Förvirrad och totaldeprimerad.

Vill bara att du ska förstå att jag inte har några vänner här i Spanien, utan bara samma vänskapskrets som min fru eller kollegor från jobbet som har sina familjer, tror du verkligen att det är så lätt att bara flytta in till någon? Jag är ju inte någon student direkt som behöver ett rum och en säng.
Vad jag menar är inte bara att ha ett rum till dom utan vad jag menar är att ha ett hem till dom.
Du ska ha det klart för dig att det här är svårare en att bara skriva, du verkar tro att jag vill smita iväg från mina barn på något sätt och att min hemlängtan till Sverige är det enda fallet men tyvärr så är det inte så.
Tror du att jag lämnar mina barn för evigt eller tror du att jag är någon pappa som bara skiter i mina barn så har du tyvärr fel, känner bara att jag måste styra upp mig själv och lägga mera krav på den här situationen jag lever idag.
Till slut så kanske frun inser att hon inte klarar av att ta hand om barnen och lämnar vårdnaden till mig.
Du förstår att då måste jag kunna visa att jag har den ekonomi, hus , arbete och självklart kunna försörja dom eller vad tänker du ?
Du behöver inte säga saker som jag redan vet och förstår, alla barn förtjänar att ha både en mor och far på sin sida, jag trodde aldrig att det här skulle hända mig och jag lider för mina barn men inget av det här betyder att jag kommer att lämna mina barn för evigt, kommer alltid att träffa dom så mycket jag kan även fast jag bor i ett annat land.

Om jag bor i Sverige så betyder det inte att jag ska träffa dom en gång per år, förstår inte varför folk tror att de ska gå så lång tid efter varje träff.
Jag skulle säkert kunna ha mina barn under många lov eftersom att frun kommer att fortsätta att arbeta på hotellet där man tyvärr nästan alltid jobbar alla högtider, då kommer dom få vara med mig såklart.

Hej, jag ser Sverige som den bästa ekonomilösningen men den värsta förlusten av mina barn såklart, men saken idag är så att har man ingen ekonomi för att klara sig själv, hur ska jag då klara av att försörja mina barn?
Verkligheten kommer att svida vad jag en gör.
Frugans föräldrar har en lägenhet som står tom men dom vill arken ge den till henne eller hon vill ta den, också sa jag till henne att sälja huset och båda två hyr något billigt på vart sitt håll men det vill hon inte häller.
Har försökt klura ut många lösningar men hon går inte med på något.
Känner mig nu försvarslös, vad kan jag mer göra?

Jo jag vet att det låter tokigt, vi har ju haft våra problem under ca 3 år och vi hade då frågat föräldrarna om det var ok att ta lägenheten men det kom inte på frågan på grund att det skulle då skämmas ut på grund av vårt relationsproblem, dom tänker så konstigt här, eller så ville dom att de helt enkelt inte skulle bli någon separation mellan oss.

Alltså tro mig, jag har försökt att komma på lösningar men jag finner inga.

Älskar mina barn och jag oroar mig för att det här ska ta på dom, känner mig så skuldsatt men vad kan jag göra när jag har en fru som inte vill hjälpa mig med lösningar ?
Hon vill ju bara skicka ut mig utan någonting.
Jag har bott här i tolv år nu men den känslan jag har av ensamhet i ett land som inte är mitt känns väldigt svårt, ni kanske riktigt förstår men det tar på mig.
Kramisar till alla som lyssnar och svara på mina bekymmer.
Sätt er i mina kläder en minut, ge det en tanke och försök att förstå mitt dilemma.

Vill bara att ni alla ska veta att mina barn är allt för mig och jag har både gjort jobbet som både mamma och pappa.
Vet en sak som är säker, jag måste styrka upp mig som människa för att då komma att ge mina barn det fina en pappa kan ge och det är min kärlek även om det kommer att vara på distans.

