Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..
Anonym (Har egna-det räcker) skrev 2016-05-25 19:32:09 följande:
Måste styvföräldrar sätta styvbarnet först i sitt liv?
Inlägg från: Anonym (m)
|
-
Det finns vissa av den åsikten, ja. Helt banalt.
-
Eventuellt.Anonym (samma) skrev 2016-05-25 21:15:31 följande:Nej. Men de bör nog kunna acceptera att föräldern gör det.
Dock, som sagt, inte förvånade att så många som är av den åsikten att barnen ska komma först nu och för alltid, även är de som är separerade från barnets förälder.
Så mycket för barnets bästa.. -
Man visar barnen hela känslorregistret och lär dem hantera det. Barn mår inte bra av att läras att de alltid kommer först. Levande bevis på detta är ju alla vidriga vuxna som i tid och otid tror att de är de enda på jorden som är viktiga. Jag har jobbat mina år inom service när jag var yngre och ta mig tusan vilka vuxna det finns. Som en gång varit barn och som fått lära sig att de alltid är nummer ett.. usch nej såna barn kommer jag aldrig sätta till världen,som har ett sånt beteende mot andra. Känslor är inte farliga,utan en del av livet. Självcentrering å andra sidan.. nej,du och de dina kommer aldrig övertyga mig om att barn ska sättas i främsta rummet i tid och otid. De ska inte åsidosättas men inte heller alltid sättas först. Balans för tusan. Vuxnas ansvar är att lära barn vad livet innebär, inte att lura in dem att allt är rosaskimrande och vackert och att om de bråkar tillräckligt mycket så får de som de vill..Anonym (samma) skrev 2016-05-25 23:10:53 följande:
Det är bra att visa hela sitt känsloregister. Men man ska aldrig visa mer än vad barn kan hantera. Ja, det är okej att vara ledsen och gråta för att mormor dött. Men om barnet också är ledsen tar man sig själv i kragen så man lyckas trösta barnet fast man själv är ledsen. Och det är inte okej att gråta varenda eviga dag när barnet kommer hem från skolan. Om man genomgår någon sorts kris så får man banne mig också ta sig i kragen så att man åtminstone fungerar.
Barnen kommer alltid först. Man överväldigar sina barn med sina egna känslor. Och man överger inte sina barn känslomässigt. Man agerar helt enkelt alltid (åtminstone oftast) vuxet och prioriterar barnens behov av trygghet och stabilitet före sig sina egna behov.
-
Man ska inte censurera känslor. Dock lära sina barn hur man för sig i en given situation, när något är lämpligt och när något inte är lämpligt i det offentliga rummet. Men hemma? Såklart,på ett adekvat sätt. Hemma ska det vara tryggt och man ska få vara sig själv. Man kan uppfostra barn till bra individer utan att lura dem att världen är god och alla i den, och att det inte finns några konflikter i världen. Jag motsäger mig starkt att inte visa hela könsloregistret för sina barn: glädje, ilska, rädsla, sorg osv. Självklart innebär detta inte att pappa ska puckla på mamma osv, som i ditt exempel, men det är ju heller inte det jag menar. Men om barnet vet att hen själv kan bli rädd, ledsen, arg, glad osv, medan mamma bara visar en fasad om att vara lycklig hela tiden - vad händer då?Anonym (man) skrev 2016-05-26 00:47:46 följande:
Och med "hantera det" så syftar du på vad? Hantera är ett ganska vagt uttryck, saker kan hanteras rätt eller fel, du får gärna specificera vad du anser är "hantera"?
Hela känsloregistret är inte acceptabelt i ett samhälle, bör inte barn även lära sig vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt i hur de samverkar med andra människor? Är det ok att skälla på andra när man är på dåligt humör? Är det ok att avreagera sig på andra för att man mår dåligt?
När du säger "hantera" menar du då att lära barnen acceptera vilket skitbeteende som helst?, Ska de till exempel acceptera att ett annat barn flippar när det inte får som den vill? Hur ska de bemöta sånt beteende? Passivitet? Ska de bete sig likadant? Möra ilska med ilska? Är det bra?
-
Blomma73 skrev 2016-05-26 07:58:50 följande:
Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.
-
Jag håller med dig här, även om det kan verka lite krasst. Om nu alla de föräldrar som har separerat och lämnar sina barn i sticket, ständigt och jämnt tjatar om att alla andra måste tänka på deras barns bästa i första hand, så skulle de ha tänkt på det innan de separerade. Det finns en poäng i det, även om den är tabu. För alla ska ju ha rätt att skilja sig om det inte känns bra i relationen.. jaja, men barnen då?Anonym (Cilla) skrev 2016-05-26 12:43:54 följande:Alltså, jag är spyfärdig på de som kritiserar bonusmammor bara för att de är bonusmammor. Personen jag citerade sitter i varenda styvfamiljstråd och öser galla över varenda bonusmamma som uttalar sig.
Om det är så j....a synd om barn som har bonusföräldrar så får väl föräldrarna offra sig lite och stanna kvar i kärnfamiljen så att barnen slipper utsättas för de hemska, hemska bonusföräldrarna.
Extremt dåligt samvete, skulle jag känna om jag var förälder till ett barn som hade skilda förändrar. Och det är väl det de känner, tänker jag.
