Leva med barn?

Att han hade barn visste du ju innan.Han kommer välja sina barn över dig.Eller så får ni bo sörbor.Du är hos honom eller tvärtom när barnen inte är där.Men i en sund förälder väljer alltid barnet före.Så är det bara.

Frågan var inte vem han väljer utan om det finns andra som känner igen sig i det jag skriver. Ditt svar är inte särskilt unikt och inte heller givande. Om jag vill starta en familj med honom så är inte särbo ett alternativ och därför undrar jag hur andra har det. Om det funkar.

Jag har inga erfarenheter men har väldigt svårt att tro att det skulle bli bra för varesig dig eller bonusbarnet. Att vara en familj är svårt nog när familjen är personer du älskar. Kanske känns hårt men jag skulle nog antingen leva särboliv eller träffa någon utan barn att skapa familj med.

Sen skulle jag fundera på varför du känner som du känner. Är du svartsjuk? Eller tycker du inte om just det här barnet? Eller kan det vara så att du inte tycker om barn alls? Kan vara bra att tänka på om du funderat på att skaffa egna.

Vill inte moralisera, bara ge mitt perspektiv.

Du verkar ha vaknat upp ur rosenskimmret och upptäkt verkligheten. Att det är år kvar innan det bara är du och han helt ensamma. Eller nej, då kommer barnbarnen och tar tid.

För att göra det så smartfritt som möjligt för alla parter bör du gå vidare dvs bryta upp innan det är försent. För får du barn med honom blir det dina barns syskon

Jag känner igen situationen och det blir inte bättre med åren. Går det skulle jag bryta upp och hitta en annan man som inte har några barn, för de finns alltid där och stör med sin närvaro. Blir snarare värre med åren att orka stå ut med att se dem och ha dem nära.

Har du egna barn? Jag inbillar mig att egna barn skulle innebära att jag får fokus på något annat. Inte att jag plötsligen inte störs av hans barns närvaro men att jag istället kan fokusera på mina. Det gick ju från 0 barn till hans barn när jag träffade honom. Men egna barn kanske blir annorlunda, inte för situationen men för mig? Jag förstår i och för sig att jag fortfarande skulle störa mig på hans barn även om jag skulle skaffa egna. Men hellre rikta kärlek åt ens egna barns håll än inte alls?

Jag förstår ju att det är den lätta (?) lösningen men jag ser inte det som aktuellt just nu. Allt fokus ska ju alltid vara på hans barn men hade jag haft egna hade fokus varit ett annat. Att leva resten av mitt liv med honom utan egna barn ser jag på med skräck. Ska jag leva med honom ska vi ha barn. Att vara i skymundan hela livet pga ett barn sedan tidigare är inte en dröm jag har. Men att kunna lägga fokus på egna barn och samtidigt tvingas ha med hans barn att göra känns som det minst dåliga alternativet.

Jag lever med en man som jag har ett gemensamt barn med. Vi har varsitt barn sen tidigare. Jag har inga som helst varma känslor för hans barn sen ett tidigare förhållande. Jag tycker att han är oförskämd, bortskämd, osympatisk, egoistisk, sur, ohälsosam, ful i mun, besserwisser, pessimistisk m.m. Det GÅR bara inte för mig att tycka om honom, även fastän jag försökte väldigt mycket i början. Om inte jag och den här mannen hade fått ett gemensamt barn är det troligt att vi hade gjort slut pga att jag inte klarar att leva med hans son. Nu försöker jag hitta coping-strategier så jag ska klara att ha pojken i mitt hem i tio år. Tänker på de 40-50 år som jag och mannen kommer att ha tillsammas när sonen flyttat ut....

Att skaffa gemensamma barn i en situation du inte trivs i eller tycker om att va i kommer inte att fungera. Att skaffa barn gör snarare att allt eskalerar.
Hur kommer du att känna OM det blir så att han fortfarande bara kommer att bry sig om sitt tidigare barn när han kommer, och låta dig ta det gemensamma?

Det funkade i alla fall hyfsat med makens barn innan vi skaffade gemensamma, sedan blev det tvärstopp. Lyckligtvis så var dom stora så umgänget varade inte så länge till.

Tänk igenom det igen utan att tro att det blir så himla mycket bättre med gemensamma barn, tänk att det kommer att bli 10 gånger värre istället. Är det värt det?
Vet mannen hur du känner, så att han kan hjälpa dig i ditt förhållningssätt till hans barn?

Varför skulle barnbarnen ta så mycket tid?
Visst, de kanske kommer hit och sover över någon gång när de blir lite äldre och man firar deras födelsedagar, annars har vi fullt upp med vårat eget liv, barn och jobb.