Överförd oro och rädsla från förälder

Jag går hos psykolog sen ett år tillbaka, inte för detta dock, men under våren har vi diskuterat precis det här ämnet. Min rädsla för att barnen ska skadas är så oerhört stor att jag förmanar dem på precis det där sättet, hela tiden. Och det inser jag är dåligt. Min psykolog sa att det riskerar att göra dem ängsliga.

Så det jag måste göra är att träna på att känna ångesten, låta den vara där i kroppen, men lära min kropp att det inte är farligt. 

Vissa saker, som tex vatten och trafik, är ju verkligen potentiellt livsfarliga. Där menade psykologen att det var mer ok att vara överbeskyddande. Men om de klättrar på en sten så måste jag bara svälja förmaningarna, se på när de klättrar och låta ångesten finnas där. Lära min kropp att jag inte minskar farorna genom mina förmaningar.

Vettigt att gå till psykolog och ta tag i det där.

Hur upplever du att din mamma/dina föräldrar har varit mot dig under uppväxten? Känns det som att det är deras oro/ångest som har fortplantat sig?

Och visst stämmer det ju det där med att man så klart ska lära barn vad som är farligt (bilar, djupt vatten etc.). Det är ju det som gör det här så komplicerat också, att det inte finns någon tydlig gräns för vad som är "sund oro" och osund eller överdriven sådan. 

För min del känns det nästan som att min mammas förmananden har blivit som en tvångstanke för henne. Liksom att hon måste säga vissa saker (för sin egen skull - som något slags magiskt tänkande kanske) för att det inte ska gå åt helvete. Och att hon, som du säger att du kämpar med, inte har testat att hålla det inne.

Har du eller någon annan möjligtvis tips på litteratur om det här? Jag har googlat runt lite hamnar oftast på sidor om "generellt ångestsyndrom", men det känns inte riktigt som rätt diagnos.

Min pappa är precis sådär. Min syster har tagit efter ganska mycket och förmanar sin son att vara försiktig jämt och ständigt, men hon vet om det och jobbar på saken. Hon har lärt sig att mentalt "titta åt andra hållet" när han gör "farliga" saker, som att gunga högt, klättra på stenar, använda stegen till rutchkanan, skojbrottas med sin kusin mm. Hon försöker även tänka att "på förskolan är det ju ingen som kollar hela tiden, och det brukar gå bra".

Jag själv har blivit tvärtom. Jag sover gärna med öppet fönster/halvöppen sovrumsdörr, lämnar huset och bilen olåst, parkerar bredvid andra bilar, osv. Det är ju kanske inte heller vettigt :)

Det är bra att du är medveten om problemet. Bestäm dig för hur du vill vara och vilka saker du vill vara noga med, samt vad som sannolikt är överdrivet. Försök slappna av och bita dig i tungan innan du förmanar till försiktighet.

I stället för att säga "var försiktig" jämt och ständigt kan man försöka linda in det så att barnet inte hämmas. Vad innebär tex "var försiktig i trappan"? Barnet svarar såklart "jag ÄR försiktig", men kan likväl snubbla strax efter. Bättre då att antingen tex erbjuda dig att bära saker som barnet bär i trappan "om det är besvärligt för dig", eller gå framför/nedanför och var beredd att ta emot vid ev fall utan att göra det uppenbart.
Samma sak om det tex klättras på en stol för att nå upp till ett skåp. "Försiktigt!" har ingen mening. Däremot kan man säga "Ställ stolen såhär så når du bättre", eller "om du ställer två stolar bredvid varandra blir det mindre vingligt", eller så står du bara i närheten och tar emot om det behövs. Men, backa om barnet suckar och visar att du är jobbig :)
Osv...

Det låter bra att du är medveten om det! Vanor kring låsta dörrar etc skiljer dig mycket mellan familjer och mellan stad och land. Men försök tänka ut hur ni vill ha det hos er.

Vatten och trafik är livsviktigt att vara noga med, men håller med om att man inte hela tiden ska tjata :)

Min mamma är/var också sån. Hon håller på fast jag är 43 år...
Jag har nog varit lite så jag med, med mina barn men när de blev tonåringar så " gav jag upp". Det går ju inte att hålla koll på dem då. De fick moped och åkte runt på, de skaffade körkort och kör bil... Jag är JÄTTEOROLIG men biter mig i tungan för det mesta. Barnen har dock förstått och hör av sig om de blir sena:) Men snart flyttar de hemifrån och då har jag ju ingen koll alls...

Jag håller absolut med om att man ska hålla ett litet barn i handen i trafiken och på andra farliga platser.

Men i mitt fall handlar det ju mer om situationer och personer som min mamma upplever som farliga men som för andra personer (mig) är helt vanliga och vardagliga situationer.

Det är framför allt där problemet ligger. Och att hon fortfarande förmanar mig, trots att jag nu är vuxen. Eller som härom dagen t o m följde mig hem från min syster (som bor 10 min bort) för att se att jag kom hem ordentligt. Denna gest, som hade kunnat vara trevlig, blev utifrån mitt perspektiv en tråkig påminnelse om denna ständiga noja. "Tänk om något skulle hända", liksom. 

Jag menar också att ett stort problem ligger i att överföra rädslan för "fula gubbar", oberäkneliga människor, överfall, rån eller vad det nu kan vara - sådant som tyvärr existerar men sannolikheten att man ska bli utsatt är ytterst liten och det går inte att göra något för att gardera sig mot sådant. Det finns idioter och idiotiska beteenden men man måste akta sig för att låta rädslan eller oron för att bli utsatt, få fritt spelrum, tänker jag. Rädslan eller oron kommer i sig inte att göra dig mindre drabbad om det väl skulle ske.

Bara att du är medveten gör massor! Jag jobbar inom barnomsorgen och träffar ibland på familjer där föräldrarnas världsbild (allt och alla är potentiella dödsfällor) tidigt har överförts till barnen. Det är jättetråkigt att se.