Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Och barnen kanske inte heller vill ha mammas/pappas nya på köpet men har inget att välja på.

För mig skulle det vara helt otänkbart att leva med en människa som inte gillar mina barn och behandlar mina barn på ett bra sätt. Barnen är människor! Inte några saker man kan ställa undan när de inte passar. 

Inte heller skulle jag respektera eller vilja vara ihop med en peson som valde mig framför sina barn. Återigen, barnen är människor!

Att som barn växa upp i ett hem där en av de vuxna ser dem som en belastning, ett oönskat element är helt förödande för självkänslan och kan påverka hela det barnets liv negativt.

Att ställa de konsekvenserna mot sitt eget behov av att vara "den enda" för sin partner är så otroligt omoget och larvigt. Om ni inte kan hantera partnerns andra viktiga människor så låt det vara. 

Ingen vill ha någon på köpet men ibland får man det inte precis som man vill. Även överkompenserade skilsmässobarn bör lära sig detta. För mig är det helt otänkbart att ställa så enorma krav på sin omgivning. Man får som separerad förälder acceptera att man separerat och därigenom valt åt barnen att de ska hoppa mellan sina föräldrar. Väljer man att ta in en ny partner i bilden (vilket de flesta av naturliga skäl gör) är det väl föga osannolikt att man tror att den relationen ska bli bättre för barnet än den relation man separerade ifrån? Kompensationstänket bör ju upphöra snarast, tänker jag. Ingen ska känna som att den är en belastning men skilsmässobarnen (liksom alla andra, såväl barn som vuxna) får finna sig i att de inte är första prioritet i exakt alla lägen. Såväl barn som vuxna är människor. Att förvänta sig att den nya partnern ska förstå att man inte är den enda för sin partner känns som ett konstigt sätt att tänka. Och om så är, varför inte lära barnet att den inte är den enda i världen för föräldern?

Den alldeles överhängande skillnaden är att barn är i beroendeställning till sina föräldrar och egentligen alla vuxna. Barn har ytterst små möjligheter att påverka sin situation vare sig det handlar om föräldrar eller föräldrars partners som brister i sitt vuxenskap. 

Partner till en förälder däremot har alla möjligheter i världen att påverka sin situation, så även föräldern. Det finns inget som säger att en förälder behöver ha en ny partner som inte kan hantera att föräldren är just förälder. Och ingen kan heller tvinga någon att vara tillsammans med en förälder och sedan bete sig så att barnet får ta konsekvenserna av att "vara på köpet". 

Det är inte ett kompensationstänk, tvärtom tror jag att de flesta skilsmässobarn inte får någon som helst kompensation för att de har föräldrar som separerat och sedan inte kan vara mogna nog att välja partners som accepterar barnen.

Det handlar inte heller om att alltid vara prioritet, det handlar om att som vuxen ta ansvar för de barn man satt till världen och att som partner ta ansvar för att det finns barn i relationen och att de är människor med samma rätt till respekt och egenvärde som vuxna. 

Och jag är kräksjuk på vuxna individer som inte förstår att relationen mellan föräldrar-barn bör vara starkare än den mellan två vuxna individer annars är det osunt. Fattar man inte det ska man hålla sig ifrån människor med barn. 

Varför välja? Jo för att barnen kan inte välja och styra sitt eget liv utan är utlämnade till oss vuxna. Vilka ska de lita på om vi inte är där och prioriterar dem? 
Ifall min partner inte accepterar att mina barn går först och min partner sen, då ska vi inte ha varandra och om min partner inte prioriterar sina barn före mig, då är han ingenting att ha för mig. Barn kan inte välja. Det kan vuxna. Att inte prioritera barnen först är inte sunt anser jag. Barn är värnlösa. Innebär inte att de alltid har rätt men deras behov är först, våra sedan. 

Låt mig gissa? Du har inga barn va?

Varför välja undrar du?
För att efter att man har fått barn så går man in i en annan fas i livet där man inte längre är number one utan barnet är number one, det är lixom så naturen fungerar, man för sina gener vidare genom sin avkomma och det sker på bekostnad av både tid och resurser. Det gäller inte bara människor utan även djur.

Vissa mognar med rollen andra gör inte det, det är dessa idioter som tror att de kan leva som de levde tidigare efter att de fått barn som får ungar med "issues" som blir fucked up som vuxna och för sina föräldrars skeva värderingar vidare. Du vet såna där som gör karriär och skiter i sina ungar, eller sätter ungarna framför teven för att prioritera sin egentid.

Vårda förhållandet kan man göra MED sina barn, som en familj du vet, inte som mamma och pappa i team 1 och ungarna i reservbänken, utan alla är med i matchen. Det är snarare folk som har ditt tankesätt, jag och mina behov först och alla andra sen som får det jävligt svårt att få ett förhållande att fungera eftersom förhållanden och familjeliv är en enda lång rad kompromisser, ett lagspel inte ett solospel. Klarar man inte av att släppa tanken på att man är centrum i universum så ska man förbli singel och inte skaffa barn.

Mmm precis, det förklarar varför man ofta läser om gamlingar som legat döda i sin lägenhet flera veckor och ingen saknat dem, barnen har ju fullt upp med att skapa sina egna band och har inte tid att höra av sig till morsan nån gång i veckan.

Varför är det en omöjlighet att behålla starka familjeband OCH bilda egen familj? Måste det vara antingen eller? Är tanken på att även föräldrarna är den del av familjen helt omöjlig? Finns massor med människor som gör så runt om i världen och det fungerar alldeles utmärkt, du vet sådär som att mormor är en verklig och trevlig person man känner väl och inte någon tant som man sett på bild och hört talas om.

Håller med dig. För mig är det också ett självklart krav att eventuella partners kommer överens med mina barn. Förväntar mig minst att de trivs någorlunda med varandra och att min partner klarar av att ta vuxenansvar.

Tror att det är ett mindre problem när båda har barn sedan tidigare. Båda är vana vid barn sedan tidigare och det är ett ömsesidigt givande och tagande. Förmodligen annorlunda i de fall där den ena inte har några barn. Finns ju en risk att den utan barn känner att hen ger mer än vad hen får tillbaka. Att det blir obalanserat. Men det kan ju inte hjälpas. Barn kommer alltid i första hand. I alla fall för bra föräldrar.

Håller med dig om att det definitivt är obalanserat och otacksamt när den ena har barn och den andra inte har barn. Sedan håller jag inte med dig om att barn alltid ska komma i första hand. Sedan tycker jag det väsentliga i det du säger ändå är att det är förälderns ansvar att se till barnet. Det är inte förälderns partners ansvar. Vad innebär vuxenansvar? och är det inte individuellt hur man väljer att lägga upp sitt liv? Vuxenansvar kan te sig olika för olika människor. I min värld innebär det att jag självklart lagar mat, om barnet ska äta, till oss alla tre. Och om jag ser att barnet håller på att skada sig eller beter sig ohyfsat så säger jag till. Resten ligger på barnets föräldrar, enligt min mening. Är vuxenansvar samma för dig? Antagligen inte..

Alla människor som har barn är inte skadat gods. Även om dom inte passade tillsammas så gör ju vi det. Alla hittar inte rätt med den första de får barn med TYVÄRR!!

Det finns ju egoistiska pappor(och mammor)som prioriterar sin nya partner framför sina barn.Typ"den jag är ihop med är nr 1.Tråkigt men sant.