Är säker på att det finns skilda föräldrar som separerar och bor i Stockholm och den andre i Göteborg, jag menar mitt fall låter värre eftersom att jag bor i Spanien.
Ett flygplan hit dröjer ju bara 3 och en halvtimma något som skulle likna en bilfärd mellan många andra distanser ?

Absolut det får man ju räkna med men när man talar om distanser med flyg.
Vilket som så ville jag bara ge en liten förklaring för det.

Allt känns tungt och inget verkar gå bra vad jag än tänker.

Jag bor i en liten fiskarby här i Spanien och tyvärr så finns det inte många optioner om att bara hyra ett rum, kanske finns det lite mer av det i dom större städerna som Barcelona, Madrid och Valencia, nu är det så att jag bor ganska långt ifrån alla storstäder och har hamnat lite i mitten av allt, skulle jag då behöva flytta så pass långt så måste jag ju finna jobb och så men det är ju ett annat problem nu när det inte finns några arbeten här i Spanien.
Situationer här angående jobb har blivit läskigt, ingen vågar röra sig från vilket arbete de en kan komma över på grund av rädslan att inte finna annat.

Jag vet att om jag skulle åka till Sverige så skulle jag må väldigt dålig när jag inte ser barnen dagligen, det skulle bara kännas bra när jag då skulle få träffa dom såklart men som ni säger, så långa mellanrum skulle kännas så deprimerande.
Skulle jag stanna här så skulle jag väll få ha dom varannan vecka men vart och hur vet jag inte än, skulle jag kunna hitta en liten lägenhet som var billig så skulle väl det gå en viss tid men som jag sagt innan, jag har direkt inte bara råd med det även fast det skulle vara billigt, det är det som skrämmer mig på den ekonomiska fronten.
Vilket är klart så kommer jag inte kunna komma ner till Spanien varje månad så då får man väll spara ihop sig, här skulle jag inte kunna spara till mig en euro på grund av alla utgifter, jag skulle bara ligga efter i hyra och lån på allt och det kan jag inte tillåta.
Jag tror väll också att frun måste betala hälften av resorna för banen och för att jag ska kunna komna för att träffa dom så som jag måste betala underhåll för dom medan dom är med henne om jag har rätt?
Hemma i Sverige så kommer jag åtminstone kunna spara ihop mig några slantar i månaden.

Jag tor att hon kan gifta om sig men inte katolskt i alla fall men det tror jag inte att hon kommer att göra i alla fall.

Just nu i det här fallet så kan jag knappt tänka på att finna någon annan och har ingen alls lust, prioriterar banen i första hand och det är det ända jag bryr mig om just nu.
Hon däremot värkar ha tid med flirt och allt annat, hur kan man ha mage till det? Jaja det kan väll bara hon svara på.

Jag ska ändå försöka stanna så länge som möjligt och kan tills mina vägar blir klarare, vill bara finna möjligheter för att jag befinner mig men en han framför och en bak.

Tror att jag ska tala med frugan imorn så vi får se vad hon har i tankarna, om hon nu vill skiljas så tycker jag ändå att hon måste ge mig en hjälpande hand i den hör svåra situationen, inte bara sparka ut mig från lägenheten och säga ta hand om dig själv, mest för barnens skull.
Jag tror att hon virar omkring för mycket i sitt ego och har lite att komma till när det gäller andra.
Jag skulle i alla fall aldrig göra så här emot henne om det var hon som bodde i Stockholm och säga tack för det här nu får springa runt och sträva efter ditt eget liv, så obarmhärtig är jag tyvärr inte.

Jag tror på karma och förr eller senare så kommer allt tillbaka till en så vi får väll se vad som sker.

