Sambon arg över arv som är min enskilda egendom

Oj hjälp vad många svar.

Har läst igenom alla, och ska försöka räta ut en del saker.

Någon slog huvudet på spiken med att han har otroligt svårt att erkänna att/om han gjort/haft fel.

Angående hans konsumtion så gör han ju vad han vill för den del av hans lön som är kvar efter gemensamma kostnader. Jag är helt oinsatt i vilken form hans sparande har, men jag gissar på någon form av aktier då han ofta sitter på bankens hemsida och jag upplever att summan på kontot ökar snabbare än vad han rimligt kan lägga in varje månad.

För "gemensam lyx" vill han att jag betalar "min" halva, och jag säger ju då om jag är intresserad eller inte. Jag lämnar ju också gemensamna köpeförslag och han får säga vad han tycker.

Vi har varsin bil. Som då går under privata räkningar, både lån, bränsle, skatt, försäkringar mm. Jag bryr mig inte om vad han kör för bil så länge barnen åker säkert i den.

För dem som vill veta kör han en bil från 2014 köpt ny, och lånet slutbetalades förra månaden. Min bil är från 2007, köpt begagnad och jag har drygt 1 år kvar på det lånet, jag får straffavgift om jag slutbetalar i förväg.

Ang tavlan så hade jag pratat om att sälja den. Men på auktion via firman som gjorde boupptecningens värdering. De hade gett mig ett väldigt bra "garantibud". Han hade inte lyssnat på mig när jag talade summor, han har tyckt att den sett billig ut. Denna tavla räknades som förskott på arv pga sitt värde och har varit i min ägo innan vi träffades. Jag hade heller ingen aning om värdet innan, jag tyckte den var fin och valde den därför. Mormor lät mig välja valfri tavla när jag tog min examen, och samtidigt flyttade till egen.lägenhet.

Min sambo blev bestört när han insåg hur mycket pengar han hade "kastat i sjön", han hade inbillat sig att det var han som gjorde en superdeal och lurade tavelköparen blå. Vi har rett ut den händelsen, men absolut, det är svårt att lita 100% på honom efter detta.

Ser att det är skrivet om någon annan tråd, jag har inte sett den eller läst den, jag har varit upptagen hela dagen, men det är inte jag och jag är skeptisk till att min sambo ens vet vad FL är. Men visst, möjligheten finns.

Jag har fått svar från banken (men inte sambon, det är "silent treatment" med mördande blickar som gäller idag) om hur detta har gått till.

Då jag förhörde mig om att betala bort vårt bolån har min rådgivare utan att informera mig (de skulle göra internutredning om detta) lagt till mitt arv som säkerhet för bolånet. Nu har vi betalat av den del av vårt bolån som min mamma varit borgenär för, och därmed skickade de ut ett utkast på nytt avtal, där då mitt arv står listat som säkerhet. Detta har skickats ut till vår gemensamma adress med bådas namn på. Jag vet inte om detta är helt korrekt förfarande, de var ganska upprörda över att mitt arv "av misstag" hamnat som säkerhet och alåt blev föverraskad tycket jag. Dessutom hade de inte fått tag på rådgivaren (gick på semester i fredags, lämpligt nog) för klargöranden. De skulle återkomma när de visste mer vad som händer.

Vårat låneavtal är sådant att jag är skyldig, och borgar för, halva bolånet. Min mamma har borgat för min halva, hans föräldrar har borgat för hans del. Så tekniskt sett har vi två skilda lån även om vi amorterar lija mycket. Bolånet togs för dryga 10 år sedan då vi köpte och renoverade vårt boende. Jag har haft amorteringsuppehåll på min del av lånet under två perioder av föräldraledighet så jag har tidsmässigt behövt min borgensman längre. Detta innan arvet, efter det har jag haft ett "buffertkonto" där amorteringarna tagits från vid föräldraledighet. Det var på rådgivaren förslag.

Jag är väldigt arg över bankens agerande och kommer inte låta dem slippa undan lätt. Känns dock skönt att det är mänskliga faktorn som är orsaken, och inte dataintrång eller liknande.

Barnen har nu börjat reagera på sambons beteende. Äldsta frågade vid frukost varför han var så sur (sambon är morgonpigg och är oftast glad som en lärka innan en annans väckarklocka ens ringt) och han muttrade om att jag ljugit om att jag har ärvt en massa pengar efter min mormor och morfar. Äldsta tittade länge på honom och frågade sen hur han hade kunnat missa det, med hänvisning till vår semesterresa till södern.

Jag sa då det begav sig att det var pengar efter dem som betalade resan, däremot visste jag att min man trodde att jag hade fått de pengarna av mamma (jag hörde honom prata om det med vänner senare och orkade inte rätta honom). I våra barns värld kostar en sån resa ofattbart mycket pengar (den var dyr och vi var borta länge), och äldsta vet dessutom ungefär vad den kostade då hen skrivit ett skolarbete om resan och fick ta del av alla broschyrer och liknande som jag har sparat.

Sambon blev ganska spak av äldstas kommentar, och drog ner på de mördande blickarna, fortfarande kändes det som en lättnad att få åka till jobbet och få en paus.

Många har funderat över vårt liv i övrigt. Jag är absolut inte ofelbar, och har heller aldrig påstått det. Jag har inget naturligt ekonomiskt sinne och har en gång i ungdomen slösat bort en större vinst (120,000) på "ingenting" (mat, hyra, transport, konsumtion helt enkelt) då jag var i ett dåligt förhållande och fick stå för alla kostnader och var väldigt förtryckt. Jag kanske borde skrivit med det i min bakgrund, men tänker ogärna på den tiden då jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag träffade min blivande sambo i de känslostormar som uppstod när jag hade lyckats bryta mig fri, och han vet om allt som pågick då. Detta är varför han velat ha helt skilld ekonomi, förutom de gemensamma kostnaderna. För mig var det upplägget en trygghet då jag bara hade min lön att lita mig till. När lönen var slut fanns inte mer att slösa bort. Jag har inte någon form av kreditkort då jag inte litar på mig själv.

