Missfall, hur gick det för dig sen?

Jag blev gravid på 9:e försöket och var överlycklig. i v5+0 började jag blöda massor av klumpar men slutade blöda redan efter 12 timmar. Åkte in för att kolla och de ifrågasatte om jag överhuvudtaget varit gravid...
Började om igen och blev åter gravid på 9:e försöket. Började småblöda v5+0, åkte in och de såg en pågående graviditet men inget embryo. Fick vänta två veckor och kolla igen, graviditeten hade fortsatt utvecklas, men nu kunde de se tydligt att där inte fanns något foster. Fick skrapas och sen gjorde vi ett uppehåll i försöken.
Drog igång verkstan igen och blev gravid direkt. Småblödde lite i v6 men det gick bra och vi fick en son
Gick isär av flera anledningar, bla syskon. Bestämde mig för att försöka skaffa syskon på egen hand (var 40, tyckte inte jag hade tid att försöka hitta en ny pappa).
Blev gravid på första försöket. Vul i v7 visade embryo stort som v5 Vul v9 visade embryo stort som v7 men med pickande hjärta :-/ Vul v11 visade ingen hjärtverksamhet Ny skrapning
Nytt försök: Blev gravid på första försöket igen, och dottern föddes 9 månader senare

De två första missfallen var värst, och jag mådde fruktansvärt dåligt av dem. Sorgen är helt borta nu, den började blekna så fort sonen kom och han är 7 nu, men jag minns hur det kändes.
MAt före dottern kändes helt ok. Tråkigt, men ingen katastrof. Jag hade förberett mig på att få missfall och att det kanske inte skulle bli något syskon alls, och det kanske hjälpte till.

Sorgen kan vara hemsk, men det är värt det när bebis väl finns där
Lycka till!

Fick du en kontroll och ett definitivt besked?

Jag fick mf när jag var i v 7. Den 5/6 fick jag plus på stickan men bara ett par dagar senare började jag få bruna flytningar. Bokade tid hos bm och berättade att jag var orolig för mf eftersom jag aldrig hade nåt som var i närheten av blod i min första graviditet. Trots det försökte jag vara positiv eftersom jag fick starkare plus trots flytningarna. Bm sa då att det är vanligt med bruna flytningar i tidig graviditet pga sköra slemhinnor men att starkare plus inte heller behöver betyda att det står rätt till i magen. Efter 2,5 vecka med bruna flytningar började jag blöda färskt blod. Det var klarrött men inga klumpar och jag hade inte ont alls så jag hoppades på att det ändå skulle gå bra även om jag innerst inne visste att det var kört. Det här var på kvällen efter jag gått och lagt mig och jag var dessutom på landet så jag bestämde mig för att åka till gynakuten dagen efter om det inte hade slutat blöda. Under natten blödde jag som en vanlig mens men under dagen efter avtog det. Åkte iaf in till gynakuten och fick vänta i sex timmar innan det blev min tur. Läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud (vul) och konstaterade snabbt att det var ett mf och att det mesta kommit ut trots en så sparsam blödning. Jag fick med mig cytotec hem för att få ut det sista.

Fick du kollat att allt kommit ut med UL?

Ett dygn efter jag tagit tabletterna hade det fortfarande inte hänt något, det hade snarare slutat blöda. Jag hade ju varit beredd på en störtblödning och en massa smärta men ingenting. Åkte tillbaka till gynakuten och fick göra nytt vul där läkaren såg att det var lite mindre kvar än vad det var två dagar tidigare men att fler tabletter antagligen inte skulle hjälpa så jag skulle låta det sköta sig självt och ta ett gravtest några veckor senare. Jag bestämde mig för att ta ett test när jag slutat blöda helt och sedan var tredje dag tills det blev negativt. Jag blödde färskt blod i sammanlagt 8 dagar, på 7:e dagen kom embryot ut och sedan hade jag bruna flytningar i 2 dagar. Första gravtestet efter att jag slutat blöda var positivt men svagt. 1,5 vecka senare var det helt blankt. 9 dagar efter jag slutade blöda kom min mens igång vilket blev i princip samma datum som jag skulle fått den mensen om jag inte blivit gravid. Mf blev helt enkelt en väldigt sen mens.

Vet du när du fick ägglossning igen?

