Självklart görs det många fel av människor varje dag. Jag syftar på ditt språkbruk, din fientliga inställning till andra människor och din
Nu är jag övertygat om att du missförstår mig med flit, men skit samma. Jag skrev: "OM han betedde sig så illa att jag fann det outhärdligt att stanna kvar i samma hem som honom skulle jag väl knappast VILJA lämna barnen ensamma med honom". Ingen människa med sunt förnuft skulle väl lämna sina barn ensamma med en människa som är så aggressiv att man känner sig tvungen att lämna sitt eget hem.
Det du verkar missa är att jag i den meningen målar upp ett PÅHITTAT scenario i vilket mitt ex beter sig riktigt illa mot mig framför barnen. I verkligheten beter sig inte mitt ex på det viset. I VERKLIGHETEN har jag varken någon lust eller anledning att hålla barnen från sin pappa och jag gör det inte heller. I VERKLIGHETEN finns det inte någon anledning till en rättsprocess för vi är överens kring hur vi ska ha barnen. Vi är bara inte överens kring hur vi ska bo tills dess att han har hittat någonstans att bo.
Mitt ex kommer inte heller att ta några barn till sin bror och sen vägra låta mig hämta dem. HAN tycker lika lite som jag (om inte mer) att barnen kan bo hos hans bror. Det skulle brorsan dessutom ALDRIG gå med på, han vill inte ha egna barn och han skulle definitivt inte vilja bo med våra trots att han tycker om dem. Någon plats för barnen där finns det inte heller. Men FRAMFÖRALLT skulle mitt ex ALDRIG göra så mot barnen. Han må vara väldigt ledsen och arg på mig just nu, men han är en BRA pappa och vi är BÅDA ÖVERENS om att lämna barnen utanför våra konflikter så långt det går.
Ja jag har skrivit min lägenhet, för enkelhetens skull, trots att jag ännu inte löst ut honom. Även om vi äger lägenheten tillsammans så är den mitt hem nu precis lika mycket som den var mitt hem när vi fortfarande var tillsammans och kommer att vara mitt hem när jag löst ut honom. På samma sätt var den hans hem när vi var tillsammans och den kan vara det nu också om HAN VILL. Så länge vi har lägenheten tillsammans har ingen av oss rätt att tvinga ut den andre, och den enda av oss som har försökt tvinga ut någon är han, INTE JAG.
Det är extrem bostadsbrist i staden vi bor i vilket gör att det inte är helt enkelt att få tag i en bostad, dessutom tenderar de andrahandslägenheter som de skulle bli frågan om att vara svindyra och jag har ingen aning om hur lätt eller fort det går att få tag på en. Även om jag har råd är jag måttligt intresserad av att betala över 10 000 i månaden för en lägenhet jag skulle bo i 2 veckor i månaden, men det är klart, jag kan ju lägga fram som förslag att han betalar den.
De är två vuxna människor och ansvarar för sina egna känslor. Det är inte ts fel om exet mår dåligt och nu när deras relation är slut behöver hon inte ens bry sig det om hon inte vill. Och det är också bättre om exet vänder sig till andra än TS.
Verkligheten skapar vi själv, den "blir" inte bara!
Dessutom är det helt förståeligt att han inte vill bo under samma tak som dig när han känner sig sviken. Det var du som bröt upp med honom skriver du själv, lite empati kanske.
Kanske för att man är färdig med relationen och vill gå vidare.
Finns uppenbarligen 2 läger i denna tråd. För och emot TS behandling av pappan och barnen.
Ni som tycker att TS är i sin fulla rätt att hålla pappan från sina barn då hon vägrar flytta VV.
Vi som tycker att TS gör fel i att bo kvar och därför aktivt saboterar för pappan och barnen.
TS är egoistisk, självisk och en stor skitstöveln helt enkelt. De som i slutändan får lida mest är BARNEN då pappan inte får chansen till samma typ av umgänge som TS.
Men fortsätt inbilla er själva att ni har rätt. Fortsätt stödja en kvinna (ja, hade det varit en man så hade nog diskussionen varit annorlunda) som saboterar för sitt eget kött och blod. Sina egna barn. De hon ska älska mest på jorden.
På dem spottar hon just nu.
TS - VAKNA FÖR FAN! De du skadar mest är barnen.
Till er andra. Kom igen nu. Gör ert bästa. I mitt jobb så får jag höra allt. Säg mig nåt jag inte hört. Tala om vilken typ av människa jag är för att jag säger sanningen. Gör ert värsta.
För här, på detta forum behöver jag inte vara helt neutral.
Ts håller inte barnen ifrån pappan utan det är i så fall pappan som väljer att inte träffa sina barn.
Är personangrepp det enda sättet du kan argumentera på?
Du tycker alltså att det är fullt rimligt att jag ska bo i en sovsal med ett 10-tal främlingar varannan vecka medan det är otänkbart att mitt ex ska behöva dela lägenhet med mig? För det är vad du får (om ens det) för 150 kronor natten. Så nej det kommer jag inte att göra. Inte heller kommer jag att betala 700 kronor natten, vilket är ett mer realistiskt pris för ett enkelrum. Så jag "envisas" med att bo kvar här därför att jag inte hittat något okej alternativt boende.
