Cyanea skrev 2016-09-16 13:50:17 följande:
Förstår dig helt och hållet. Idag tror jag knappt på att jag varit gravid. Min dotter sparkade mig gul och blå inifrån, hon var fruktansvärt våldsam - ändå kunde jag knappt fatta det XD Konstigt hur man funkar, men det är väl som ni är inne på i tråden, att man liksom stänger av och blir nollställd.
Synd att det inte finns något bra, men det är säkert inte nödvändigt. För mig var det bra, men det är så olika från person till person. För dig kanske det är toppen att sitta här och reflektera tillsammans med andra eller gå och känna på bebisens saker. Ett litet steg som jag tyckte var toppen var att skriva på förlossningsbrevet. Man måste självklart inte ha ett, men jag hade en del farhågor och önskemål. Det hjälpte att få ner det i skrift, då kändes det som att det var på gång. Av någon anledning älskade jag att gå och dra i barnvagnen vi köpt (vilken i och för sig inte kom hem till oss förrän 2 veckor före BF) och fantisera om vårt lilla barn i den. Vi hade även en overall i fleece som vi bestämt att hon skulle ha på vägen hem (hon föddes i vintras), den tyckte jag om att hålla i och pyssla med. Och jag ÄLSKADE att boa! Trots att vi visste mycket väl att hon inte skulle ha användning av ett eget rum på LÄNGE inredde vi det till barnkammare - enbart för att visualisera och boa.
Utsätt dig inte för något du inte orkar, vet själv hur vedervärdigt det är att sitta stilla när man är höggravid.
Jag kunde inte låta bli att skratta högt om det du skrev om att du blir lika chockad varje gång du ser dig i spegeln XD Så var det för mig också! Än värre var det när jag var uppe och sprang på toa på nätterna. När jag går tillbaka in i sovrummet blir det en skugga mot dörren och varje gång jag såg kulan på min skugga ställde jag mig och stirrade på den ;)
Du verkar ha en väldigt sund inställning till föräldraskap. Jag tror inte att det kommer bli några problem för dig. Det är den största klyschan någonsin, men kärleken man känner för den lilla skatten man får med sig hem är obeskrivlig. Jag grät så jag hulkade när vi lämnade BB och de inte tog tillbaka bebisen från mig. Jag grät hela vägen hem i bilen och grät ännu värre när jag visade henne runt i vårt hem för första gången. Helt overkligt, helt underbart, helt fantastiskt.
Min lille skrutt sparkade 6 veckor på raken mot kissblåsan så nu när h*n ändrat läge och det känns mycket mindre saknar jag nästan det. Ju mer liv i magen desto tryggare känner jag mig.
Jag pratar med honom/henne också, men det är ändå som om det gällde nån annan. La ut bild på magen på F.B och fick så många gilla, men tar ändå inte riktigt åt mig.
Jag har börjat sy lakan och köpt nästan allt utom barnvagn. Vill ha en speciell sort, men orkar knappt leta och än mindre resa och titta fast vi tänker som så att december är vi inte ute med barnet i alla fall så det hinns väl med. Förlossningsbrev har b.m eller läkaren inte ens tagit upp än. Har bara sagt att jag inte vill ha ks om det går undvika, men visst har jag andra önskemål också. Kan dock inte tänka så långt riktigt och absolut inte så långt som att åka hem med min bebis! Jag brukar inte gråta av lycka utan snarare flina fånigt.
