Leva med barn?

Att han hade barn visste du ju innan.Han kommer välja sina barn över dig.Eller så får ni bo sörbor.Du är hos honom eller tvärtom när barnen inte är där.Men i en sund förälder väljer alltid barnet före.Så är det bara.

Jag känner igen situationen och det blir inte bättre med åren. Går det skulle jag bryta upp och hitta en annan man som inte har några barn, för de finns alltid där och stör med sin närvaro. Blir snarare värre med åren att orka stå ut med att se dem och ha dem nära.

Jag har inga erfarenheter men har väldigt svårt att tro att det skulle bli bra för varesig dig eller bonusbarnet. Att vara en familj är svårt nog när familjen är personer du älskar. Kanske känns hårt men jag skulle nog antingen leva särboliv eller träffa någon utan barn att skapa familj med.

Sen skulle jag fundera på varför du känner som du känner. Är du svartsjuk? Eller tycker du inte om just det här barnet? Eller kan det vara så att du inte tycker om barn alls? Kan vara bra att tänka på om du funderat på att skaffa egna.

Vill inte moralisera, bara ge mitt perspektiv.

Du verkar ha vaknat upp ur rosenskimmret och upptäkt verkligheten. Att det är år kvar innan det bara är du och han helt ensamma. Eller nej, då kommer barnbarnen och tar tid.

För att göra det så smartfritt som möjligt för alla parter bör du gå vidare dvs bryta upp innan det är försent. För får du barn med honom blir det dina barns syskon

Jag känner igen det du beskriver men jag började känna så på riktigt efter att vi hade skaffat barn. Jag tyckte också det var jobbigt innan, men inte så jobbigt som du verkar tycka att det är, jag hade inga föreställningar om att planera familj ihop utan hans barn men nu återkommer tanken ständigt att jag inte vill ha hans barn här. Det är när jag själv har fått barn som jag känner att jag gått miste om en massa saker som jag kunde ha fått om hans barn inte hade funnits. Jag kände tex att jag inte fick vara förstagångsmamma fullt ut, jag fick inte ta saker och ting i min takt utan kände mig väldigt stressad av hans barns närvaro. Hans barn ville bl a vara med mig och framförallt barnet hela tiden, och han försökte ständigt smyga iväg med mitt barn utom synhåll från mig, det var fruktansvärt stressande. Känner du att du är i skymundan nu så kan jag inte heller se varför det skulle bli bättre för att ni skaffar barn, det kan bli värre.

Nej, jag tyckte inte det var så enkelt. Så efterlängtat syskon, jag hade inte hjärta till det och jag kunde inte med att skicka honom till sitt rum när han inte precis var sån som tog sig för att göra saker på egen hand. Till slut flydde jag ut, såg till att vara ute när han kom hem, klarade inte av det på annat sätt. Har blivit bättre med tiden, han har fått andra intressen med åldern men jag förlorade en stor del av mitt barns första tid till att ha ångest.

Lyssna på din magkänsla nu och lämna detta förhållande. Du kommer aldrig att få det du vill: en kärnfamilj där du får "ha ditt barn för dig själv". Om ni får ett gemensamt barn kommer detta att vara dit bonusbarns syskon, som h*n har rätt att ha en relation med. Ditt barn vinner absolut ingenting på att du fryser ut storasyskonet, tvärtom riskerar du att skapa en situation där ditt barn tvingas växa upp tillsammans med ett bittert äldre syskon som inte behandlar honom/henne väl. 

Fast man kan inte lägga fokus på vissa barn i en familj det skulle inte vara hållbart i längden om du skulle fokusera på era gemensamma barn och han på ALLA sina barn. Han skulle se hur du särbehandlar och det sätter en tagg i hjärtat på honom isf. Man behandlar inte barnen i en familj olika, de är syskon. Den ende det slår tillbaka mot är dig själv.
Han är inte rätt person hur kär du än är i människan och påstår dig älska honom om du inte kan leva i hans familj utan att känna agg eller obehag pga hans barn. Då är han inte rätt och du håller dig kvar vid något som kommer göra dig till en bitter person. Det är bara att gå in här på fl och läsa om styvförälder som önskar att hans barn inte fanns. Det är bitterhet.

Iom dessa känslor är det helt fel man. Hans barn kommer bli syskon med ert gemensamma barn. Att då vilja förbjuda dom eller att du kommer må dåligt över bevisar åter igen att han är fel man. Du har valet, varför stanna i något du mår dåligt över. Det är enbart DITT val ingen annans. Och dessa barn tvingas faktiskt att bo med dig

Man kan ju inte veta innan hur det ska bli, antingen hans barn blir svartsjukt och ska kräva en massa extra uppmärksamhet, eller som i mitt fall, närmast besatt av barnet. Det verkar som du inte har tänkt att hans barn ska ha någon plats i er familj överhuvudtaget. Jag hade i alla fall tänkt mig att vi skulle vara en liten familj, sen uppstod situationer som jag inte hade räknat med och reaktioner hos mig själv som jag inte hade räknat med men jag har alltid sett det som att jag måste lösa mina problem för allas skull. Jag har alltid vetat hur efterlängtat syskon det var för hans barn och har aldrig sett det som att hans barn inte får vara med. Däremot kan jag hålla med om att jag visst borde ha kunnat säga till så att hans barn inte var med precis hela tiden och satt en gräns så att jag inte hade behövt känna så mycket press, men just då var omställningen till förälder så ny och så stor och så mycket känslor i omlopp så det blev mycket på en gång. Man har rätt att sätta gränser, det behöver ingen bli sårad av, frågan är väl bara var din gräns går, för du kommer inte att kunna utesluta hans barn och det låter för mig som om du tycker att hans barn inte ska vara med överhuvudtaget, det låter inte alls genomtänkt.

Ditt barn kommer också att vilja välja själv och det kan komma en dag när ditt barn väljer att vara med hans barn, hur ser du på det? Har du tänkt på att de kommer att ha en egen relation?

Ungefär samma åldersskillnad som för oss då. Men det är bra att du har börjat tänka efter. Jag tycker det är det som vi ska utnyttja det här forumet till och inte vara så förbannat rädda att erkänna hur vi känner för till syvende och sist gör vi det för att kunna prata om det och för att vi vill att det ska leda till en förändring. (Synd bara att gamarna sitter på rad och väntar på att slita någon i stycken.)
Tänk bara på att all tid och energi som går med den här mannen är tid och energi som du kan investera i en annan man som kanske kan ge dig det du vill ha och behöver. Hans barn kommer att ta mycket plats även med tio års skillnad.

Lämna honom. För allas skull

Jag har så svårt att förstå hur man som förälder kan leva med någon som har så negativa känslor och inställning till det käraste man har - sina barn. Fullständigt obegripligt. Eller han kanske inget vet?

För att du undrar hur du ska göra. Jag hetsar inte. Jag säger bara vad som är bästa alternativet om du inte tänker skärpa dig.