligheter (idrott, dans scouter etc).

Din dotter har något betende som andra barn har svårt för. Men hur får man reda på det, inte helt lätt... Vår dotter brukar berätta om jag frågan varför hon tex inte leker med NN. Svaren kan bli "hon skall alltid bestämma" "Hon är bara intresserad av smik" "hon är snäll men inte så rolig att leka med".

En tanke. Finns det någon förälder i klassen som skulle kunna fråga sitt barn om din dotter lite försiktigt?

Vad det än beror på så är det iaf inte ditt fel. Jobba vidare strukturerat så kommer ni säkert att lösa detta!

Anonym (Va?)

Äldre 27 Sep 18:34

#35

Anonym (D'archangel) skrev 2016-09-27 09:30:14 följande:

Ibland tycker jag att vi förväntar oss att våra barn ska klara saker som vi själva inte klarar av. Om en kollega har samarbetssvårigheter på arbetsplatsen, klarar vi av att leva efter "alla ska vara med"-principen? Tycker vi att arbetsgruppen ska träna på att låta hen vara med? Nej, vi slösar inte tid och energi på något som ändå inte kommer fungera.

Som vuxna väjer vi inte för det faktum att vissa människor är svårare att samarbeta med för oss. När barn upptäcker det så smäller vi dom på fingrarna och säger att "alla ska vara med".

Jag tycker att barn ska få hitta sin plats. Att dom ska få upptäcka att dom inte passar ihop med alla, att använda sina bra sidor och utveckla dom.

Sedan kan man i möjligaste mån arrangera lek där alla kan delta, men det är ju en annan femma.

Fast även om jag inte vill bli bästa kompis med alla kollegor så äter man ju ex lunch tillsammans, pratar trevligt med alla och frågar alla om de ska med och fika. Inte kan jag heller välja vilka jag ska jobba tillsammans med utan det är bara att försöka komma överens och göra sitt jobb.

Jag vet för övrigt inte riktigt vad du menar med att kollegor som har "samarbetssvårigheter" lämnas utanför? Naturligtvis mobbar man inte folk på jobbet heller även om de råkar vara lite udda? Man struntar inte i att be dem komma på möten eller går och äter lunch utan dem.

Anonym (D'archangel)

Äldre 27 Sep 18:51

#36

Anonym (Va?) skrev 2016-09-27 18:34:45 följande:

Fast även om jag inte vill bli bästa kompis med alla kollegor så äter man ju ex lunch tillsammans, pratar trevligt med alla och frågar alla om de ska med och fika. Inte kan jag heller välja vilka jag ska jobba tillsammans med utan det är bara att försöka komma överens och göra sitt jobb.

Jag vet för övrigt inte riktigt vad du menar med att kollegor som har "samarbetssvårigheter" lämnas utanför? Naturligtvis mobbar man inte folk på jobbet heller även om de råkar vara lite udda? Man struntar inte i att be dem komma på möten eller går och äter lunch utan dem.

Så du har aldrig råkat på arbetskamrater som t ex alltid måste bestämma, alltid ifrågasätter allt som alla andra säger och ständig vill omförhandla existerande konventioner, som smiter från arbetet men ändå vill ta åt sig äran, som inte låter andra prata utan ständigt avbryter, som är självupptagna att allt i arbetsgruppen snart kretsar kring hen och hens behov? Listan kan ju göras lång.

Klart att jag kan gå och fika med dessa personer, men där skillnad när man ska arbeta med dom. Det är ju helt kört. Du kan inte jämföra barns lek med vuxnas fikaraster. Det är i leken som barn upptäcker sig själva och varandra, formar sina identiteter och övar sina färdigheter. Det är allvarliga grejer och det sker mycket där som vi vuxna varken kan eller ska styra över.

Jag fick aldrig vara med och spela fotboll och tacka fan för det. Jag tog inte fotbollen och på allvar och sprang mest och larvade mig i stället. Det retade ju gallfeber på dom andra att jag inte gjorde mitt bästa. Jag fattade att det inte var min grej och utvecklade andra talanger i stället.

EmberEyes

Äldre 27 Sep 18:53

#37

Anonym (Va?) skrev 2016-09-27 18:34:45 följande:

Fast även om jag inte vill bli bästa kompis med alla kollegor så äter man ju ex lunch tillsammans, pratar trevligt med alla och frågar alla om de ska med och fika. Inte kan jag heller välja vilka jag ska jobba tillsammans med utan det är bara att försöka komma överens och göra sitt jobb.

Jag vet för övrigt inte riktigt vad du menar med att kollegor som har "samarbetssvårigheter" lämnas utanför? Naturligtvis mobbar man inte folk på jobbet heller även om de råkar vara lite udda? Man struntar inte i att be dem komma på möten eller går och äter lunch utan dem.

Men det stämmer väl inte, att alla äter eller fikar ihop? Eller ja, kanske i industrin med ackord eller liknande situationer så har alla exakt samma lunch/fika tider?

