Överförd oro och rädsla från förälder

Vettigt att gå till psykolog och ta tag i det där.

Hur upplever du att din mamma/dina föräldrar har varit mot dig under uppväxten? Känns det som att det är deras oro/ångest som har fortplantat sig?

Och visst stämmer det ju det där med att man så klart ska lära barn vad som är farligt (bilar, djupt vatten etc.). Det är ju det som gör det här så komplicerat också, att det inte finns någon tydlig gräns för vad som är "sund oro" och osund eller överdriven sådan. 

För min del känns det nästan som att min mammas förmananden har blivit som en tvångstanke för henne. Liksom att hon måste säga vissa saker (för sin egen skull - som något slags magiskt tänkande kanske) för att det inte ska gå åt helvete. Och att hon, som du säger att du kämpar med, inte har testat att hålla det inne.

Har du eller någon annan möjligtvis tips på litteratur om det här? Jag har googlat runt lite hamnar oftast på sidor om "generellt ångestsyndrom", men det känns inte riktigt som rätt diagnos.

Jag håller absolut med om att man ska hålla ett litet barn i handen i trafiken och på andra farliga platser.

Men i mitt fall handlar det ju mer om situationer och personer som min mamma upplever som farliga men som för andra personer (mig) är helt vanliga och vardagliga situationer.

Det är framför allt där problemet ligger. Och att hon fortfarande förmanar mig, trots att jag nu är vuxen. Eller som härom dagen t o m följde mig hem från min syster (som bor 10 min bort) för att se att jag kom hem ordentligt. Denna gest, som hade kunnat vara trevlig, blev utifrån mitt perspektiv en tråkig påminnelse om denna ständiga noja. "Tänk om något skulle hända", liksom. 

Jag menar också att ett stort problem ligger i att överföra rädslan för "fula gubbar", oberäkneliga människor, överfall, rån eller vad det nu kan vara - sådant som tyvärr existerar men sannolikheten att man ska bli utsatt är ytterst liten och det går inte att göra något för att gardera sig mot sådant. Det finns idioter och idiotiska beteenden men man måste akta sig för att låta rädslan eller oron för att bli utsatt, få fritt spelrum, tänker jag. Rädslan eller oron kommer i sig inte att göra dig mindre drabbad om det väl skulle ske.