Min dotter är utanför i skolan, känner mig så maktlös

Åh, mitt hjärta går sönder när jag läser om vad din dotter tvingas utstå. Tänker tillbaka på min egen barndom och det har satt sin prägel än idag, i vuxen ålder. Byt skola.. Men först: ta ett ordentligt samtal med lärarna och uppmärksamma dem på vad som pågår

Beklagar att du haft det likadant.
Bytte du skola? Blev det bättre i så fall?
Jag kan inte låta bli att tänka att det är något min dotter gör som framkallar detta. Men det kanske bara är slumpen?

Hur länge skall man vänta på att byta skola tro. Tänk om det blir likadant då, då är ju hela hennes värld krossad.

Det är så svårt, för man kan ju inte tvinga någon att gilla någon annan... MEN skolan har ändå ett stort ansvar här. De måste kunna skapa situationer där din dotter och någon eller några av de andra tjejerna måste samverka. Inte ibland utan hela tiden. Till slut borde hon få vänner när de märker att hon är allt det där du beskriver henne som.

Om inget funkar kanske det ändå är bäst att byta skola...

Tycker också att hon bör byta skola. Är hon utanför och har varit länge, så är det nog svårt att bli en i gruppen. Tyvärr.
Jag kan bara relatera till mig själv och när jag gick i skolan för 20 år sedan, men när det började någon ny tjej så var man nyfiken och ville verkligen lära känna henne. Så det kanske skulle vara bra med en nystart i en ny klass. :)

Känner igen det du skriver i mig själv när jag var liten. Önskar att mina föräldrar hade tagit beslutet att jag skulle byta skola, jag sa att jag inte ville byta skola men innerst inne berodde det ju på att jag var ensam och hade fått dåligt självförtroende och byta skola med nya människor kändes då läskigt. Hade önskat i det läget att mina föräldrar inte lyssnat på mig om just skolbytet.

Jag hade ju vänner men inga nära, flera stycken var hemma hos oss flera gånger men jag vart aldrig inbjuden tillbaka. Jag var ganska blyg men snäll och var aldrig taskig mot någon. I tonåren blev jag stökig, skolkade, bråkade och drack mycket alkohol.. på så sätt fick jag uppmärksamhet och blev en av dom "coola", det triggade mitt dåliga beteende för jag kände tillhörighet och fick vänner genom att vara "cool". Blev rätt självdestruktiv några år.

Vill inte skrämma dig, bara berätta min historia. Jag kan inte veta hur det hade blivit om jag bytt skola, tänker aldrig på det heller men nu när jag såg din tråd så tänkte jag på det... Tänk om jag bytt skola? Hade jag fått fler riktiga vänner då? Hade jag kanske inte hamnat i det dålig sällskapet? Kanske värt att prova.

Åhhh vad jag känner för dig och din flicka. Och jag vet lite hur det känns. Har en kille som är tio som varit lite med om samma fast inte i den utsträckningen. Jag vet inte om det är rätt men jag hade nog bytt skola. Bor ni i stor stad?

Har ni andra skolor i närheten? Finns det någon möjlighet att kolla lite hur dynamiken är i andra klasser på samma skola eller andra skolor? Kanske i samarbete med kuratorn?
Det underlättar ju om det finns någon som hon har bättre chans att klicka med.

Att barnen inte umgås utanför skolan är inget skolan kan styra, men de borde ju se till att inget barn blir helt utanför under skoltid. Dessutom borde de ju jobba med att det är en så stark gruppering i killar och tjejer redan när de är 7 år.

En tanke är att om vännerna i huset är jämnåriga så kan hon kanske byta och gå i samma klass som de gör?  Då känner hon ju redan några i klassen när hon byter.

Jag kan bara instämma med de andra - byt skola. Vad finns det för andra skolor i området? Du skriver att din dotter umgås med en grannflicka, vilken skola går den flickan på? 