Har pratat lite med frugan och har varit till banken för att ta reda lite på vad som fattas att betala på lånen och huset.
Hennes enda lösning är att jag flyttar till Sverige på grund av det ekonomiska :(
Hon förstår själv att om jag skulle stanna och hyra något så skulle det bli ekonomibrist på båda hållen, känner mig så nere med tanken att lämna barnen.
En sak hon säger är att hon vill separera men inte skiljas lagligt eftersom hon tror att hon kommer att sakna mig efter än längre tid, då sa jag att då har du inget annat val att lämna barnen hos mig för att jag kommer definitivt inte vilja ha något med henne efter allt hon tvingar mig att göra nu, det är smällen hon kommer att få ta då.
Om jag nu måste åka så finns det så mycket att organisera där hemma och om jag nu får det bättre där ekonomiskt, ska jag då behöva lämna det för att återigen komma tillbaka till min gamla situation? Inser hon inte att det här kommer att inbära och tära så pass mycket på mig.
Jag sa till henne att under inga omständigheter att om hon inser att hon inte klarar av att ta hand om barnen så får hon se för barnens bästa och lämna över dom till mig, jag menar att hon inte ska vara så egoistisk.
Hur tycker ni att det låter?
Jag frågade henne om hur kommer du att ta det när barnen frågar efter pappa och pappa inte finns där?
Hon säger att det är en sak som tar på henne i den frågan, men den som också kommer att lida i den frågan är jag som inte kommer att ha dom i min famn och säga hur mycket jag älskar dom.
Har försökt att förklara smått till min sån att pappas land inte ligger så långt bort om man åker med flyg utan att säga att jag ska åka såklart, men försöka förklara att under en dag som du går i skolan och kommer hem dröjer pappa att ta sig till sitt land, liksom förbereda han lite gran om att distanser inte har någon stor betydelse, mycket mer kan jag inte säga i dagsläget men ändå ge han en liten vink på hur långt det tar.
Det känns svårt för mig att gå igenom det här men vill att jan ska förstå det att under några timmars färd så kan man åka mellan länder.
Gör jag fel att förbereda han lite smått så där för att inte han ska uppleva det mer traumatiskt? Kommer han förstå?
Skriver här med ett brustet hjärta..
Lilla flickan säger jag inte mycket till för hon är bara tre år och förstår inte så mycket just nu.

Vet ju inte om jag får ta ut f-ledighet nu när jag varit utskriven från Sverige.
Men kommer ju att komma hem så jag vet inte om jag förlorat den delen.

Tråkigt att höra att du lever i samma sits, tur har du att du lever i Sverige om det kan stärka dig lite om du kan jämföra med min situation, ska be för dig (entjej)

Jag tycker att vi har levt så här nu under tre år och så i separerade rum, jag tror inte heller att det är schysst mot barnen att leva i en teater varje dag, vad jag har klart i det hör fallet så finns det alltid en varg och ett får, jag är fåret.
Hon sa och önskade att om vi hade bra ekonomi så skulle jag självklart hyra en liten lägenhet i närheten men vi båda två vet att det inte räcker till med det vi har.
Jag förklarade till henne att i mitt fall så kommer jag bara att kunna ha banen under jul och ca 25 dagar under sommaren, och någon enstaka långhelg som jag kan åka ner snabbt att få träffa dem.
Här i Spanien så finns det många lov som hon då kommer att bli tvungen att skicka barnen till mig men kommer då ha oturen att jobba jag med, får väll då ta hjälp av min mamma , bror eller någon bekant som kan hjälpa mig isåfall.
Finns det någon typ av tillfälligt fritidsgårdar som man kan betala en viss avgift för eller kan man prata med någon skola som kusinerna går i under en kort varsel om man då betalar eller så?, har ingen aning vad jag kan komma på.
Kommer ihåg som liten i skolan så kom det ofta någon släkting från ett annat land till en klasskamrat och skolan tog glatt emot dom för lite lätt undervisning, liksom sådär på skoj skull.