Från att jag fick negativt gravtest till första mensen kom hann jag aldrig testa med äl-test men jag tror inte jag fick någon äl då. Första äl blev i stället månaden efter. Däremot fick jag äl två dagar senare i cykeln än vad jag fått tidigare. Tyvärr tog det sig inte trots att jag är 100% säker på att vi prickade äl. Jag har haft lätt för att bli gravid och både min första graviditet och den som slutade med mf blev till på första ordentliga försöket då vi aktivt försökte pricka äl så därför blev jag extremt ledsen och besviken. Månaden efter det hade jag ingen äl. Hörde av mig till min bm som bokade in mig hos en specialistgynekolog. Fick göra vul igen och allt såg bra ut och inga cystor eller polyper som kunde förklara varför jag inte fick äl. Hon sa att det är vanligt vid mf att cykeln blir lite konstig och hoppar men att vi skulle försöka nästa månad igen med äl-test och om äl uteblev igen skulle jag få medicinering för att få igång den.

Testade du med ÄL-test?

Ja, plus att jag känner av väldigt väl när jag har äl.

När började du testa igen isåfall?

Hade ju tänkt börja när jag fick negativt gravtest men då kom ju mensen igång direkt så jag började när första mensen slutade.

Blev du gravid igen? Tog det lång tid?

Ja, efter tredje mensen efter mf. Fick positivt gravtest den 1/10, alltså nästan exakt fyra månader efter det positiva gravtestet som slutade med mf.

Hur gick graviditeten efter?

I v 7 började jag få bruna flytningar och var helt förstörd. Fick komma till specialistgynekologen igen som gjorde vul. Hon kunde då se hinnsäcken och gulesäcken och när hon mätte hinnsäcken motsvarade den rätt storlek utifrån när jag hade äl så det lugnade mig. En vecka senare övergick det bruna till färskt blod. Inte mycket men det blev en rejäl fläck i trosorna så jag åkte till gynakuten. Där fick jag göra vul och fick då se ett tickande hjärta. Storleken på embryot stämde även då med när jag hade äl. Fick även komma till specialistgynekologen i v 10 för uppföljning och även då gjorde jag vul som visade ett tickande hjärta och ett foster som var rätt storlek. Gjorde kub-ultraljud i v 13 och fick då se en livlig liten krabat som försökte suga på tummen. Det var första gången jag vågade glädjas åt graviditeten! Nu är jag i v 17 och i morse kände jag bebis buffa ordentligt i magen. Det var tom så att sambon kunde känna svagt på utsidan. Så hittills verkar allt gå bra, har rutinultraljud i januari när jag är i v 20 så då får vi se mer.

En sak som jag rekommenderar är att du går och pratar med någon professionell om missfallet. Jag gjorde det och det var så skönt. Det hjälpte mig att gå vidare. Jag fortsatte gå hos henne även i början av den här graviditeten och hade jag inte gjort det vet jag inte hur jag hade orkat. Jag har varit så orolig men hon hjälpte mig att hålla oron på en hanterbar och "normal" nivå. Du kan få samtalskontakt både genom vårdcentralen och din mvc. Sorgen efter mf och barnet som aldrig blev finns där fortfarande. Den värsta sorgen la sig när jag slutade blöda och kunde börja fokusera på nya försök. Den uteblivna älgglossningen tog mig dock tillbaka till den där djupa sorgen men var ändå lättare att ta sig ur. Nu bleknar sorgen mer om mer iom den nya graviditeten och att det faktiskt verkar gå bra den här gången. Jag önskar dig stort lycka till och hoppas du blir gravid snart igen! Kram

Har haft tre missfall. Första var tidigt i vecka 5. Kom bara som en mens. Sökte aldrig vård för det. Andra började jag blöda i vecka 8. Fick göra VUL som visade tickande hjärta. Några dagar senare fick jag väldigt ont och blödde mer. VUL visade att allt var borta. Gjorde här en paus i barntillverkningen. Tredje gången jag var gravid (alla gånger på första försöket) hade jag inga blödningar. Var på KUB i vecka 13 och då visade det sig att fostret dött ett par veckor tidigare. Blev skrapad. Blev gravid två månader senare igen och fick då en dotter. Och tre år senare blev jag gravid igen på första försöket och resultatet av den graviditeten ligger och sover här bredvid mig i soffan. Jag tänker väldigt sällan på mina missfall. Var ledsen när det skedde, särskilt det tredje, men det gick fort över. När första barnet kom var sorgen helt borta.

Tusen tack för att ni delar med er! Vad glad jag blir att det ändå har blivit bebisar för er (och är på gång för dig F) <3

Jag var otroligt rädd för missfall redan med min första graviditet som gick bra (förutom liten blödning och ont i magen i vecka 10) men som sagt gick bra och resulterade i min älskade dotter. Och man läser ju om så många som får missfall men inte förens man själv är med om det förstår man vilken sorg det verkligen är även om man får det så tidigt som jag fick.

