Evigt dejtande utan resultat
Tja!
Jag ska försöka ange så mycket detaljer jag kan. Är väldigt tacksam för reflektioner. Jag är en ensamstående pappa bosatt i sthlm. Jag har en son på 5 år lite mer än halva tiden. Jag ser bra ut, tränar mycket och har ett bra jobb inom IT-branschen. Är 32 år gammal. Jag har aldrig varit en så stor fantast av att söka kärleken på krogen eller populära uteställen. Därför har det väl blivit mer eller mindre norm för mig att söka kärleken på nätet. Man kan väl säga att det både går bra och dåligt. Det som är bra är att jag får mail då och då från tjejer/kvinnor. Det som också går bra är att jag så småningom träffar några av dessa tjejer i verkligheten. Efter det är det lite blandat. En del tjejer kan jag träffa flera gånger och en del smsar redan dan efter där de skriver att det inte klickade riktigt.
Oavsett hur många gånger vi dejtar så slutar det med samma svar. Något i stil med "Du är en jättetrevlig kille men det klickade inte riktigt, kemin fanns inte där." Ibland har jag också känt samma sak men många gånger hade jag gärna velat fortsätta att träffas för att se vad det kan leda till. Jag lever ett tryggt och bra liv, vill inte påstå något annat och jag älskar min son mest i världen. Lite sorg är dock svårt att undvika. Jag har länge grubblat över varför ingen tjej/kvinna faller för mig sådär passionerat som det verkar krävas för att hon ska våga inleda något större. Jag har frågat en del av tjejerna om det är något särskilt de har stört sig eller irriterat sig på men de har inte kunnat komma på något. Tvärtom så har de haft trevligt på dejterna och ångrar inte att de träffat mig men det blir aldrig riktigt "meant to be" så att säga.
Jag vet inte riktigt vad jag skall göra. Jag svävar lite mellan två val. Antingen så stänger jag ner min dejtingprofil i några månader och fokuserar på helt andra saker. Det tar ju på krafterna att försöka få till dejter, det känns nästan som ett heltidsjobb. Å andra sidan så vet jag att om jag tar en paus så kommer INGENTING att hända på kärleksfronten, men jag får åtminstone en paus och kanske kan fokusera på annat. Samtidigt så har jag ju en längtan efter sällskap och jag vet ju att den längtan bara kan hjälpas av hårt arbete i dejtingträsket.
Ni får komma med alla typer av reflektioner. Känner någon av er likadant så kan vi kanske t.o.m. trösta varandra i den här tråden:)
