Leva med barn?

Vi har varit ett par i några år. Idag slog det mig för första gången på riktigt: vad tusan gör jag med denna mannen? Han är en fin man och vi passar bra ihop och jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom. Men hur tusan ska jag orka med att leva med hans barn varje dag i många år framöver? Våra bästa stunder är när hans barn är borta. Vi har det verkligen bra då. Men när hans barn kommer tillbaka blir vi båda på så dåligt humör. Hans barn förstör, tycker jag. Jag önskar att hans barn inte var här, att vi kunde planera en familj som inte redan är förstörd av hans tidigare familj. Jag känner inte för att inkludera hans barn i min framtida familj, jag ser ingen glädje i att leva med hans barn. Gör ni andra det? Ibland kan barnet säga saker som är roliga såklart men för det mesta upplever jag hans barn som ej belastning som jag vill bli av med. Extremt hemska saker att säga men så är det. Jag blir inte glad när hans barn kommer hit. Jag blir inte glad när hans barn säger fina saker om mig eller vill vara med mig. Jag fattar inte hur jag tänkte här. Hur blandade jag mig in i detta? Hur kan man tänka sig att leva med någon annans barn? Känns som jag har levt i förnekelse och just precis vaknat upp. Någon som känner igen sig?