Förutom det uppenbara jobbiga att det lilla livet man börjat drömma om inte finns mer, så tycker jag att det känns så jobbigt och tungt att ändå inte veta definitivt.

Jag tror att det hade varit en lättnad att få göra en undersökning, få det "svart på vitt" att det är ett missfall (även om jag innerst inne vet att det är det med tanke på smärtan och allt som kom ut). Att liksom verkligen kunna lägga detta bakom mig och se framåt och ta nya tag med nya försök att bli gravid. Inte börja det nya året med ovisshet. Tror jag ska ringa till gyn igen och fråga om man verkligen inte kan få det kollat, åtminstone för att psykiskt ta sig igenom det och kunna blicka framåt.

Tack igen för att ni tog er tid att svara.

Någon mer som vill dela med sig? Kram

Fick missfall i september. Var då i v13. Blev lite dramatiskt med ambulans eftersom det bara forsade blod och slutade inte. Vid ul inne på sjukhus såg de att bara moderkakan var kvar. Fick tabletter för att driva ut den. Blev kvar över natten och var helt förstörd! Allt jag såg och tänkte kunde jag koppla ihop med detta och jag bara grät och grät. Vi som hade planerat så! Så hade vi berättat för barnen med och det gjorde mig ännu mer ledsen att de sörjde. Blödde ett bra tag efter att jag kommit hem och mådde fruktansvärt dåligt. Men vi fick prata med en bm som betydde jättemycket!
Nu är jag gravid i vecka 9. Och visst oroar jag mig. Kollar efter blod på pappret varje gång jag är på toa. Men det är först nu när jag är gravid igen som jag kunnat lämna missfallet lite bakom mig. Den tomma känslan är borta. Sen hade jag hunnit få lite mage förra gången, och att den sen var borta!! En hemsk känsla. Nu blickar vi framåt. Barnen har vi berättat för och tänkte att vi nu kunde hoppas tillsammans att det kommer gå bra.

Känner mig ändå lite lycklig igen och tror, eller vet, att du också kommer det. Men det tar tid. Låt det ta tid och gråt!
Lycka till!

Blev gravid i september för första gången och vi var superglada för det oväntade beskedet. Småblödde gammalt blod till och från fram till v.9 och vi bestämde oss för att åka in och kolla så allt stod rätt till. Gyn vågade inte säga något först, men jag såg på skärmen att det var oroväckande tomt i livmodern. Han höll med, men kunde bekräfta att det fanns ett embryo som var beräknat att vara i v.7, vilket jag omöjligen kunde vara i. Vi ställde in oss på att det var ett pågående missfall och fick komma tillbaka flera gånger innan missfallet kom igång. Skulle varit i v.13 när jag fick cytotec för att få ut allt. Gick alltså i en hel månad och bara väntade på att det hela skulle ta slut. Allt kändes okej när det väl var över, trodde jag, men nu är allt fördjävligt och jag kan inte prata med någon om det. Sambon börjar tycka att det är lite jobbigt, men jag kan inte släppa det. Tänker hela tiden på hur långt jag skulle gått om graviditeten hade fortsatt. Skulle till exempel nu ha haft mitt RUL och få se bebis. Extra jobbigt blir det när alla kompisar helt plötsligt blir gravida och man ska försöka vara glad för deras skull, fast man helst bara vill gråta. Inte nog med det fick jag frågan hela två gånger under den perioden om jag var gravid och om de fick gratulera... Fick ju stå där som ett fån och säga att jag inte var gravid. Skulle vid det ena tillfället varit i v.12 och det andra v.14.

Graviditeten var oplanerad och vi har inte försökt bli gravida sedan MA:t. Vi har dock pratat väldigt mycket om det, hur det skulle vara och när vi skulle vilja försöka. Jag har vanligtvis superlånga cykler och ÄL kommer relativt sent. Fick min första ÄL sedan MA:t för lite mer än en vecka sedan så det har varit en långdragen och jobbig process som aldrig tyckts ta slut. 

Beklagar din sorg, jag vet hur det känns! Man har tusen frågor som man inte får något vettigt svar på för att "det bara är ren otur" eller "det bara är så". 

Tack alla för era svar. Skönt att höra om andras upplevelser, även om jag såklart önskade att ingen behövde gå igenom det, och glad för alla som det gått bra för :)

Är själv inte gravid än och inte fått någon mens än heller, men det har ju inte gått så lång tid sedan missfallet heller. Hoppas det kommer igång snart.