Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

Känner igen mig i dina känslor till din "bonus". Men.. varför gör du allt detta? Varför är det du som lämnar och hämtar, fixar middag och lägger? Det är hans pappas ansvar, inte ditt. Mitt råd till dig om du vill orka med "bonusfamiljen" är att leva ditt eget liv.

Min sambo och mitt gemensamma liv är svinbra när barnet inte är här. När barnet är här fokuserar jag på mitt och han får sköta sitt barn. När barnet är borta har vi världens bästa relation.

Var är mamman i er konstellation? Vill du verkligen lägga så mycket tid på någon annans barn?

Du ska inte "lägga över" allt på sambon för att du inte har lust. Du ska i första taget inte ha den bördan på dina axlar. Fokusera på ditt, tycker jag, så får barnets föräldrar sköta sitt barn bäst de vill.

Gör lika mycket veckorna med barnet som utan. Allt extra med barnet bör din sambo sköta. Skulle han inte bete sig som en smitare skulle du säkert tycka om barnet mer...

Ja alltså det underlättar ju betydligt om man tycker om varandra men kan man vara snäll och trevlig och artig kommer man långt med det också.... Men jag tror inte största problemet här är du och barnet utan pappa som verkar kräva/anta att du ska dela ansvaret på samma sätt som han och mamman gjorde... Det måste vara på frivillig basis från din sida...

Jag har två barn, sambon har tre... Det funkar inte alls mellan mig och äldsta som är vuxen... Vi tolererar varandra men har har så lite kontakt vi bara kan och jag räknar ner dagarna tills hen flyttar hemifrån vilket förhoppningsvis är till hösten....

Hans yngre barn går det bättre med.. Jag har däremot blivit less på att vara nån slags hushållerska så jag har slutat städa upp efter hans barn. Jag städar runt för jag höll på att bli knäpp....tvätten sköts av oss bägge dock även om det är jag som viker och sorterar för det mesta.. Jag vägrar dock tvätta äldsta tvätt, hon ska tvätta själv men lägger in mer och mer i vår tvätt men jag sorterat ut det och har sambon ändå tvättat hennes låter jag det ligga...

Jag sköter mkt av grundservicen här hemma då jag jobbar kortare dagar och har även skjutsat hans ena på fritidsaktiviteter... Det har jag dock slutat med efter att det blivit för mkt tjafs från hens sida så nu får sambon lösa det bäst han vill jag tar inte det ansvaret längre.

Du måste prata med din sambo.. Det är hans barn och hans ansvar du ska bara göra det du vill och jag tror det känns bättre när du slipper tvånget och att ha det hängde över dig..

Jag har mått så dåligt och varit så irriterad över skjutsningarna och det känns så mkt bättre nu när jag sagt ifrån.. Jag var så arg och irriterad på barnet förut när det eg min curlande sambo som tillåter det hör beteendet jag borde varit mest arg på..

Dessutom är 6 åringar ganska jobbiga överlag .. Kommer bli bättre när han börjar skolan dom brukar ändra sig ganska drastiskt då faktiskt.

Jag är i en liknande situation med ett bonusbarn som jag tyvärr inte har så jättevarma känslor pga ett jobbigt förflutet.. Han har troligen också en adhd diagnos och har tidigare fått höra att jag gör för lite med bonusbarnet.. Jag har ju ett barn själv som är lika gammalt som bonus och då blir det lätt att det ska jämföras.. Men jag kan ju inte göra exakt samma saker för vi har inte den kontakten eller den relationen. Tror att jag fått höga krav att leva upp till pga avsaknad av engagemang från biomamman. Hon bryr sig inte alls på det sätt hon borde göra med tanke på vad som hänt i deras liv och de problem som mitt bonusbarn har och då har jag liksom fått större krav på mig.. Vilket jag tycker är fel. Spelar ingen roll vad jag gör, jag kan ju aldrig kompensera barnet för vad hans mamma INTE gör.. Det förstår inte min sambo alla ggr vilket har lett till många bråk. Just nu är jag så less på allt.. Skulle bara vilja flytta och få lugn och ro i mitt liv..

Har tappat räkningen över hur många ggr vi tjafsat, bråkat och diskuterat över bonusbarnet.. Han tar väldigt mycket plats.

Vi har snart varit tillsammans i 6 år (bonus börjar närma sig 10-års åldern) och har även ett barn tillsammans.

Jag förstår precis hur du känner. Ibland är han (bonusbarnet) så uppkäftig, dryg, provocerande och utmanande att jag skulle kunna sälja honom bara för att få lugn och ro!

Lagom engagemang är vad du vill/orkar. Att tex laga mat åt barnet om du är den som gör middagen, eller diska barnets tallrik om det är du som diskar tycker jag är självklart, men allt utöver det är valfritt. Du är ju faktiskt en "bonus" i barnets liv och får plocka russinen ur kakan. Tex om du blir sugen på att se en barnfilm på bio så kan du ta med bonus. Eller om ni båda gillar hundar så kan du ta med honom på en hundutställning. Saker som du känner för och där hans 6-åringsbeteende går att uthärda (jag lovar att det blir bättre om något år).

