Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

men 6-årsålden är en ganska krävande fas för de flesta barn. Du kanske undrar var den där lille gullige pojken tog vägen som du har vant dig vid? Man kan bli "galen" på sina egna biobarn också, speciellt i den åldern.

Om barnet ev har adhd är det absolut en förklaring till om ni tycker han är intensiv på olika vis men då hoppas jag föräldrarna tar tag i det så att barnet får det stöd han har rätt till. Att pappan blir irriterad på barnet låter inte så bra det heller. 

Jag är både bio och bonus till olika åldrar. Kort och gott skulle jag kunna svara "ja" på din fråga i TS. Det underlättar sannerligen om man tycker om barnen när man är i en relation, men ibland är det tyngre perioder. Just nu gillar jag mina bonusbarn mer än mina egna (haha). Det viktiga här är ju att pappan har en bra relation till sitt barn, sen är det toppen om du finns i bakgrunden och att det är en bra stämning i hemmet (det finns ju, har jag förstått, familjer där man flyttat ihop där den "nya" helst vill att barnen inte fanns. Sånt känner barnen så klart) 

Ha inte så höga krav på dig. Det kommer bli bättre när du mår bra och barnet blir äldre. Din sambo är orättvis, en bonusförälder behöver inte vara mer än som ett storasyskon för barnet.

6-åringar är gräsliga! Jag hade lätt bytt bort mina egna barn när de var i den åldern. Det är en hemsk utvecklingsfas där de blir uppkäftiga och testar gränser, samtidigt växer armar och ben ifrån resten av kroppen (och hjärnan) så de har noll motorik och koordination. Om du tänker lämna för att du har svårt att tycka om barnet så tycker jag att du bör vänta något år och se om du tycker bättre om barnet då.

När det gäller pappan så har han ingen rätt att kräva något av dig. Så länge du behandlar barnet med respekt så har du uppfyllt ditt ansvar (och att säga ifrån när barnet gör dumheter är definitivt respektfullt eftersom du hjälper barnet att förstå hur man beter sig i samhället). Jag gillade Sextiotalists sista stycke om att pappan ska göra minst dubbelt så mycket som du, det är hans barn och hans ansvar.

Oj! Jag tycker det låter som du tar mycket ansvar. Hur kan han förvänta sig mer!? Inte ok.

Nej, verkligen inte okej. Ni har barnet halva tiden, TS? Så han har redan idag en helt jämlik uppdelning med barnets mamma, dvs de tar 50% var av just vardagen, all logistik runt hämtning/känning osv. Om DU då ska gå in och ta hälften av DEN tiden blir han alltså pappa på 25%. Otroligt fräckt av honom att kräva att du ska avlasta honom med HANS barn så att han slipper vara så mycket pappa han borde.

Vilket är fullkomligt absurt. Man kan aldrig kräva att någon ska älska ens barn. Man kan hoppas att barnet blir omtyckt, om inte annat respekterat. Men att kräva att du som utomstående ska ta samma ansvar och ha samma känslor för din bonusson som om det vore ditt eget är bara dumt. Kräver han detsamma av sin son? Att han ska älska dig som om du vore hans riktiga mamma?

Ett allvarligt snack med din sambo, kanske familjerådgivning, så att ni får hjälp att hitta vad som är en fungerande relation mellan dig och hans son.

Hans krav är orimliga, och det är inte ditt fel att du inte kan möta dem. Det är snarare fullt normalt.

Jag tycker du verkar ta väldigt mycket ansvar. I de bonusfamiljer jag känner tar bioföräldern hela ansvaret för just sitt barn. Bonusmamma/pappan är som en extra vuxen och hjälper naturligtvis till nån gång men inte mer än så.

Han är ju ensam med barnet!

Han har valt att lämna den enda som man rimligtvis kan anse ska dra halva lasset = han är ensam sina veckor.

Om du är snäll och avlastar honom lite grann, så borde han vara tacksam för detta!

Eftersom han är "ensam vårdnadshavare" av barnet under sina veckor, så borde han sköta allt: Hämta, lämna, läxor, aktiviteter, läsning, nattning, matlagning, tvättning osv.

Du borde kunna resa bort eller välja att stå utanför.

Men eftersom ni lever tillsammans är det ju rätt naturligt att man delar vissa sysslor tex om du tvättar dina kläder och det finns plats över i maskinen så fyller du väl på med hans/barnets kläder? Och han gör motsvarande när han tvättar sin tvätt?

Om du vill äta med dem på kvällarna så delar ni väl på sysslorna? Tex att han + barnet lagar 2 kvällar och du 1?

Sen kan man såklart vara snäll i allmänhet? Tex om du kör förbi skolan på morgonen så stannar du till och släpper av barnet, istället för att han ska köra en omväg.

Och man kan aldrig tvinga någon att älska någon annan villkorslöst. Vare sig bara eller vuxna.

Däremot ska man visa respekt och vara snäll och trevlig.

Barnet är inte boven i detta dramat. Han är sex år och håller på att utvecklas. Din sambo verkar inte riktigt ha fattat att hans son är hans ansvar. Pappans och mammans. Det ansvaret kan man aldrig lägga på någon annan.

Det kan han varken kräva eller förvänta sig. Såklart du inte kan, det tar tid att skapa en relation och som jag skrivit innan man ska skapa en relation som både barn och den nya trivs med, det är det viktigaste. För barnet är det viktigaste att det finns någon form av respektfull relation. Det är lika illa för barnet och den nya vuxna, ifall båda tvingas in en relation som ingen (eller någon av dom) inte är bekväma med. Då slår det tillbaka på fel sätt.