Lämna nyfödd- bra pappa?

Min sambo sedan över tio år tillbaka blev påkommen med att ha inlett en otrohets-relation med en tjej under graviditeten av vårt första planerade barn. Bebisen var en månad gammal när pappan stack för att fortsätta bygga upp relationen med den nya tjejen, ge henne tid, kärlek, utflykter, resor. Han har haft umgänge med barnet minst en gång i veckan och då är han kärleksfull, engagerad o.s.v.

Jag har fått ta hand om precis allt, skrikiga nätter, matning, söva, stimulans, hem o hushåll. Han säger att han var en dålig pojkvän men en bra pappa. Vad tycker ni? Han tycker inte att han har svikit vårt barn, bara mig.

Självklart var otroheten skitsvinig!

Men vad anser du att han ska göra nu för att vara en bra pappa? Skulle han ha stannat hos dig trots att han älskade någon annan? Ska han ta hand om ditt hem O hushåll? Ska han sova hos dig om nätterna för att ta barnet då? Ska han amma?

Det är svårt att vara jämställd när man har en bebis och är separerade. Går du med på att låta barnet bo hos honom och hans nya tjej halva tiden? Det är nog det enda sättet som ni kan bli jämställda.

Jag tycker faktiskt att har man planerat ett barn med någon så får man stå sitt kast och stanna och hjälpa till. Oavsett om man är kär eller inte. Pappan kan ju inte bara från en dag till en annan ha kommit på att han inte älskade sin sambo. Få borde han i så fall ha sagt nej till att skaffa barnet från första början. Min gissning - han träffade en ny, blev kär och tänkte främst på sig själv. Jag tillhör dem som tycker att man inte måste låta sina känslor styra jämt. Det finns tider i livet då det är mer lämpligt att bejaka en förälskelse. När man ska ha barn med någon annan är inte ett sådant tillfälle.

Hade min make varit otrogen under en tid och blivit förälskad så hade jag fan inte velat leva en låtsasrelation med honom bara för att vi har barn ihop! Hur ska det se ut? Ska man ha sex med varandra? Trots att man vet att ens man tänker på någon annan? Ska man pussas? Ska man åka på semester ihop?

Hur mår barnen av att växa upp i en familj där den inte finns kärlek mellan föräldrarna? Där allt är en fasad, ett låtsasförhållande. Vilka sorters relationer kommer som själv ha som vuxna då?

Hur mår relationen av att mannen stannar som en gisslan? Hur mår kvinnan av att leva med en man som helst av allt skulle byta ut henne mot en annan? Får mamman lov att separera från pappan när hon tröttnat på att inte bli älskad? Eller ska hon också stanna till barnet blir 18?

Jag skulle sakta sjunka ner i en avgrund av att leva så. Sen var det fel av exet att skaffa barn med TS trots sin brist på kärlek. Självklart ska man inte planera barn i den sitsen. Men nu är missen gjord och dom för göra sitt bästa för att samarbeta.

Jag tycker faktiskt att har man planerat ett barn med någon så får man stå sitt kast och stanna och hjälpa till. Oavsett om man är kär eller inte. Pappan kan ju inte bara från en dag till en annan ha kommit på att han inte älskade sin sambo. Få borde han i så fall ha sagt nej till att skaffa barnet från första början. Min gissning - han träffade en ny, blev kär och tänkte främst på sig själv. Jag tillhör dem som tycker att man inte måste låta sina känslor styra jämt. Det finns tider i livet då det är mer lämpligt att bejaka en förälskelse. När man ska ha barn med någon annan är inte ett sådant tillfälle.

Isåfall om hon vill ha hjälp så får dom väl ha barnet 50/50 då. De är ju absolut inte de bästa för barnet, men de finns väl inge val, då hjälper han ju till på lika villkor. Så de finns ju val för ts.

Eftersom det är helt orimligt att en bebis ska leva varannan vecka så är det självklart inte ett alternativ. Den som har valmöjlighet i den här situationen är pappan och han har gjort ett egoistiskt val.