Hur ska jag fatta att vi nog kommer få barn snart?!

Jag tror till och med att det dröjde tills tvillingarna var ett par veckor innan jag "på riktigt" förstod att det var MINA barn! Jag hade lyckats få två välskapta barn! Efter 5 år av försök, ett missfall och ett MA. Trots att jag vetat sen v8 att jag väntade tvillingar så vågade jag inte ens börja tro att det skulle gå vägen förrän efter RUL. Trots otaliga ultraljud där jag såg bebisarna leva rövare så var det fortfarande extremt overkligt. Och även om jag började hoppas efter RUL så fanns det ändå tvivel där bakom, att det inte skulle bli levande bebis den här gången heller. Men det gick vägen och snart fyller odjuren 3 år. Jag har ingen aning om vart dessa tre år tagit vägen, det har gått så ofantligt fort.

Ta hand om dig! Ta en sval dusch :)

Jag kände likadant. Kunde absolut inte ta in att vi ÄNTLIGEN skulle få vårt barn. Det lilla som gick in i huvudet under graviditeten kom ungefär i v. 35/36, då fick jag storskälvan över att det snart var dags ;) När de på förlossningen sa att hon var på väg ut på allvar (alltså precis före krystningarna) grät jag och var 100% säker på att jag var mitt i en underbar dröm. 

Jag tror inte att det gör något att du inte förstår. Hur ska man förstå det största som hittills hänt en? Men det gör ingenting. Du kommer att klara det galant. Det är det här du förberett dig för. 

Det som jag tyckte gav mig mycket under graviditeten var att gå på t.ex. profylaxkurs. Vår kurs var superbra, men jag tror att även om den varit rätt kass hade jag ändå fått mycket med mig. Det gjorde allt mycket verkligare när man satt där tillsammans, en massa tjocka kvinnor med sina partners och pratade om förlossning. Kanske vore det något för dig? 

Min dotter är 7 månader nu, och jag skulle nog inte påstå att jag än idag förstår att hon är min. Och det gör ingenting. Varje dag slår hon andan ur mig för att hon är så himla fin och gör mig så glad och jag är så överväldigad att få vara hennes mamma. Kanske gör det inget att känna overklighetskänslor ett tag. Du kommer fixa detta galant <3

(Sen ska jag inte sticka under stol med att det inte bara varit lyckokänslor, det är överväldigande att få barn på alla sätt och vis. Ibland är man panikslagen, ofta känner man sig fruktansvärt otillräcklig, i perioder är man frustrerad. Men det tror jag att alla föräldrar känner, hur mycket eller lite de än förstår att de ska bli föräldrar, det kan man nog inte "förbereda bort".)

Ja, vår BM och läkarna var jättenöjda med killarnas utveckling i magen men det fanns ändå tvivel. Vi förberedde allt vad vi kunde.

Förlossningen var en mardröm i sig. Killarna gick full tid så på BF fick vi åka in till BB för igångsättning. Det tog 40 timmar innan de var ute och då slutade det med snitt ändå pga att min kropp var helt körd i botten. När jag lagom hade sytts ihop och hörde "Allt är ok" så kollapsade min kropp och hamnade i chock så jag blev blå och började tokskaka. Så första dygnet var jag ifrån barnen och låg på IVA då man först misstänkte att jag hade fått en allergisk reaktion på de läkemedel jag fått. Det kan också ha bidragit till den här känslan av att jag inte ritkigt förstod att det var MINA barn som var där. 

Jag förstår helt och fullt din känsla av krasst konstaterande och jag tvivlar inte alls på att du kommer att känna saker när väl liten är ute.

Stort grattis till barnet! Ert barn. Ditt eget barn!

Haha min dotter är 5 veckor och jag fattar inte ens att jag varit gravid :) Det löser sig när bebisen tittar ut. Jag är en jättebra mamma även om jag knappt kan tro att det är sant att jag har barn. Jag var rädd att jag skulle få förlossningsdepression. Jag grät inte ens på tredje dagen då ALLA gråter (sa folk till mig iaf). Lycka till med din bebis! Oroa dig inte mer nu! Njut av din graviditet :)

Jag hade, som du, i princip stängt av mina känslor och vågade inte tro på att jag skulle få hålla min friska levande bebis i mina armar. Vi hade allting iordning här hemma men det var känslorna som inte riktigt hängde med. Förlossningen drog igång och gick mycket snabbare och smidigare än jag räknat med så helt plötsligt hängde bebis över barnmorskans arm och jag fattade ingenting. Frågade tillochmed: "Men, vad gör jag nu?" "Jaa, det är klart så du kan lägga dig och mysa med lillplutt!" Sakta men säkert har det sjunkit in att bebis är här :)

Men grattis!
När till och med vi som väldigt lätt böir gravida kan ha svårt att förstå så är det inte konstigt om du har det.

Och. Det gör inget alls om poletten inte trillat ner förrän barnet fötts! När det än händer så blir det underbart för dig!

Förstår dig helt och hållet. Idag tror jag knappt på att jag varit gravid. Min dotter sparkade mig gul och blå inifrån, hon var fruktansvärt våldsam - ändå kunde jag knappt fatta det XD Konstigt hur man funkar, men det är väl som ni är inne på i tråden, att man liksom stänger av och blir nollställd. 