Hej!
Är helt slut nu, frun får mig tokig genom att säga först att jag måste flytta härifrån pågrund av dålig ekonomi och gav mig inga lösningar på att stanna kvar och hyra något litet.
Min bror ringde mig igår och har fixat jobb på Telia 100% med en lön på 25000 + 8000 på bonus redan nu den första februari har jag tjänsten!!!! Vad ska jag göra ? Har inga papper klara på skilsmässan eller varken har vi delat upp på lånen och kommer inte att hinna med det på snara tre veckor( PRESS NU!)
Nu velar frugan fram och tillbaka, gråter och verkar osäker på sina beslut, förrgår så sa hon att jag inte hade något anat val en att flytta hem.
Vad ska jag göra,Har fått en sån stor chans på ett jobb hemma ?
Tänker mycket på barnen nu men börjar att bli rädd att frugan håller på att försöka manipulera mig.

Jag är bara rädd för barnens skull,
Min mamma ska opereras och få en ny njure så vi ska säga till barnen att pappa måste hem till Sverige för att ta hand om henne och till mitt arbete också såklart för att lättare få ut sabbatsåret.
Vad jag ändå känner starkt är att jag nog inte kommer att vilja flytta tillbaka till en plats jag lämnat med så många dåliga minnen förutom barnen förstås, tror någonstans i botten att jag kommer att få dom hem.
Jag menar tryggheten jag kommer att få ekonomiskt om det nu går bra med det nya jobbet såklart, jag vill ju ta ett lån sedan i Sverige när jag får fast anställning för att köpa ut lånet jag har här för att slippa skicka pengar varje månad.

Jag känner mig samtidigt skyldig till allt när frun bara klagar på mig att allt e mitt fel,
Orolig för barnens uppväxt och hennes framtida uppfostran för barnen, kommer hon att klara det eller kommer hon bli vansinnig?vill bara att inte barnen ska få någon störning av det i uppväxten, jag litar inte helt enkelt på att hon kommer att klara av jobbet att uppfostra dom.

Tack! Ska kika på det.

Allt hänger på en tråd nu, jag börjar jobba nu den 1 februari så jag har lite tid på mig om det inte sker något mirakel nu så blir det gjort så.

Vi ska till advokaten och säga till han hur vi ska göra och möjligtvis signera något papper, den ekonomiska biten tror jag att vi får ta längre fram, huvudsaken är att jag betalar underhåll och hälften på lånen.
Jag vill också medge till frun och advokaten att jag måste åka på grund av ekonomiska själ , så dom inte kan anklaga mig för att överge barnen förstås, vill inte förlora den delen.
Vad tror ni?
Jag är helt slut i huvudet på allt tänkande och lider så mycket nu för barnen.

Kan knappt tro att det här händer mig, det känns så overkligt.

Nej för att jag lämnar över huslånet på henne och jag stannar kvar med privata lån som ligger på ca 7000 kr i månaden men fattas ju självklart mindre år att betala av, därför då vill jag ta ett lån i Sverige när jag väl får fast anställning och köpa ut lånet i Spanien.

Nu säger frugan, men ska inte du komma tillbaka när du får lite stadigare ekonomi och hyra något här i Spanien ?
Jag tror att hon har blivit galen, först nu kastar hon nästan ut mig från både hem och land och nu sitter hon och nu sitter hon och säger att jag ska komma tillbaka och hyra något när jag får stadigare ekonomi.
Fattar hon inte att livet är lite dyrare i Sverige och måste ju leva som vilken människa som helst, hon värkar tro att jag ska bli rik eller något liknande.
Hon börjar att spåra ur.
Alltså jag är 33 år utan viktiga studier och varken erfarenheter och nu utlandssvensk, jag kommer inte få den här chansen med jobb i Sverige som jag fått nu, om jag nu ska vela mellan länder så kommer jag då förlora i längden, barnen kommer naturligtvis få vara med mig så mycket som möjligt och jag åka ner till dem så ofta jag kan.
Det låter hårt men jag är tvungen att bygga upp min nya bas för att kunna stå på mina egna ben just nu innan jag faller för lågt.