Min man och mitt mellersta barn älskar sci-fi så när det kommer en ny film så hänger de på låset och går på bio tillsammans. Han hjälper till att hämta från aktiviteter ibland, men det gör han för att underlätta för mig när han ser att jag är rejält sliten, inget som jag ber honom om. Yngsta är han ute och cyklar med ibland för att båda gillar att cykla fort (läskigt fort i mina ögon). Han gör helt enkelt det som känns bra för honom. En annan sak jag försöker tänka på är att inte bli tigermamma när han beklagar sig över disk på soffbordet, smulor över hela golvet och urdruckna mjölkpaket i kylen. Istället håller jag med honom om att man blir vansinnig på stöket och sen tjatar jag på barnen så att de plockar undan.

Det kanske han vill. Men det skulle de facto innebära precis det jag skrev: att han bara är pappa på 25 procent. Och det har han ingen rätt att "kräva" av dig. Ärligt talat är det knappt ens okej att han VILL det. Jag vet inget om varför han och barnets mamma gick isär, men de ÄR separerade. Det innebär att han under de veckor barnet är hos honom (er) INTE har barnets andra förälder till hands. Så är det bara. Och som sagt: mer jämställt föräldraskap än de som separerat och har barnen halva tiden var har är nog svårt att uppnå. Men inte om i det här fallet pappan tycker att en tredje person (du) ska gå in och vara lika mycket förälder som han...

Jag säger inte att det är enkelt. Jag är själv bonusmamma och har ofta dåligt samvete för allt möjligt. Men TACK OCH LOV har min sambo aldrig tyckt att vi ska fungera som den kärnfamilj vi inte är, dvs att jag ska vara lika mkt förälder som han när bonus är här. Det hade INTE fungerat mellan oss i så fall. Hans barn, hans ansvar. Jag gör grejer när jag kan - och VILL. Inte för att jag "ska". Det är inte jag som satt barnet till världen och således inte heller jag som ska ta ansvar för det. KANSKE hade det sett annorlunda ut om barnet inte hade någon mamma alls och bott här på heltid. Men nu är det inte så.

Jag tror problemet ligger i ditt dåliga samvete. Sluta ha dåligt samvete, på så sätt kan du börja må bra och rentav tycka om din bonus. Varje gång du får dåligt samvete så upprepa en mening i huvudet, t.ex. "Barnet är inte mitt ansvar, jag har rätt att må bra".

Jag tror ändå att det viktigaste är att du slutar ha dåligt samvete... Du behöver inte älska ditt bonusbarn! Har ni levt ihop i 3 år (hälften av hans liv) finns det säkert många fina minnen du har där du kan känna att du tyckt om honom.

Jag har själv en bonus-son (och en dotter sen tidigare) och skillnaden i kärlek finns där!! Däremot har jag som regel att inte barnen ska behöva känna av några orättvisor eller särbehandlingar.

Det är känsligt att ta upp med pappan de gånger man vill strypa hans son, så ibland sväljer jag och säger ingenting. Jag brukar resonera som så att "Var vill jag komma med samtalet?" "Vill jag bara få ut min frustration?" (Då finns vänner som gärna lyssnar när jag gnäller på både sambon o sonen) Men framförallt brukar jag tänka "Hur skulle jag mått om sambon sagt samma om min dotter??"

Tror det är lättare att ta andras barn om man har ett eget...

Men be om att få göra de "roliga" sakerna med honom under en period... Och misströsta inte. 6-årsåldern är en pest o pina... Den går över!! Så kan du se fram emot tonåren sen;)

Som någon annan klok person skrev, "hej då".

Du ska inte bo med bonusbarn, det är bara att kasta in handduken och inse att alla klarar inte av det.

Träffa en barnfri man nästa gång så slipper du dylika problem framöver!

Min partner måste inte älska mina barn, det är inget tvång.

Men om min partner inte ens hade gillat mina barn där hade gränsen gått.

För det hade ofelbart mina barn känt av och dom ska inte behöva känna sig ogillade och att dom är till besvär i sitt egna hem. 

Så med mig som partner hade det inte funkat. 

Då är du egoistisk och elak! Du har ett val att "stå ut", det valet har inte barnet!

Berätta ärligt om dina känslor för sambon så kanske han lyckas rädda sitt barn!

Det finns inget elakt eller egoistiskt i TS inlägg. Även biologiska föräldrar kan se drag hos sina barn som dom ogillar. Flera stycken bara i den här tråden vittnar om att deras sexåringar är odrägliga. Ingen är perfekt. Eller menar du att alla barn är fulländade varelser och alla som inte uppskattar precis alla egenskaper hos ett barm borde lämna det, även om det är ens eget?

Det högljudda beteendet är även irriterande när det gäller ens biologiska barn:) Och det går över, lovar!

Känner samma sak!

2 första åren gick bra, nu är jag så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Bonusarna är 5 och 7 år, kräver ALL uppmärksamhet då de är här. 5åringen kissar på sig dagtid, JAG har hand om tvätten här i huset. 7åringen testar mina nerver och gör saker som han vet att jag blir irriterad på. När jag ber honom sluta börjar han vråla och kastar saker runt sig och säger till sambon att jag har varit elak. Hade han varit mitt barn hade jag låst ut honom så han fått tänka över sina synder. Gör man det som bonusmamma så får man höra att man borde ha tänkt på dethär innan man flyttade ihop. Egna barn får man vara förbannat trött på, men är man ens liite irriterad på bonusbarnen är man en hemsk människa!