Nyttan med diagnos?

Det är alltid lättare att hantera problem man vet vad det. är. Men om skolan inte upplever problem kommer ni inte få en diagnos. Ett kriterie är att problemen upplevs både hemma och i skolan.

Diagnos eller inte är en svår fråga när det står och väger.

Nyttan med diagnosen är att man får en ordentlig kartläggning över vilka svårigheter barnet har och att man utifrån det kan anpassa undervisning, aktiviteter och förberedelse för aktiviteter. Finns det en funktionsnedsättning så är ju denna ofta livslång. Visserligen utvecklas barnet och får nya färdigheter men har man ex svårt att förstå det sociala samspelet så kräver det mycket energi från barnet. Då kan man få hjälp att hitta metoder som underlättar för barnet och vissa aktiviteter kanske man skall utesluta helt så barnet får energi över till annat.

De två stora nackdelarna jag kan se är att barnet stigmatiseras eller att diagnosen används som ursäkt till att barnet får göra som det vill.

Utan en diagnos sätts sällan extra resurser in, trots att en diagnos egentligen inte ska behövas för det. En diagnos brukar också ge tillgång till människor med specialutbildning i barnets problematik.

Utan en diagnos har barnet fortfarande samma svårigheter som med en diagnos. En diagnos stigmatiserar inte för andra barn (som det kan göra för vuxna kring barnet) utan ett avvikande beteende gör det. Om barnet fungerar i skolan, har vänner och MÅR BRA ser jag ingen större poäng i att diagnostisera.

Är det verkligen så? Det låter ju helt sjukt om det skulle vara så. Jag trodde man vände sig till bup och fick hjälp där oavsett vad skolan tycker. Det är ju mitt barn och inte skolans.

Det där funderar jag också över. Känner personligen till familjer där man utan skolans inblandning tagit kontakt med BUP/habilitering och fått diagnos inom autismspektrat.

Bara för att skolan inte upplever några problem betyder det inte att det inte är några problem i skolan.

Barnet är ganska innesluten och håller mycket för sig själv.

Att man hatar skolan, tycker det är meningslöst, knappt aldrig äter någon skolmat och inte kan somna pga ångest inför morgondagen är lite av de problem vi upplever kring skolan..

Det är väl bra för er som föräldrar att veta om det är något fel med barnet. Problemen kommer först när föräldrar brukar behandla barnet efter sin diagnos och inte som ett vanligt barn utan ursäktar dess (ibland vidriga) beteende på att den har en diagnos för det är lättare än att ta tag i problemen.

Nej, så är det inte riktigt. Skolan kan inte bara säga att inga problem finns och så får barnet ingen diagnos. En omfattande intervju med skolan brukar göras samt en skolobservation för att psykologen ska se med egna ögon om svårigheter finns. Tester görs också som kommer att tala för eller emot. Och sen blir den kliniska bedömningen oerhört viktig förutom sammanställningen av alla resultat som finns.

Jag tänker att det finns stora fördelar att få en diagnos om det är så att barnet har svårigheter. En diagnos gör ju inte att barnet är någon annan utan det är ju samma barn. Dremot har barnet rätt at få det stöd, den träningen och den hjälpen hen har rätt till. Ju tidigare man börjar arbeta med barnet desto större effekt har det.

 

Då låter ju verkligen BUP som en god idé.

Det kan vara många fördelar med att få en diagnos fastställd. 
Man kan få resurs till barnet, en förståelse varför barnet reagerar på ett vist sätt, LSS, vårdnadsbidrag, lättare att få hjälp om man behöver det.
Barnet kan få svar på varför ev hen beter sig annorlunda mot för andra, om barnet själv tycker det.

De stämmer inte. Man tar kontakt med BVC, familjehälsan, BUP eller vad det nu kan vara så blir man skickad vidare till en utredning om dom tror att de kan röra sig om en diagnos. Sen observerar dom barnet och gör intervju med skolan och föräldrarna. Självklart lyssnar och ser dom på alla moment som gjorts, skolan kan bara inte säga att dom inte tror att barnet har diagnos och dom går efter det. Det är en helhetsbedömning hur psykologens uppfattning är av barnet. 

Det som är svårt är att jag inte riktigt vill utsätta barnet för en utredning. Avskyn för att dela med sig av sig själv, både styrkor och svagheter, är stor.

Det har ingen utomstående med att göra liksom.

Den personliga integriteten är väldigt stor och beröring från andra än familjen känns som ett övergrepp.

Fast ingen är en ö. Så fungerar ju inte världen. Reflekterar barnet kring relationer och hur andra bygger sådana?