Synd att det inte finns något bra, men det är säkert inte nödvändigt. För mig var det bra, men det är så olika från person till person. För dig kanske det är toppen att sitta här och reflektera tillsammans med andra eller gå och känna på bebisens saker. Ett litet steg som jag tyckte var toppen var att skriva på förlossningsbrevet. Man måste självklart inte ha ett, men jag hade en del farhågor och önskemål. Det hjälpte att få ner det i skrift, då kändes det som att det var på gång. Av någon anledning älskade jag att gå och dra i barnvagnen vi köpt (vilken i och för sig inte kom hem till oss förrän 2 veckor före BF) och fantisera om vårt lilla barn i den. Vi hade även en overall i fleece som vi bestämt att hon skulle ha på vägen hem (hon föddes i vintras), den tyckte jag om att hålla i och pyssla med. Och jag ÄLSKADE att boa! Trots att vi visste mycket väl att hon inte skulle ha användning av ett eget rum på LÄNGE inredde vi det till barnkammare - enbart för att visualisera och boa.

Utsätt dig inte för något du inte orkar, vet själv hur vedervärdigt det är att sitta stilla när man är höggravid. 

Jag kunde inte låta bli att skratta högt om det du skrev om att du blir lika chockad varje gång du ser dig i spegeln XD Så var det för mig också! Än värre var det när jag var uppe och sprang på toa på nätterna. När jag går tillbaka in i sovrummet blir det en skugga mot dörren och varje gång jag såg kulan på min skugga ställde jag mig och stirrade på den ;) 

Du verkar ha en väldigt sund inställning till föräldraskap. Jag tror inte att det kommer bli några problem för dig. Det är den största klyschan någonsin, men kärleken man känner för den lilla skatten man får med sig hem är obeskrivlig. Jag grät så jag hulkade när vi lämnade BB och de inte tog tillbaka bebisen från mig. Jag grät hela vägen hem i bilen och grät ännu värre när jag visade henne runt i vårt hem för första gången. Helt overkligt, helt underbart, helt fantastiskt. 

Jag var i v 32-33 nånting innan jag helt plötslig en dag insåg att det skulle flytta in en tredje person hos oss och behöva plats. Kläder fanns redan, skötbord uppställt, spjälsäng i sovrummet etc etc men det var först den dagen jag insåg att det var på riktigt och på livstid

Jag gjorde 9 UL under den graviditeten, men det var ändå aldrig som att det var jag som låg på britsen utan att jag kollade på film

Det fixar sig ska du se. Har man väntat i åratal på graviditeten är det väl inte så konstigt om det blir abstrakt när den väl sker

Oj vad jag känner igen mig. Jag var förberedd på ALLT utom ett friskt barn. Det var för osannolikt att min kropp skulle kunna producera något sådant. Tyvärr hängde känslan kvar och jag hade svårt att knyta an till mitt barn, men jag har förstått att det är vanligare att det löser sig när barnet väl kommer. De tips jag har är att prata med din partner (om du har en) om hur ni vill ha det när barnet kommer, även om jag vet att det är svårt att föreställa sig. Lyssna på låtar som får känslorna att gå igång. Tvätta och vik kläder. Titta på youtube-videos om första tiden. Och NJUT av din sista tid för dig själv :)

Fråga din bm om du kan få tid hos en anknytningspsykolog. Det finns såna i många landsting och de är fantastiska.

Mitt tips är ändå att börja testa tanken på ett levande barn med jämna mellanrum annars kan det bli en sån chock så att du lättare hamnar i förlossningsdepression. Jag fick det med mitt första barn och när jag nu (14 år senare) väntat i fyra år på barn så liksom tvingade jag mig till katastroftankar genom hela graviditeten och hela tiden haft en inre handlingsplan när det skulle visa sig att hjärtat stannat osv - allt för att skydda mig själv mot mer smärta. Men tack vare den där första förlossningsdepressionen så insåg jag mot slutet att nu var det dags att ta till mig barnet i tanken och sluta att tvångsmässigt frammana katastofscenario, för första tiden och anknytningen ville jag inte missa igen, det är det inte värt. Så inte minst för barnets skull så tycker jag att du ska börja visualisera barnet i din mage. Kanske när du lagt dig på kvällen, försöka tänka dig hur han/hon ligger där inne och också ska sova, prata lite med det, snart ses ni osv. Men genom att du skrivit detta inlägg tror jag du förstått att det börjar bli dags att åtminstone testa tanken på att det kommer att gå bra. Så att det inte blir ett antiklimax. Det är nu det börjar!!

Jag känner igen din ton från andra forum, du har skrivit om det här förut. Det är väldigt svårt att veta vad du vill få ut av att skriva på fl när du har så otrevlig ton mot de som försöker hjälpa till. En uppriktig fråga: Vad vill du få ut av denna tråd?

Så många års negativt tänkande tror du väl ändå inte att du kan vända över en natt, när du väl fått ditt barn?? Det är därför människor gång på gång råder dig att gå och prata med nån - inte för att garantera dig ett levande barn men för att ge dig ett bättre liv. Nu ska du även ansvara för en ny liten person, givetvis kommer du att föra över allt ditt negativa tänkande på han eller hon. Hur vill du vara som förälder? Det är nu det gäller, du har inte tid att missa det första året för att du mår alltför dåligt psykiskt. Detta är inget jobb du vill ta tag i när bebisen är hos dig! Du säger att du bara stängt av och är nollställd (vilket jag också var en stor del av min graviditet), det är dags att komma ur det och börja känna igen. Anledningarna är: 1. Du löper stor risk till förlossningsdepression 2. Anknytningen blir försvårad 3. Ditt barn får en sämre start med en mamma som inte är känslomässigt närvarande Och som någon tidigare sa; det här tänkandet som du har kan du fortsätta med hur länge som helst, det finns alltid något att vara orolig för eller att se negativt på. Det är bara du som kan förändra ditt sätt att se på tillvaron (inget barn kan göra det åt dig). Och eftersom du inte vill prata med proffs måste du lyfta dig ur det på egen hand!