Jag har för övrigt ALDRIG NEKAT mitt ex umgänge med barnen (hur läser du egentligen). Om han sen väljer bort att träffa sina barn om jag är i närheten eller för att han inte vill träffa dem någon annanstans än i vår lägenhet så är det hans val. Inte ens mitt ex har gått så långt att han anser att jag nekar honom umgänge.
Jag varken måste eller kommer att sova i en sovsal, så nej det är inte synd om mig. Det är inte heller synd om mitt ex för att han bor hos sin bror, för det måste han lika lite som jag måste sova i sovsalen. Han kan flytta hem till oss igen eller så kan han flytta till sina föräldrar om det inte passar hos brorsan.
Jag får inte behålla boendet för att han var schysst, det var han som ville flytta till en ny lägenhet. Hade han velat köpa ut mig hade jag vart helt okej med det.
Jag har väldigt svårt att se hur mitt förslag på umgänge skulle vara för stökigt för barnen, det är inte ens småbarn det handlar om utan en 9- och 11-åring. Det är förövrigt inte alls speciellt olikt hur vi levde när vi levde tillsammans.
Många i tråden som inte har en aning om vad som är bäst för barnen. Så ja, då är man egoistisk och självisk.
Väldigt tydligt att TS endast tänker på sitt eget välmående och ingen annans.
Åter igen...vuxna män är INTE offer.
I söndags när jag ställde frågan var jag inte helt säker på min sak. Sedan dess har det inkommit en hel del svar till tråden varav vissa varit på "mitt ex sida" och vissa varit på "min".
Från sidan som argumenterar för mitt ex sak har jag anklagats för att vara ego, en dålig mamma och förebild för mina barn, att jag vägrar mitt ex umgänge med barnen, att jag skiter i mina barn, att jag inte bryr mig om mitt ex, att jag saknar empati, att jag krossat hans hjärta, att jag är kall, att jag förstört hans liv, att jag vägrar att kompromissa, att jag bara tänker på mig själv m.m.
Mot mitt ex har dock inte ett enda ont ord fallit trots att det faktiskt är han som omöjliggör den bästa lösningen för barnen. Han är ju sårad säger ni och tycker helt plötsligt att det är okej att bry sig mer om sig själv än sina barn och att vägra kompromissa. Ni bedömer alltså mitt ex och mig enligt olika måttstockar.
Många av era förslag på hur jag ska tillmötesgå mitt ex önskemål har varit helt absurda och världsfrånvända, som min favorit att jag ska bo på vandrarhem för 150 kronor natten, min fråga om vart jag kan hitta ett sånt bemöts med TYSTNAD. Ni tycker inte att jag har rätt att ha några som helst krav på hur jag ska bo 50% av tiden kommande månader bara jag lämnar lägenheten. Min sambo däremot han ska absolut inte behöva bo med mig, nej han är ju sårad så han har givetvis all rätt i världen att ha krav på sitt boende.
Ni har vart tydliga med att ni tycker att mitt förslag på hur vi kan lösa umgänget är förkastligt, men ni har totalt misslyckats med att få fram varför i er argumentation. Först är det för komplicerat, när jag visar på att det inte alls är speciellt komplicerat, då saknas det tydligen vardagstid för pappan och barnen, när jag påtalar att det faktiskt skulle innebära att pappan hade hälften av vardagskvällarna med barnen bemöts det med... TYSTNAD. Det får mig att tro att ni faktiskt inte tycker att det är så dåligt egentligen. Det skulle ni ju dock aldrig kunna erkänna alltså fortsätter ni hävda att det är ett dåligt förslag.
Ni som har argumenterat för exets sak har generellt gjort ett riktigt dåligt jobb och har därför inte lyckats få över mig till er sida. Det är därför du upplever mig så säker på min sak.
Visserligen är det hans problem men det är du som ställt till det. Den som bryter upp får i min mening göra lite mer uppoffringar i det praktiska. Du kan ju uppenbarligen inte sätta dig in i hans situation. Hade scenariot varit omvänt och tråden startats av en man så hade han inte fått samma medhåll som du får här.
Den som bryter upp får göra mer uppoffringar? Dummaste jag hört! Det tog mig många år och oändligt många tårarar innan jag hade lyckats samla tillräckligt med ork att faktiskt lämna min man. Våra problem gick inte att lösa men han hade gärna fortsatt va gifta, dock va det ju på bekostnad av mitt välmående. Så när jag väl satt ner foten så var jag färdig med att offra mig själv för honom. Sen självklart hjälper jag honom och underlättar så mycket jag kan, men det får gå åt båda hållen.
Har exakt samma erfarenhet men folk här tycks tro att man dumpar och ser går ut och firar med champagne. Den som "blir lämnad" kan mycket väl ha uppfört sig som ett tvättäkta arsle under många år och parasiterat på den andre parten både känslomässigt och ekonomiskt. Helt plötsligt ska vederbörande alltså ha någon form av "offerstatus" och rätt att diktera villkoren - helt galet!