Sjöblomman skrev 2016-03-09 20:49:27 följande:
Ja, man vänjer sig snabbt! Och när det gäller att hoppas så har jag varit lika hoppfull varje gång, trots att vi är inne på 8e försöket. Självklart gör det ont när det inte fungerar, men det hade det gjort även om jag inte trott att det skulle gå.
Sen är det så klart så att nu har vi så mycket rutin så det bara flyter på, jag funderar inte så mycket utan vet vad som förväntas hända i de olika stegen.
Håller tummarna för att vi alla får plus nu!
BK1986 skrev 2016-03-09 20:41:26 följande:
Det kommer gå superbra med sprutorna ska du se! Man får till rätta knixen när man sprutat ett tag. I början tryckte jag in dem jättesakta och då sved det. Sen kom jag på att sticka snabbare och då kändes det knappt. :)
Det är svårt att begränsa sig. Det är en sån märklig situation och allt är en känslomässig berg- och dalbana. Men det är viktigt att våga hoppas och vara glad.
Jag blev helt förstörd när det inte gick vägen. Men vet du vad - man fixar det också! Jag stängde in mig i några dagar och grät när det var tufft. Och så var jag jättetrött av all anspänning. Sen går dagarna och man mår bättre och återhämtar sig, och vips är man redo för nästa försök. Men nu ska vi hoppas att det går bra för er redan på första försöket! :)
Det är nog som ni säger, viktigt att våga hoppas ändå... För min del har jag hoppats ändå i nästan 1 år med vetenskapen att det var ungefär 0 chans att det skulle lyckas... Ändå väntar man med spänning i slutet av månaden och tom kunde känna gravidtecken.. Hemskt. Och samtidigt skönt att det finns plats för hopp kanske? Men nu är det några steg närmare målet när det kommer faktiskt finnas ett embryo på plats. Det känner jag igen som du säger också BK1986 att även förkrossningskänslan gå över med tiden så länge man kan blinka framåt.
Tack för spruttipsen ! Det är min partner som kommer att ge sprutorna till mig så jag ska säga till att han kan spruta fort.