Jag tror det var Vickan (?) som i många inlägg tyckt att jag inte verkar ha självförtroende nog att säga ifrån i pengafrågor om sambon vet om pengarna. Det ligger något i det. Fast kanske ännu mer att jag är rädd att om jag börjar ta av arvet så kommer tröskeln bli lägre, och nästa gång är det lättare, och lättare, och lättare. Jag brände ju inte min vinst direkt, den låg orörd ett halvår, jag skulle ha den till bostadsbuffert var det tänkt. Jag var väldigt ung och när pojkvännen blev arbetslös så började jag hjälpa honom med räkningarna, för jag hade ju pengar... sen var mitt i allt pengarna slut och mitt studiestöd räckte inte så långt.

Jag litar inte på mig själv med (mycket) pengar och det är också därför jag har valt att det ska vara så omständigt dom möjligt att lyfta av arvet.

För det mesta tycker jag att vår uppdelning är bra. Det var några kärva år första föräldraledigheterna men jag tycker att det har varit bra.

Jag ska kolla med min mamma om hon kan vara med barnen någon kväll så jag kan försöka prata med sambon i lugn och ro. Det är något svårt att försöka reda ut något hemma med en hop sommaryra ungar i fötterna från det man kommer hem till läggdags.

Ang sambons föräldraledighet så har han sett flera på sitt jobb halka efter i karriären pga det och vågar inte riskera något. Han har sitt drömjobb.

Jag tänker inte uppge bransch, jag anser det oviktigt i sammanhanget.

Men nej, drömjobb är det inte gott om. Jag har inte hittat något ännu. Jag har ett bra jobb med trevliga arbetskamrater men något drömjobb är det inte.

En bra arbetsgivare och ett drömjobb är inte samma sak. I min sambos fall är drömjobbet en blandning av lön, arbetsuppgifter, status, och förmåner. Han har en bra arbetsgivare som är mån om personalen, men det gäller att vara på när chanser kommer och de som varit föräldralediga har inte bara blivit efter tåget, de har svårt att komma ikapp.

Vi är tillsammans för att vi älskar varandra.

Vi blev tillsammans för att vi blev kära.

Vi flyttade ihop för att vi ville dela livet med varandra.

Vi planerade och skaffade barn tillsammans för att vi ville utöka vår familj.

Jag vet inte vad han såg hos mig, men jag såg snälla ögon som satt på en arbetsmyra med 3 jobb. Jag såg humor och idrottsintresse. Jag såg en barndomsvän som jag litade på och hade känt hela mitt liv men kommit ifrån innan tonåren pga att de flyttade och han bytte skola. Jag såg en person jag tyckte om.

Just nu ser jag inte mycket av den personen, men jag försöker tro att vi kommer ta oss igenom det här. Vi sover åtminstonde i samma säng på nätterna. Förvisso oftast med minst ett barn som sällskap men endå.

Nej, jag "behöver" honom inte. Det har jag aldrig gjort. Jag upplever det tragiskt att leva med någon för att man behöver dem, såvida det inte handlar om minderåriga barn och deras föräldrar.

Jag lever med honom för att jag vill dela mitt liv med honom vid min sida.

Vi har sex när livet och orken tillåter kanske inte alltid så ofta som man skulle vela men barnen lär inte sova hos oss i evighet. Och enligt mig är det bra, han har inte heller verkat missnöjd direkt.

Vi brukade ha roligt tillsammans få vi har samma humor. Just nu har vi inte så kul.

Nöjd med det svaret?

Han vill inte leva lyxliv på mina pengar, utan det skulle givetvis betalas 50/50 även då. Skulle tex ett hus köpas för "mina pengar" skulle det givetvis skrivas som min enskilda egendom. Han är upprörd över mina morföräldrars hus, där har han dock backat efter samtalet med mamma. Hon fick honom att lyssna och inse att vi inte kunde vunnit budgivningen, och då ett av hennes syskon var utmätt av kronofogden så hade de krävt en öppen budgivning även om arvingar ville köpa huset, för att få ut maximalt penningvärde. Detta syskon är nöjt då summan blev så hög att hen inte längre är utmätt.

.

Nehe. För vems skull då?

För mig är kärlek en känsla inne i kroppen som Jag inte kan definiera i ord. Jag försökte ovan men det lyckades uppenbarligen inte. Att älska någon är för mig att känna den kärleken för personen.

Jag sa aldrig att jag var OK med att han inte tog föräldraledigt, jag förklarade varför han ansåg sig inte ha möjlighet att ta det. Och i ärlighetens namn tyckte jag att det var skönt att få vara hemma med barnen och se dem växa upp. Jätteskönt att vara hemma det året äldsta började skolan och ha tid och ork att hjälpa och diskutera mm direkt efter skolan när allt låg högst i minnet.

Vi har lyckats ha ett samtal om detta, och vi är väll inte vänner ännu men det har blivit lite trevligare stämning hemma. Han berättade till slut hur han fick reda på det, och det bekräftade bankens berättelse. När jag berättade att jag pratat med dem och att de gjort fel blev han också irriterad på vår rådgivare. Han vill att vi byter och det vill jag med.

Jag har sagt att jag är bered att ta hjälp av terapeut för att komma vidare med detta, och han skulle fundera på det. Vår tröskel är inte jättehög då vi haft hjälp från dem innan, pga att ett av våra barn har specialbehov.

För att jag inte är gift, är nog det första svaret jag kommer på.