Missfall, hur gick det för dig sen?

Blev gravid i september för första gången och vi var superglada för det oväntade beskedet. Småblödde gammalt blod till och från fram till v.9 och vi bestämde oss för att åka in och kolla så allt stod rätt till. Gyn vågade inte säga något först, men jag såg på skärmen att det var oroväckande tomt i livmodern. Han höll med, men kunde bekräfta att det fanns ett embryo som var beräknat att vara i v.7, vilket jag omöjligen kunde vara i. Vi ställde in oss på att det var ett pågående missfall och fick komma tillbaka flera gånger innan missfallet kom igång. Skulle varit i v.13 när jag fick cytotec för att få ut allt. Gick alltså i en hel månad och bara väntade på att det hela skulle ta slut. Allt kändes okej när det väl var över, trodde jag, men nu är allt fördjävligt och jag kan inte prata med någon om det. Sambon börjar tycka att det är lite jobbigt, men jag kan inte släppa det. Tänker hela tiden på hur långt jag skulle gått om graviditeten hade fortsatt. Skulle till exempel nu ha haft mitt RUL och få se bebis. Extra jobbigt blir det när alla kompisar helt plötsligt blir gravida och man ska försöka vara glad för deras skull, fast man helst bara vill gråta. Inte nog med det fick jag frågan hela två gånger under den perioden om jag var gravid och om de fick gratulera... Fick ju stå där som ett fån och säga att jag inte var gravid. Skulle vid det ena tillfället varit i v.12 och det andra v.14.

Graviditeten var oplanerad och vi har inte försökt bli gravida sedan MA:t. Vi har dock pratat väldigt mycket om det, hur det skulle vara och när vi skulle vilja försöka. Jag har vanligtvis superlånga cykler och ÄL kommer relativt sent. Fick min första ÄL sedan MA:t för lite mer än en vecka sedan så det har varit en långdragen och jobbig process som aldrig tyckts ta slut. 

Beklagar din sorg, jag vet hur det känns! Man har tusen frågor som man inte får något vettigt svar på för att "det bara är ren otur" eller "det bara är så".