"Barnet mår bättre om vi lever isär än om vi bråkar hela tiden och är ett par".... kanske ska man tänka till en extra gång innan man bestämmer sig för att bli föräldrar? Det blir som pest eller kolera för barnet. Bara för att ni kanske mår bättre om ni bor isär, betyder inte att barnet mår toppenbra när alla andra kompisars föräldrar är ett par.. Har man inte en skyldiget, utifrån barnets bästa, att tänka till några extra gånger innan man skaffar barn då? -
Vid de laget kan ju barnen vara så pass stora att ingen i sammanhanget ens hoppas/tror/förväntar sig att pappans/mammans nya ska gå in i en omvårdnad och kärleksfull föräldraroll.BioBonus skrev 2016-05-26 14:21:06 följande:Å andra sidan är det svårt som 25-åring att se att när vi är 40+ så kommer vi inte vilja leva med varandra längre, så det är bäst vi skiter i att skaffa barn...
-
Men det är ju inte heller de jag tänker på i första hand. Snarare de som separerar samma sekund som barnen börjar förskolan. Jag menar inte att moralisera och skuldbelägga, men eftertänksamhet är ju inte alltid fel det heller.BioBonus skrev 2016-05-26 14:21:06 följande:Å andra sidan är det svårt som 25-åring att se att när vi är 40+ så kommer vi inte vilja leva med varandra längre, så det är bäst vi skiter i att skaffa barn...
-
Kanske mer naturligt om båda har (lite yngre) barn, än om den ena är barnlös.BioBonus skrev 2016-05-26 14:30:23 följande:Min yngsta var 10. Min mans var då 4. Så visst kunde man väl förvänta sig att det skulle bli någon form av föräldraroll.
-
Det har du förvisso rätt i. Man vet aldrig vad som kan hända och det vore ju väldigt trist om alla gick runt och trodde det värsta hela tiden.BioBonus skrev 2016-05-26 15:16:07 följande:
Det jag menar är att man kan ju inte leva hela livet efter devisen att alla mina beslut måste fattas utifrån perspektivet att allt går åt helvete :)
Man kan längta efter barn tillsammans i många år, sen kommer barnet och i förskoleåldern upptäcker man att som familj och föräldrar funkar man inte tillsammans. Många förändras när barnen kommer. Man kan ha hur goda intentioner som helst innan att inte tappa bort varandra, att vårda kärleken etc etc. Men sen faller det bort ändå och så står man där olycklig... Det kan man ju omöjligt veta innan.
Det är som det mantra som ofta kommer upp i trådar här - "du visste innan vad du gav dig in på". Nej, det vet man väldigt sällan :)
Det jag tänker är att man ska, i den situationen att man är separerad eller egentligen i vilken situation som helst, passa sig för att ställa högre krav på andra än sig själv. Exempelvis i frågan om att man inte kunde få relationen att funka med sin dåvarande och de gemensamma barnen, bör man kanske ha förståelse för att det kan vara svårt även i kommande relationer - kanske till och med svårare.
Men jag vet inte, jag har inga egna barn och inte alla svar, jag tycker bara fokus kan riktas fel ibland i fråga om föräldrar/bonusföräldrar/barn. Bonusföräldrarna får högre krav ställda på sig än de biologiska föräldrarna, något som jag starkt motsätter mig. -
Vem har förväntat sig att ens partner alltid ska prioritera en själv?Anonym (man) skrev 2016-05-26 16:41:42 följande:Å andra sidan kan den nya partnern inte heller förvänta sig att man ska prioritera henne/ honom före sina egna barn och man får även acceptera att bli bortvald om man inte klickar även med barnen.Folk skiljer sig och ansöker en ensam vårdnad när de anser att deras partner inte är bra för barnen, varför skulle de inte kunna välja bort en ny partner om personen är olämplig för barnen?
Tror för övrigt inte denne partner sörjer nämnvärt att bli bortvald om hens partner anser att hen är olämplig för barnet. Antagligen kan denne lämnade person hitta en ny partner, och då välja någon utan barn (som för det mesta innebär irritation och elände). -
Jag ser inte varför jag skulle lämna honom för att han inte tvättar. Jag trivs med hur det är nu,men hade han tvingat mig att dessutom fixa för hans barn, då hade det varit annorlunda. Barnet kan älskas av sin pappa utan att jag ska bli den elaka som inte viker barnets tvätt och städar barnets rum. Ser inte hur barnet far illa av det. Om det betyder att barnet far illa av att barnets tvätt inte blir vikt så är det pappan som skadar barnet genom att inte vika tvätten, inte jag.Uulrika skrev 2016-05-27 00:03:01 följande:
Jag fattar verkligen att du ruttnar på att städa och tvätta åt din partner, men då är det ju din sambos lathet som är problemet, inte att han prioriterar sitt barn. Det är självklart superegostiskt av honom att låta dig sköta all städning och tvätt och det hade det varit utan barn också. Det obehagliga blir om det leder till att du skulle ta ut din (fullt förståeliga) frustration över honom - på barnet.
Om han inte kan skärpa sig och dela ansvaret så tycker jag du ska lämna honom. (Varit i liknande sits med mina barns pappa så jag vet hur svårt det är att försöka ändra någon.) Mår så mycket bättre nu. Men träffar jag någon annan som har barn och vi skulle flytta ihop tycker jag det är självklart att barnen behandlas lika så inte jag sätter mina barn först och han sina. Barn är barn och ska älskas och prioriteras oavsett blodsband.
(Kommer dock aldrig mer flytta ihop med någon som bara i teorin tycker att jämställdhet är självklart och inte lever upp till det sedan.)