Har du vänner med barn i din dotters ålder? Kan ni introducera barnen för varandra? Det enklaste hade ju varit om din dotter kunde börja på en ny skola, men ändå känna någon/några i klassen. 

Går din dotter på någon aktivitet utanför skolan? Kan du prata med föräldrarna där och förklara situationen, och berätta att du ser dig om efter en ny skola. Hör hur det är på deras barns skolor. 

Kontakta olika skolor, be om att få komma dit och titta hur det ser ut, träffa barnen i klassen osv. 

Åh vilken fruktansvärd situation.

Min dotter har ibland haft liknande känslor och som förälder gör det så ONT att inte riktigt kunna hjälpa. Och då vet jag ändå att för min dotter är det bara en känsla. Hon har massor med kompisar.

Vilket som, hur jobbar skolan med detta att binda samman klassen?

En bra grej som alla mina barn haft i förskoleklass och ettan och tvåan är 'rastkompis'. Man blir ihop parad två och två på morgonen, och sen ska man leka med den personen samtliga raster under dagen.

Bra sätt att hitta kvaliteter hos klasskamrater man vanligen inte umgås med.

En annan sak som uppmuntrats hårt är att klassen får en fin belöning om HELA klassen lekt tillsammans och varit vänner under några dagar.

Som ex i vintras hade sonens klass varje rast jobbat tillsammans på en snökoja. Alla fick vara med och hade kul. Detta resulterade i att på fredagen fick klassen leka i kojan ute, HELA skoldagen.

Sånna små knep tycker jag du ska tipsa läraren/skolan om, ifall de inte redan jobbar så.

Trots allt handlar ju mycket i förskoleklass och ettan om 'det sociala samspelet' mer än matte och svenska.

Finns det någon aktivitet de andra flickorna håller på med som din tjej skulle kunna tänka sig gå också? Typ fotboll el liknande? Det kan ju också underlätta att komma in i gruppen.

Sen, som en tröst som kanske inte hjälper precis nu, kan jag säga att i min dotters klass (7an) har det under åren omgrupperats en hel del hit och dit. Dottern har en riktigt nära bästis och utöver det går kompisarna i perioder fram och åter.

Det jag menar är att bäst vad de är kommer hon börja omgås med någon som idag upplevs tight med någon annan.

För om jag uppfattar rätt är inte din tjej mobbad, utan hon har' bara' inte funnit en plats och en bästis?

Blir också ledsen att läsa detta. Exakt så var det för min yngsta dotter (idag 13).

Dagis var bra, men från nollan och uppåt precis som du skriver. Hon själv ville inte byta skola, och lärare och kuratorer tyckte vi skulle gräva där vi stod. De hjälpte till "på ytan" men det tog lång tid för oss att förstå vad lite de egentligen gjorde. Givetvis bidrog det att vår tjej inte berättade hemma: ju äldre hon blev desto mer skämdes hon, och höll inne allt. Det visade sig att "utanförskapet" gått över i mobbing i klassen. (Men med den kompis hon hade utanför skolan gick det bra).

Inför 5:an försökte vi få en annan skolplats men utan resultat. Till slut, efter 6 förlorade år, bytte vi skola, så hon började 6:an där. Skulle vi förstås gjort tidigare. När vi väl bytte hade jag en tjej med magkatarr och väldigt nedtryckt. Nu är det snart ett och ett halvt år senare, och nu har hon kommit tillbaka. Första halvåret var hon väldigt osäker, men vi a) involverade lärarna redan från början samt b) radade upp aktiviteter som 12-åriga tjejer borde tycka vara coola (film, pizza o sova-över samt ok att de fick dygna tex). Siktet bara inställt på att skapa kontakter.

Jag kan säga att det är fantastiskt att se henne nu. Hon har flera tjejkompisar i klassen, samt en bästis - de är precis så fjompiga, fnittriga och glada som 13-åriga tjejer ska vara.

Mao byt skola!! Men när bytet skett se till att stödja så mycket som möjligt (utan att man blir för "på").

Styrkekram!!!