Tro mig det är tufft just nu i tanken på att jag har så få dagar kvar, jag utnyttjar dom hundra procent med barnen som jag kan medan frugan agerar som om inget har hänt, tråkigt att hon inte kunde medarbeta lite mer i dom här sista dagarna för att underlätta det hela, vill bara att slutet på det här går lugnt ut, kom till och med idéen att gå på bio dom sista dagarna för ge dom den sista bilderna på en hel familj, jag vet inte, kanske tänker jag fel?

Lån på två bilar, utbygg på huset och ett till litet privatlån, sammanlagt 7000kr i månaden när man lägger ihop allt.

Tack! Ska försöka med det.
Just nu så är besluten ganska klara, jag väntar bara in på att det är grönt med jobbet i Sverige så meddelar jag mitt arbete om att ta tjänstledigt ett år.
Har inga större val just nu.
Det kommer att bli kämpigt men jag måste fronta verkligheten nu.

Alltså utbyggnaden fick vi gjort innan vi flyttade in men var tvungna att göra ett lite mindre privatlån när banken inte gav oss mer en husets värde, det är privatlånet jag pratar om på en sida, sen så är det dom andra två lånen som vi har gemensamt.

Hon stannar ju kvar i huset och kommer att fortsätta betala av det 25 år till, därför lämnar jag över huset till henne och blir henne kvitt på det att inte behöva betala någon mer på huslånet.
Jag tar då över ett lån som har ett slutdatum 2018 och två andra lån 2020 sammanlagt ligger allt på 7000 kr.

Den bilen jag lyckas jag sälja för 10000 är en liten (Peugeot 206) som kommer att bli pengar till advokaten.
Om ni förstår vi ska försöka dela upp här nästan 50/50 utan att starta upp ett krig just nu för barnens skull, vill bara att det ska gå smidigt.
Frun kommer att bli tvungen att dra ner på arbetstimmarna och kommer att få sämre lön, jag kan inte kräva henne på något mer, hon kommer att behöva betala av huset på 6000kr + vatten och el i 25 år till så det kan bli svårt för henne.

Jag har en bror hemma som har ganska stora kontakter och det här med lån tror jag inte det skulle bli till stora problem när jag väl får en fast anställning och kan då köpa ut lånet på lägre ränta i Sverige.

Min mamma ska nämligen gå igenom en operation och få en ny njure nu så jag tänkte ta tjänstledigt och säga till min arbetsgivare att det här kom plötsligt och jag måste ta mig till Sverige på grund av att hjälpa till där hemma.
Dom vet nästan inte vad dom ska göra med oss alla fastanställa på jobbet med så lite gäster på hotellet nu när det inte är säsong så jag tror till och med att jag gör dom en tjänst, hoppas jag.

Jag förstår att ni vill hjälpa mig lite på den ekonomiska sidan men det är lite knasigt med allt här i Spanien eller rättare sagt när man separerar och ska dela upp allt.
Jag vill främst av allt köpa ut lånet snarast så jag slipper hålla på att skicka pengar varje månad, ok barnen ska ju få sitt underhåll så klart men jag menar lånen, jag vill bli av med dom.
Sen så vill jag självklart att banen ska få bo i sitt hem som alltid med sin mor nu när jag inte kommer att bo kvar.

Det kommer att bli en tuff resa för mig med en massa sorg och deppiga dagar.

Det här är vad arbetsgivaren i Sverige på det nya jobbet sa till min bror,

(Pratade med han nyss. Han kan troligtvis ge dig en 100% jobb i feb. Lönen trodde han skulle ligga på mellan 23-25 tusen/mån + bonusen som du kan plocka hem som är 8000kr.)

Hoppas bara att saker kan rulla på nu och få saker gjort.