Jag känner igen situationen och det blir inte bättre med åren. Går det skulle jag bryta upp och hitta en annan man som inte har några barn, för de finns alltid där och stör med sin närvaro. Blir snarare värre med åren att orka stå ut med att se dem och ha dem nära.
Jag undrar om de som sitter och skränar att TS ska skärpa sig och begära skilsmässa osv... själva har varit i samma situation? Eller sitter ni i er kärnfamilj och tror er veta hur det bör vara? Det är SÅ lätt att döma då man inte själv sitter i den situationen. Hoppas ni inte behöver veta hur det är, då kanske det är ni som skriver ett inlägg på FL och bara blir utskälld istället för att få råd.
På tal om att se andra barn som ett hinder - de ÄR ju oftast det. Skulle de inte finnas så skulle mitt liv vara så mycket bättre. Jag skulle kunna dela det liv jag vill med mannen jag älskar. Resa, dela fritidsintressen, laga mat tillsammans, bara sitta och se på tv och hålla om varandra i soffan ostört, kunna föra ett samtal utan att andra hör på med mera. Nu finns det då några andra som tar all hans tid och energi, varenda jävla dag. För mig lämnar endast några få timmar i veckan över på tu man hand. Vi kan aldrig göra saker bara han och jag, gå ut och äta eller åka på en hotellweekend. Då ska hans barn vara med. De är där då man vaknar på morgonen ända tills man går och lägger sig.... Det känns som om främmande personer tvingar sig på oss jämt och ständigt. Till sist orkar man inte med bagaget. Och JA - de är ett hinder i mitt lv.
