Hur ska jag fatta att vi nog kommer få barn snart?!

Jag tror till och med att det dröjde tills tvillingarna var ett par veckor innan jag "på riktigt" förstod att det var MINA barn! Jag hade lyckats få två välskapta barn! Efter 5 år av försök, ett missfall och ett MA. Trots att jag vetat sen v8 att jag väntade tvillingar så vågade jag inte ens börja tro att det skulle gå vägen förrän efter RUL. Trots otaliga ultraljud där jag såg bebisarna leva rövare så var det fortfarande extremt overkligt. Och även om jag började hoppas efter RUL så fanns det ändå tvivel där bakom, att det inte skulle bli levande bebis den här gången heller. Men det gick vägen och snart fyller odjuren 3 år. Jag har ingen aning om vart dessa tre år tagit vägen, det har gått så ofantligt fort.

Så skönt att veta att fler än jag tänkt så här "knäppt"!   Det finns inget som tyder på att det inte skulle gå vägen och läkaren tyckte absolut vi skulle vara glada nu och förbereda oss för bebisen, men det är ju så svårt! Ni köpte allt och förberedde er rent praktiskt också, men du tog inte heller in tanken på att verkligen få barn alltså? Blev förlossningen en chock då eller tog du det ungefär som jag tar allt nu-jaha,nu är de ute? Jag bara konstaterar saker rent krasst, jag känner liksom ingenting. Fast det är klart man kommer känna lycka när bebben föds,fatta mig rätt, men första tanken blir nog-ojdå, vad hände var det sant?!

Jag kände likadant. Kunde absolut inte ta in att vi ÄNTLIGEN skulle få vårt barn. Det lilla som gick in i huvudet under graviditeten kom ungefär i v. 35/36, då fick jag storskälvan över att det snart var dags ;) När de på förlossningen sa att hon var på väg ut på allvar (alltså precis före krystningarna) grät jag och var 100% säker på att jag var mitt i en underbar dröm. 

Jag tror inte att det gör något att du inte förstår. Hur ska man förstå det största som hittills hänt en? Men det gör ingenting. Du kommer att klara det galant. Det är det här du förberett dig för. 

Det som jag tyckte gav mig mycket under graviditeten var att gå på t.ex. profylaxkurs. Vår kurs var superbra, men jag tror att även om den varit rätt kass hade jag ändå fått mycket med mig. Det gjorde allt mycket verkligare när man satt där tillsammans, en massa tjocka kvinnor med sina partners och pratade om förlossning. Kanske vore det något för dig? 

Min dotter är 7 månader nu, och jag skulle nog inte påstå att jag än idag förstår att hon är min. Och det gör ingenting. Varje dag slår hon andan ur mig för att hon är så himla fin och gör mig så glad och jag är så överväldigad att få vara hennes mamma. Kanske gör det inget att känna overklighetskänslor ett tag. Du kommer fixa detta galant <3

(Sen ska jag inte sticka under stol med att det inte bara varit lyckokänslor, det är överväldigande att få barn på alla sätt och vis. Ibland är man panikslagen, ofta känner man sig fruktansvärt otillräcklig, i perioder är man frustrerad. Men det tror jag att alla föräldrar känner, hur mycket eller lite de än förstår att de ska bli föräldrar, det kan man nog inte "förbereda bort".)

Ja, vår BM och läkarna var jättenöjda med killarnas utveckling i magen men det fanns ändå tvivel. Vi förberedde allt vad vi kunde.

Förlossningen var en mardröm i sig. Killarna gick full tid så på BF fick vi åka in till BB för igångsättning. Det tog 40 timmar innan de var ute och då slutade det med snitt ändå pga att min kropp var helt körd i botten. När jag lagom hade sytts ihop och hörde "Allt är ok" så kollapsade min kropp och hamnade i chock så jag blev blå och började tokskaka. Så första dygnet var jag ifrån barnen och låg på IVA då man först misstänkte att jag hade fått en allergisk reaktion på de läkemedel jag fått. Det kan också ha bidragit till den här känslan av att jag inte ritkigt förstod att det var MINA barn som var där. 

Jag förstår helt och fullt din känsla av krasst konstaterande och jag tvivlar inte alls på att du kommer att känna saker när väl liten är ute.

Stort grattis till barnet! Ert barn. Ditt eget barn!

Tack alla! Lovar svara mer utförligt sen, mår inte bra nånsin och nu i denna värme kan jag knappt tänka en klar tanke.

Ta hand om dig! Ta en sval dusch :)

Min solälskande sida säger gå ut i solen, men kroppen skriker nej!    Blir nog inne trots allt och dusch för eller senare idag.

Haha min dotter är 5 veckor och jag fattar inte ens att jag varit gravid :)

Det löser sig när bebisen tittar ut. Jag är en jättebra mamma även om jag knappt kan tro att det är sant att jag har barn.

Jag var rädd att jag skulle få förlossningsdepression. Jag grät inte ens på tredje dagen då ALLA gråter (sa folk till mig iaf).

Lycka till med din bebis! Oroa dig inte mer nu! Njut av din graviditet :)