Förstör jag för pappan och barnen?

Så pappan är inte alls egoistisk som inte kan stå ut med ts varannan vecka (minus två kvällar) för barnet skull?

Håller själv på att skilja mig. Vi har dessutom en 5 månaders bebis tillsammans så vi måste träffas hela tiden. Det är j*vigt svårt. Vi är båda sårade, han pga att beslutet mest var mitt, jag pga att det egentligen inte är vad jag vill med våra problem gick inte att lösa och sen gick han vidare väldigt fort. Men vi står ut och umgås för barnens skull.

För att det kostar pengar för TS?

Vet du något om TS ekonomi?

Ja för de vänjer sig bäst genom att två (eller en) sårade föräldrar fortsätter att bo ihop? Det lär ju inte vara turbulent alls ..

Det är lätt för den som är "klar" med relationen att förhålla sig sval - i detta fall TS. Visst en del människor kanske också fixar att vara "normala" inför barnen. Medan andra som vet mig sig att de inte klarar av det gör klokt i att inte vara kvar. Det betyder inte för den skull att man inte ska få vara med sina barn. Att vara den mer sårade eller mer känslosamma personen gör en inte olämplig som föräldrar. Den här pappan vill ju vara med sina barn på ett normalt sätt.. jag tycker inte TS lösning erbjuder det..

Nu är det T.ex sportlov massa familjer reser bort, skulle säkert inte vara svårt för TS att låna någon lägenhet en vecka och låta honom flytta hem .. vill man vara tillmötesgående och anstränga sig så går mycket att lösa. Vill man inte det så är ju allt omöjligt också..

Vi är ett gäng som redan har upplyst om den saken. Det går inte in. Försök inte.

Många i tråden som inte har en aning om vad som är bäst för barnen. Så ja, då är man egoistisk och självisk.

Väldigt tydligt att TS endast tänker på sitt eget välmående och ingen annans.

Det nya hem som ditt ex kommer skaffa och som dina barn kommer behöva bo i varannan vecka kommer vara lika främmande för dem till en början som en tillfällig lösning eventuellt skullle vara för dig själv just nu. Men gud förbjude att du skulle behöva släppa lite på din egen bekvämlighet eller hur. Så du har alltså inga vänner och ingen släkt? Svårt att tänka mig det men om nu så är fallet så skulle du kanske, som någon annan redan nämnt, löst problemet med alternativt tillfälligt boende innan du bröt upp iom att resultatet rimligtvis blir så att den som dumpats helst inte vill leva under samma tak som sin f.d. livskamrat som dumpat en. Otroligt barnsligt och egoistiskt av dig att vända upp och ner på deras värld, krossa lite hjärtan och sedan vägrar göra minsta uppoffring själv för att det inte passar dig. Så svårt är det inte att föreställa sig att personen vars värld du haft i bitar inte gärna bor med dig eller utan sina barn, han har förlorat tillräckligt och nu får du stå ditt kast också. Pinsamt att ens bråka om det tycker jag.

Ni kan tillsammans hyra en 2:a i andra hand för runt 6000kr/mån. Det blir 3000kr var.

Hur svårt kan det vara? Jag ser dig som väldigt egoistisk och empatilös i detta och jag både förstår och lider med ditt ex.

Jag hyr ut min 2:a vid gullmarsplan för 6000 kr så detta förslag är INTE på långa vägar "verklighetsfråvänt"!

Det är ju precis det du inte gör, hjälper till att underlätta för honom. Du bryter upp erat liv tillsammans och förväntar dig att han ska gilla läget.

Och om någon ovan undrade ifall de som inte stryker ts medhårs är bittra själar så kan jag bara svara för mig själv. Har aldrig varit med om en separation men på något vis har jag lärt mig empati ändå.

Den som bryter upp får göra mer uppoffringar? Dummaste jag hört! Det tog mig många år och oändligt många tårarar innan jag hade lyckats samla tillräckligt med ork att faktiskt lämna min man. Våra problem gick inte att lösa men han hade gärna fortsatt va gifta, dock va det ju på bekostnad av mitt välmående. Så när jag väl satt ner foten så var jag färdig med att offra mig själv för honom. Sen självklart hjälper jag honom och underlättar så mycket jag kan, men det får gå åt båda hållen.

Suck..

Ts beskrivning av situationen är att hon själv under en längre tid sett sin sambo som en kompis mer än något annat och därför vill separera. Kändlan är enligt henne inte ömsesidig då han vill stanna i förhållandet. Hade min man fått för sig detsamma efter mer än tio år tillsammans så är det naturligtvis mitt problem att han bryter upp men det är han som har skapat problemet. Han lider inte av det på samma sätt som jag gör då jag inget hellre vill än att lappa ihop oss och fortsätta leva tillsammans. Med det är det inte sagt att man inte ska bryta upp men man kan ju fortfarande kalla saker för vad de är. För ts är inte situationen olidlig då hon vill bryta upp, för hennes sambo är den ju det eftersom han inte vill bryta upp.

?? Vad är problemet?

Tror du verkligen att det är lätt och roligt att lämna sin livskamrat, pappan till ens barn? Tror du att man gläds åt att vara den som förstör kärnfamiljen för sina barn?

Vi hade det dåligt i ett par år, pratade om det och kom överens om att försöka jobba på förhållandet. Efter ytterligare ett par år där jag kämpade för att hitta tillbaka till mina känslor och för att skapa tid till bara oss och för att fixa "date nights" osv medan han inte lyfte ett finger för att förbättra förhållandet så tog jag beslutet om skilsmässa. För mig var det en stor sorg att lämna det förhållande som jag trodde skulle vara livet ut.

Och jag tror att det är vanligt att känna sorg när man lämnar ett långt förhållande, speciellt när barn är inblandade. Det är två vuxna och ett till flera barn som sörjer kärnfamiljen. I mina ögon är det då de vuxna får bita ihop och stötta barnen i förändringen och sorgen. Det är inte läge för de vuxna att lägga sig ner och tycka synd om sig själv, det får man göra när barnen inte ser.

Du förstod kanske inte hinten, och tråkigt det du gått igenom även om jag inte orkar läsa hela inlägget då din personliga historia saknar relevans i sammanhanget, men jag syftade till ts fall där sambon som hon lämnat för två veckor sen uppenbarligen tar detta uppbrott hårdare än vad hon själv gör när han uttrycker att det är svårt att leva med henne under samma tak. Jag kan tycka att den som tycker synd om sig själv här är ts som vägrar mötas på vägen för att uppbrottet ska gå så smidigt som möjligt för båda parter. Istället ställs HAN inför ett ultimatum att antingen dela lägenhet med människan som får honom att må dåligt eller inte träffa sina barn mer än ibland. Hon har redan tagit ett beslut med eller utan hans samtycke som präglar båda deras liv dramatiskt, vilket hon naturligtvis har rätt till, men då får man också försöka vara lite storsint och ta ett steg tillbaks för att underlätta för den som uppbrottet är svårare för. Som sagt kallas det för empati.

Det är något allvarligt fel med dig.

Shit vad du är otrevlig.

Men varför ska ts behöva hitta en ny bostad? Hon har ju redan en?