ovetande , frågor,svar, gemenskap,längtan, hopplöshet, ivf
Hej!
Jag och min man har i snart 2 år försökt få barn ( jag och mitt ex försökte även i 2 år) och jag har aldrig lyckats få ett + .
I mars opererade jag bort 2 stycken tvillingcystor på höger och vänster äggstock. I oktober 2015 var det 1 år sedan vi skickade in remiss för ofrivillig barnlöshets utredning. Makens spermaprov såg bra ut och alla blod och urinprov har sett bra ut, men fortfarande inget + :(. Jag ska på tisdag den 25:e få ett läkarsamtal ifrån läkaren som opererade mig, " mens relation och diskussion om vidare behandling"(ang. Utredningen) , förra läkarbesöket var både jag och min make där och läkarn sa att vi skulle väga och mäta mig sen skulle hon skicka iväg en remiss för ivf, det kunde ta 3-6 månader innan ivf läkaren skulle "titta på remissen" dock när vi vägde mig sa läkarn att jag hade för högt BMI och behöver gå ner 4 kg och dessutom ville hon att jag skulle ta progesteron prov (som jag redan gjort 2 gånger men dom kunde ej hitta det i mina journaler), jag har nu gått ner mer än de 4 kg och tagit progesteron proverna. Jag har alltid haft regelbunden mens och lagt (precis som många andra) tusentals kronor på ägglosningstest och gravidtest. Jag vet att allt jag säger kanske inte låter sammanhängande , men det är första gången jag skriver av mig och jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till som förstår och som jag verkligen kan prata med. Vi har berättat för våra föräldrar och 2 av våra närmsta vänner.. Men båda dom är gravida/ fått barn precis och det känns så fel att prata om det här med dom, för det känns som att dom inte vågar vara helt glada för sin egen skull när dom är med oss, vilket vi vill att dom ska vara men samtidigt är man ledsen att det inte händer en själv, jag känner mig elak och dum om jag inte är på topp när jag är med dom och deras barn så då sätter jag på ett happy Face för att ha en bra energi. I forum som jag läser har många kommit en bit på vägen, men själv förstår jag inte alla förkortningar och medicinnamn och känner mig så många steg bakom:/ finns det någon mer här ute som aldrig har varit gravid och precis börjat sin utredning? Vore trevligt att komma i kontakt med folk som är i ungefär samma fas som oss<3 tusen tack och förlåt för mitt första flummiga inlägg!<3