Hur ska jag fatta att vi nog kommer få barn snart?!

Mitt tips är ändå att börja testa tanken på ett levande barn med jämna mellanrum annars kan det bli en sån chock så att du lättare hamnar i förlossningsdepression.

Jag fick det med mitt första barn och när jag nu (14 år senare) väntat i fyra år på barn så liksom tvingade jag mig till katastroftankar genom hela graviditeten och hela tiden haft en inre handlingsplan när det skulle visa sig att hjärtat stannat osv - allt för att skydda mig själv mot mer smärta. Men tack vare den där första förlossningsdepressionen så insåg jag mot slutet att nu var det dags att ta till mig barnet i tanken och sluta att tvångsmässigt frammana katastofscenario, för första tiden och anknytningen ville jag inte missa igen, det är det inte värt.

Så inte minst för barnets skull så tycker jag att du ska börja visualisera barnet i din mage. Kanske när du lagt dig på kvällen, försöka tänka dig hur han/hon ligger där inne och också ska sova, prata lite med det, snart ses ni osv.

Men genom att du skrivit detta inlägg tror jag du förstått att det börjar bli dags att åtminstone testa tanken på att det kommer att gå bra. Så att det inte blir ett antiklimax. Det är nu det börjar!!

Så många års negativt tänkande tror du väl ändå inte att du kan vända över en natt, när du väl fått ditt barn?? Det är därför människor gång på gång råder dig att gå och prata med nån - inte för att garantera dig ett levande barn men för att ge dig ett bättre liv. Nu ska du även ansvara för en ny liten person, givetvis kommer du att föra över allt ditt negativa tänkande på han eller hon. Hur vill du vara som förälder? Det är nu det gäller, du har inte tid att missa det första året för att du mår alltför dåligt psykiskt. Detta är inget jobb du vill ta tag i när bebisen är hos dig!

Du säger att du bara stängt av och är nollställd (vilket jag också var en stor del av min graviditet), det är dags att komma ur det och börja känna igen. Anledningarna är:

1. Du löper stor risk till förlossningsdepression
2. Anknytningen blir försvårad
3. Ditt barn får en sämre start med en mamma som inte är känslomässigt närvarande

Och som någon tidigare sa; det här tänkandet som du har kan du fortsätta med hur länge som helst, det finns alltid något att vara orolig för eller att se negativt på. Det är bara du som kan förändra ditt sätt att se på tillvaron (inget barn kan göra det åt dig). Och eftersom du inte vill prata med proffs måste du lyfta dig ur det på egen hand!

Det är verkligen inte min mening att vara elak utan är ett försök att nå fram till dig. Mitt första svar (som var mycket finkänsligare) svarade du nåt i stil med "jag vill inte slösa tid på ett barn som kanske ändå inte överlever"! Det är inte särskilt klokt, särskilt inte från barnets synvinkel. Du behöver investera känslomässigt i ditt barn för att kunna ge kärlek och vi får ju 9 månader på oss att förbereda oss.

Du pratar i många inlägg här, om hur dåligt du mår och att ingen här kan förstå och att ditt liv verkligen är på botten men samtidigt svarar du mig med att du tror allt kommer att lösa sig när barnet kommer. Jag är inte så säker på det och det är inte ovanstående talare heller. Om du funderar lite på det så är det en väldigt tung börda för ditt barn att bära. Det är barnet som behöver dig och inte tvärtom när han/hon kommer ut!

Du har fått mycket kloka svar här, problemet är att du inte kan ta till dig nånting av det.

Och säg inte att jag anklagar dig för att vara en dålig mamma, för det har jag då inte gjort!

Ta hand om dig!