Konsekvenser till 3,5 åring

Jag har en kille som just fyllt fyra som har en stark personlighet.
Jag försöker att förbereda honom på saker så mycket som möjligt och komma överens innan, då brukar det fungera mycket bättre.
Ex sist du var hos grannarna blev du arg när jag skulle komma och hämta dig efter en stund och du sa dumma saker åt mig.
Om du vill gå dit den här gången så får du lova mig att du inte gör så igen.

Jag förstår inte riktigt frågeställningen. Du vill alltså straffa 3-åringen för att hon har egen vilja och egna åsikter? Varför?

Lägg ner det där med straff. Det leder ingen vart. En konsekvens handlar inte om att gå till sitt rum eller att få leksaker slängda. En konsekvens är en konsekvens:  det vill säga orsak och verkan.

Här är exempel på konsekvenser som min 2,5-årige son har upplevt den senaste veckan:

- Han satte sig på marken och vägrade gå. Konsekvensen blev att han fick åka vagn.

- Han satte sig på marken och vägrade att gå. Vi hade ingen vagn med. Bolibompa skulle börja tio minuter senare. Jag sade att om han inte följer med så missar han bolibompa. Han vägrade följa med och missade följaktligen Bolibompa, vilket gjorde honom jätteledsen, men var liksom ingenting jag kunde göra något åt.

- Han har börjat slicka på glaset till porten varenda gång vi går ut. Inga tillsägelser har funkat och bär man honom förbi porten så springer han tillbaka till porten och slickar på fönstret i alla fall, samtidigt som han skrattar hysteriskt. För att få stopp på det beteendet så hejdade jag honom precis när han skulle slicka på fönstret och sade: "Om du ska slicka på fönstret så kan vi inte gå ut igenom porten utan då måste vi åka upp till lägenheten och hämta en trasa och torka bort spottet." Eftersom han vet att jag håller det jag säger, så hejdade han sig själv och lät bli att slicka på glaset eftersom han hellre ville gå till lekplatsen än att ta hissen upp till lägenheten och hämta en trasa att torka med.

- Han hällde ut alla pärlor på golvet trots tillsägelse om att inte göra det. Konsekvensen blev att han fick plocka upp dem, fast han egentligen inte ville.

- Han kastade en leksaksbil i golvet. Konsekvensen blev att den gick sönder.

Hänger du med? Konsekvenser är helt enkelt naturliga konsekvenser av ett handlande. Att slänga leksaker för att barnet inte vill gå hem från lekplatsen är ingen konsekvens. Det är ett straff och det är jäkligt elakt och förvirrande att utsätta ett barn för det. Av straff lär man sig ingenting.

Tack för alla synpunkter hittills.

Om han hade vägrat plocka upp vad skulle du gjort då?

Jag utgår ifrån att du har läst allt, då vet du att det inte bara handlar om bestraffning utan att konsekvensen är sista utvägen. Vi vill inte att vårt barn växer upp till att bli en person som alltid ska ha sin vilja igenom annars blir hon arg och sur. Och kom inte och säg att det lär sig alla för det finns många vuxna som har svårt att samspela med andra pga att de har för stark vilja.

Dock, för säkerhets skull, i min text har jag skrivit att vi uppmuntrar henne till att ha åsikter.

Nu hamnade vi precis i en situation där hon behövde snyta sig och ville ha ett papper. Jag rev av en bit. Då blev hon arg för att hon inte fick ett helt papper. En struntsak, jag hade kunnat ge henne en ny bit. Men när det dyker upp sådana situationer hur ofta som helst så är det inte längre ok. Det blir oehört besvärligt för oss och hon lär sig att hon kan köra med folk och aldrig behöva ge sig.

Så inga fler frågor/kommentarer/diskussioner om varför vi vill ge konsekvenser utan fler råd om hur vi ska hantera henne, med eller utan konsekvenser.

Låt henne ta papper själv nästa gång. Låt bli att ta strider när det inte behövs. Hon är tre och hon kommer lära sig ändå.

Det låter som om ni fastnat i konflikter, som utifrån ser onödiga ut. Tänk dig in själv i situationen: Du vill snyta dig. Din man räcker dig en liten pappersbit. Du bet om ett större papper.... Han vägrar ge dig det då han tycker att du bestämmer för mycket. Det blir en pågående maktkamp. Kanske ni kan låta henne bestämma mer om det som bara rör henne? Angående konsekvenser så tänker jag att hon blir väl ledsen och arg de gånger hon inte kan få bestämma. Det är väl konsekvens nog. Inte behöver hon straffas för att hon blir arg över ert beslut? Jag menar alltså inte att hon ska få bestämma allt, men ni kanske inte heller behöver resonera jättemycket . Ibland är det nej! Då skriker en del barn. Det är ok. Men säg inte nej, när du lika gärna kan säga ja.

Jag tror du ligger mycket nära sanningen. Det är ju mer strider hemma än vad det är när hon är med andra. Där existerar dock också problemen så det ligger inte bara i konflikten i sig.

Just det med papperlappen, det var en lapp som vi använder när vi byter lillebrors blöjor. När jag rev av den blev den lika stor som de vi brukar snyta henne med. Lappen var alltså inte för liten. Hade hon bara sagt att hon velat ha en stor hade hon såklart fått det. Om jag hade gett sig en lapp som är lika stor som du brukar snyta dig med hade du inte sagt "nä jag vill ha en hel", du hade inte brytt dig om en sådan bagatell. Du hade inte "krånglat". När vi skulle borsta tänderna senare tog jag tandkräm och skulle sedan skölja tandborsten i vatten. Hon blev arg för att jag skulle tagit vatten först. Det tog tid innan jag fick henne att gå med på att borsta ändå. Det brukar inte vara ett problem men troligtvis hade mamma gjort på annat sätt igårkväll och därför ville hon göra på samma sätt nu. Jag/vi kan inte alltid veta vad hon tänker och därför alltid ligga steget före. Ska jag då skölja bort tandkrämen och börja om för att göra henne nöjd? Hoppas inte någon här svarar ja på den frågan.

Papperslapp: säg hon få be omen viss storlek i förväg. Vill hon inte ha denna får hon hämta ny själv.

Tandkräm: säg vi kan göra så nästa gång och hon får säga till i förväg nästa gång.