Leva med barn?

Barnen är ju trots allt människor, små utsatta människor som inte kan fly någonstans fören de är stora nog.

Att skaffa egna barn kommer bara belysa mer hur mycket du ogillar dem när de ser hur du behandlar dina egna barn i jämförelse till dem. Att tvingas bo med någon som ogillar en kan sätta djupa spår i en människa. Och om du inte bryr sig om deras välmående så är det bara att tänka att deras dåliga barndom antagligen kommer visa sig genom dåligt beteende som i slutändan drabbar dig och dina framtida barn.

Fortsätter du på den här banan kommer du, din sambo, hans barn och era framtida barn få ett ganska bedrövligt liv fullt med bitterhet, skuldbeläggande och andra tråkigheter.

Den enda rimliga lösningen är att du söker en ny man utan barn, för din sambos barn kommer inte försvinna oavsett vad som händer.

Jag är sambo med en man med barn. Barnet är förhållandevis självgående så jag behöver inte ta särskilt mycket ansvar. Precis som du känner jag ingen som helst glädje inför barnveckorna och tycker också våra bästa stunder uppleva när vi är ensamma/i alla fall utan barnet. Hon är för mig en ointressant, tråkig, fantasilös tjej. Kanske ett barn av sin tid där allt handlar om utseende, prylar, pengar osv. Så jag kan verkligen inte riktigt konekta med henne på alvar. Hon är dock väldigt förrjust i mig och vår relstion är bra. Men precis som du känner jag igen glädje över det. På sin höjd lättnad.

Jag har som tur är ingen direkt önskan att få egna barn, även om jag i den här relation funderat på det då och då. Jag tror det underlättar något extremt eftersom det gör att jag inte är så benägen att känna att han genom sin dotter får/har något vi borde haft tillsammans. Ett gemensamt barn tror jag för oss skulle kunna skapa problem, tex genom att sambon skulle vilja kompensera sin första dotter ännu mer för att inte riskera att hon skulle känna sig bortglömd/bortprioriterad och då skulle jag känna att han inte engagerade sig i oss tillräckligt. Å andra sidan skulle det kanske vara väldgt bra för min och hennes relation då hon väldigt gärna vill ha ett syskon här (har två hos mamman) och då skulle vi kunna konekta över/genom bebisen. Men vem vet?

Jag känner igen mig. Sambon har två barn sen tidigare förhållanden. En treåring som jag älskar, som bor här varannan vecka. Sedan även en tonåring på heltid som jag.... tolererar. Jag tyckte väldigt bra om henne från början, sedan flyttade hon iväg några månader i höstas och nu bor hon här på heltid igen. OCH. JAG. BLIR. HELT. JÄVLA. GALEN.

Inte enbart på henne, utan på min sambo med. Dottern är... bortskämd. Sambon är en toffel... äh jag ska inte ens gå in på det för jag blir bara irriterad.

Det är bara en tidsfråga innan jag flyttar. Jag funderade på att skaffa barn med sambon tidigare men tanken på att bo kvar med tonåringen får mig att vilja strypa mig själv.

Jag tror inte att ett eget barn är lösningen på ditt problem. Inte mitt heller. Fundera på att gå vidare istället.

Jag känner igen det du beskriver men jag började känna så på riktigt efter att vi hade skaffat barn. Jag tyckte också det var jobbigt innan, men inte så jobbigt som du verkar tycka att det är, jag hade inga föreställningar om att planera familj ihop utan hans barn men nu återkommer tanken ständigt att jag inte vill ha hans barn här. Det är när jag själv har fått barn som jag känner att jag gått miste om en massa saker som jag kunde ha fått om hans barn inte hade funnits. Jag kände tex att jag inte fick vara förstagångsmamma fullt ut, jag fick inte ta saker och ting i min takt utan kände mig väldigt stressad av hans barns närvaro. Hans barn ville bl a vara med mig och framförallt barnet hela tiden, och han försökte ständigt smyga iväg med mitt barn utom synhåll från mig, det var fruktansvärt stressande. Känner du att du är i skymundan nu så kan jag inte heller se varför det skulle bli bättre för att ni skaffar barn, det kan bli värre.

Finns inget annat alternativ än att bryta upp omedelbart! Det blir INTE bättre av gemensamt barn - tvärtom!

Kan du inte säga att du inte vill att hans barn ska vara med? Jag tycker du ska ha rätt att vara med ditt barn själv..

Nej, jag tyckte inte det var så enkelt. Så efterlängtat syskon, jag hade inte hjärta till det och jag kunde inte med att skicka honom till sitt rum när han inte precis var sån som tog sig för att göra saker på egen hand. Till slut flydde jag ut, såg till att vara ute när han kom hem, klarade inte av det på annat sätt. Har blivit bättre med tiden, han har fått andra intressen med åldern men jag förlorade en stor del av mitt barns första tid till att ha ångest.

Jag känner en oro för precis det du beskriver. Att hans barn ska vara klängig på vårt barn. Att jag inte får mitt barn ifred. Att jag och han inte får vårt barn ifred, utan att hans barn ska ha rätt att va med hela tiden. Usch vilken jobbig sits. Jag förstår att det måste vara extremt svårt. Det är inte kul att behöva fly för att få ha det som man vill. Jag hade nog varit hjärtlös och skickat iväg ungen, men troligen förlorat mer på det (genom en sårad sambo) än vad jag vunnit. Jag har inte barn så jag vet inte hur det känns på riktigt, men jag förstår dina tankegångar..

Lyssna på din magkänsla nu och lämna detta förhållande. Du kommer aldrig att få det du vill: en kärnfamilj där du får "ha ditt barn för dig själv". Om ni får ett gemensamt barn kommer detta att vara dit bonusbarns syskon, som h*n har rätt att ha en relation med. Ditt barn vinner absolut ingenting på att du fryser ut storasyskonet, tvärtom riskerar du att skapa en situation där ditt barn tvingas växa upp tillsammans med ett bittert äldre syskon som inte behandlar honom/henne väl. 

Fast man kan inte lägga fokus på vissa barn i en familj det skulle inte vara hållbart i längden om du skulle fokusera på era gemensamma barn och han på ALLA sina barn. Han skulle se hur du särbehandlar och det sätter en tagg i hjärtat på honom isf. Man behandlar inte barnen i en familj olika, de är syskon. Den ende det slår tillbaka mot är dig själv.
Han är inte rätt person hur kär du än är i människan och påstår dig älska honom om du inte kan leva i hans familj utan att känna agg eller obehag pga hans barn. Då är han inte rätt och du håller dig kvar vid något som kommer göra dig till en bitter person. Det är bara att gå in här på fl och läsa om styvförälder som önskar att hans barn inte fanns. Det är bitterhet.