Överförd oro och rädsla från förälder
Min pappa är precis sådär. Min syster har tagit efter ganska mycket och förmanar sin son att vara försiktig jämt och ständigt, men hon vet om det och jobbar på saken. Hon har lärt sig att mentalt "titta åt andra hållet" när han gör "farliga" saker, som att gunga högt, klättra på stenar, använda stegen till rutchkanan, skojbrottas med sin kusin mm. Hon försöker även tänka att "på förskolan är det ju ingen som kollar hela tiden, och det brukar gå bra".
Jag själv har blivit tvärtom. Jag sover gärna med öppet fönster/halvöppen sovrumsdörr, lämnar huset och bilen olåst, parkerar bredvid andra bilar, osv. Det är ju kanske inte heller vettigt :)
Det är bra att du är medveten om problemet. Bestäm dig för hur du vill vara och vilka saker du vill vara noga med, samt vad som sannolikt är överdrivet. Försök slappna av och bita dig i tungan innan du förmanar till försiktighet.
I stället för att säga "var försiktig" jämt och ständigt kan man försöka linda in det så att barnet inte hämmas. Vad innebär tex "var försiktig i trappan"? Barnet svarar såklart "jag ÄR försiktig", men kan likväl snubbla strax efter. Bättre då att antingen tex erbjuda dig att bära saker som barnet bär i trappan "om det är besvärligt för dig", eller gå framför/nedanför och var beredd att ta emot vid ev fall utan att göra det uppenbart.
Samma sak om det tex klättras på en stol för att nå upp till ett skåp. "Försiktigt!" har ingen mening. Däremot kan man säga "Ställ stolen såhär så når du bättre", eller "om du ställer två stolar bredvid varandra blir det mindre vingligt", eller så står du bara i närheten och tar emot om det behövs. Men, backa om barnet suckar och visar att du är jobbig :)
Osv...