Jag som alltid trott mamman hade en fördel, men så fel jag hade?
Jag har levt i tron om att mamman har en fördel vid en separation när det gäller barnen. Men det verkar som det är en förlegad myt.
Har efter att ha hamnat i en tråkig sits läst på och blev helt skockad!!!!! Tyvärr finns det några mammor som vägrat pappan umgänge för att jävlas. I mitt fall är pappan arg på mig och har nu börjat hämnas på mig -med barnen. Från att inte ha tagit något ansvar så kräver han nu att ha barnen halva tiden. Barnen vill inte själva vilket jag kan förstå. Han har aldrig varit en trygg engagerad pappa av flera anledningar. Har en del dokumentation men inte tillräckligt "färsk". Barnen vågar inte säga längre till sin pappa att de vill hem för de tycker det är läskigt. Han blir så arg.
Har läst om pappor som misshandlat både barn och mammor som fått fly till kvinnojourer. Då stämmer karljäven mamman på vårdnaden och får ensam vårdnad pga att hon gömt sig med barnen. Om hon vägrar lämna barnen till mannen så hämtar polisen barnen. I Sverige, det är ju inte klokt!!!
Tydligen så har "barnen rätt till en NÄRA relation till båda föräldrarna". Det verkar gå över ALLT! Självklart skall det vara så om man båda är normalt bra föräldrar och ingen varken mamma eller pappa borde neka barnen den andre för sina egna syften. Men om den ene föräldern inte är lämplig? Vad gör man då? Det verkar som att ingenting räknas. Hur lätt är det att visa bevis? Pappan i mitt och andra fall förnekar ALLT! Och de dokumenten jag har med något år emellan är för gamla. Det är ju inte så att bara för att sista dokumentet för några år sedan så har allt vart lugnt....
Är det någon av er som vill dela med er om hur det gick för er? Jag står i valet och kvalet att låta honom ha barnen hur mycket han vill(mot deras vilja) och hoppas han tröttnar så de bor mest hos mig till slut. Eller skall jag strida? Hur dömde rätten för er?