Lämna nyfödd- bra pappa?

Fast om man inte lever ihop är det där man får bygga sin relation. Samtidigt som barnet växer så kan man även utöka umgänget. Både tidsmässigt och innehållsmässigt.

Min man la inte vår son på hela första året. Han somnade enbart genom amning förata sex månaderna.

Nattvak har han inte tagit heller det första året för barnet. Han arbetade och jag var hemma med barnen.. SJÄLVKLART tog jag då nattvaken. .

Var jag hemma var det bara jag som gällde. De har trots det fått en superfin kontakt och idag är det istället min man som har huvudansvaret för barnen på vardagarna.

Nu var ju frågan om mannen varit en bra pappa. Mitt svar är nej. Du får det att låta som att det är mamman som agerar fel och ska "bita ihop" och kompromissa i den här situationen.

Det gör mig bedrövad alla dessa trådär på familjeliv där människor försvarar mäns rätt att tänka med kuken eller prioritera sin karriär och därmed vara frånvarande från sina barn. Att det dessutom är kvinnor som förvarar detta i 90% av fallen gör mig ännu mer bedrövad.

Det räcker alltså med att träffa sitt barn en dag i veckan för att vara en bra förälder? Det tycker inte jag. Hur ska han kunna vara fl med ett barn han bara träffat en dag i veckan? Klart sim korvspad han skulle kunna göra mer. Men han prioriterar sitt nya förhållande framför sitt barn. Det är inte att vara en bra förälder.

Så man ska bara tvingas bo ihop med någon som varit otrogen mot en? Hur länge ska dom tvingas bo ihop för att vara bra föräldrar? Får dom lov att dejta andra? Eller ska dom säga upp alla möjligheter till kärlek för resten av sina liv? Eller bara 18år?

Jag antar att det är lika på båda hållen. Att en mamma som inte vill bo ihop med barnens far är en dålig mamma. Då borde misshandlade, olyckliga, svikna ( som i otrohet) tvingas bo ihop med den som gjort personen illa eller acceptera att bli kallad dålig förälder.

Det är ingen som försvarar otroheten eller deras dåliga beslut i att planera barn när relationen var kass. Själv har jag en make som är en bra pappa, tar halva ansvaret och alltid sätter mig och barnen först. Precis så som det borde se ut i alla familjer. Men nu ser det inte ut så överallt tyvärr.

Det som ifrågasätts är om två föräldrar, som inte vill leva i ett kärleksförhållande, ska tvingas bo ihop för att vara bra föräldrar.

De står minst, dessutom minst med stora bokstäver. De finns dom föräldrarna som jobbar borta i veckorna och kommer hem till helgen, det blir exakt samma sak som i ts fall. Och dom papporna får ändå bra relation med sina barn.

Inte med ett spädbarn. Då är det kvantitet som gäller, inte kvalitet.Man kan inte ha kvalitetstid med ett spädbarn, det gäller att vara där ofta och mycket.

Du tror väl på fullaste allvar att dom säger upp sig när dom får barn? Jo vist åker dom iväg och jobbar trots att dom har en liten. Pengar växer inte på träd

Klart dom gör. Det sa jag inget om. Men de spädbarnen får oxå en betydligt bättre anknytning till den andra föräldern som är med barnet dagligen.

Självklart får dom bättre anknytning till personen som är hemma först, dvs i de flesta fall mamman, och oftast föredrar då barnet mamma istället och gör det även om dom sett pappa varje dag.

Självklart är det ett andrahandsval att jobba borta men dom bygger ändå upp en bra kontakt trots det och de borde inte bli någon skillnad med den pappan heller och han finns där för barnet. Och jag anser ju också att han tänker på barnet när han valde att lämna, hur många barn vill att sina föräldrar är olyckliga och bråkar?