Vanligast är väl att borden är 4-8 man stora och man sitter vid dem i grupper av folk man trivs med? Man går på lunch när det passar, om det är 12:00:00 eller en kvart/halvtimme innan/efter.
Jag kanske ska ha ett möte på eftermiddagen så jag går på lunch tidigt så jag hinner förbereda mig innan, eller jag är upptagen ned en telefonkonferens så jag får ta lunch efteråt... Ibland blir det lunch framför datorn.

Det är väl inte mobbing att inte gå och fika/luncha i grupp hela företaget på 10/50/100/500 pers?

Anonym (Va?)

Äldre 27 Sep 22:01

#38

EmberEyes skrev 2016-09-27 18:53:35 följande:

Men det stämmer väl inte, att alla äter eller fikar ihop? Eller ja, kanske i industrin med ackord eller liknande situationer så har alla exakt samma lunch/fika tider?

Vanligast är väl att borden är 4-8 man stora och man sitter vid dem i grupper av folk man trivs med? Man går på lunch när det passar, om det är 12:00:00 eller en kvart/halvtimme innan/efter.
Jag kanske ska ha ett möte på eftermiddagen så jag går på lunch tidigt så jag hinner förbereda mig innan, eller jag är upptagen ned en telefonkonferens så jag får ta lunch efteråt... Ibland blir det lunch framför datorn.

Det är väl inte mobbing att inte gå och fika/luncha i grupp hela företaget på 10/50/100/500 pers?

Om någon kommer ensam med sin lunch så gör man plats så att denne slipper sitta ensam vid ett nytt bord.

Om man är ett gäng som ska gå iväg och äta ute någonstans så lämnar man inte en eller två i gruppen (ex på avdelningen) utan att fråga om de också vill hänga på.

Du förstår nog att jag menar de man jobbar med, ex alla i arbetslaget, alla på ekonomiavdelningen, alla som sitter och handlägger barn och ungdomsfrågor osv inte alla anställda på hela företaget/myndigheten.

Anonym (Va?)

Äldre 27 Sep 22:10

#39

Anonym (D'archangel) skrev 2016-09-27 18:51:31 följande:

Så du har aldrig råkat på arbetskamrater som t ex alltid måste bestämma, alltid ifrågasätter allt som alla andra säger och ständig vill omförhandla existerande konventioner, som smiter från arbetet men ändå vill ta åt sig äran, som inte låter andra prata utan ständigt avbryter, som är självupptagna att allt i arbetsgruppen snart kretsar kring hen och hens behov? Listan kan ju göras lång.

Klart att jag kan gå och fika med dessa personer, men där skillnad när man ska arbeta med dom. Det är ju helt kört. Du kan inte jämföra barns lek med vuxnas fikaraster. Det är i leken som barn upptäcker sig själva och varandra, formar sina identiteter och övar sina färdigheter. Det är allvarliga grejer och det sker mycket där som vi vuxna varken kan eller ska styra över.

Jag fick aldrig vara med och spela fotboll och tacka fan för det. Jag tog inte fotbollen och på allvar och sprang mest och larvade mig i stället. Det retade ju gallfeber på dom andra att jag inte gjorde mitt bästa. Jag fattade att det inte var min grej och utvecklade andra talanger i stället.

Jo, det har jag. Men inte ofta. Jag har betydligt oftare stött på folk som är elaka mot, fryser ut och snackar skit om de de inte gillar fast det inte behöver vara något fel på dessa överhuvudtaget.

Du kan inte jämföra en vuxen person som manipulerar och obstruerar med ett barn som vill vara med och leka heller i så fall. De absolut flesta barn kan absolut bli uppskattade kompisar med lite vuxenstöd, på dig låter det som att sociala färdigheter är av gud givna och de barn som är sämre på dessa (eller bara råkar vara utstötta) ska liksom tugga i sig att vara ensamma och mobbade. Vuxna ska strunta i en grupp som fungerar dåligt och absolut inte försöka vägleda till bättre sammanhållning, verkar du tycka?

Anonym (D'archangel)

Äldre 27 Sep 22:17

#40

Anonym (Va?) skrev 2016-09-27 22:10:45 följande:

Jo, det har jag. Men inte ofta. Jag har betydligt oftare stött på folk som är elaka mot, fryser ut och snackar skit om de de inte gillar fast det inte behöver vara något fel på dessa överhuvudtaget.

Du kan inte jämföra en vuxen person som manipulerar och obstruerar med ett barn som vill vara med och leka heller i så fall. De absolut flesta barn kan absolut bli uppskattade kompisar med lite vuxenstöd, på dig låter det som att sociala färdigheter är av gud givna och de barn som är sämre på dessa (eller bara råkar vara utstötta) ska liksom tugga i sig att vara ensamma och mobbade. Vuxna ska strunta i en grupp som fungerar dåligt och absolut inte försöka vägleda till bättre sammanhållning, verkar du tycka?

Nej, där tycker jag att du hårdrar det hela lite. Vi har nog olika erfarenheter. Olika människor fungerar i olika sammanhang. Någon allmän snällism och "alla ska med" funkar dåligt med hur människan är skapt tror jag.
Det funkar nog bättre med barn än med vuxna iofs.

Min dotter är utanför i skolan, känner mig så maktlös

INNEHÅLL