Hur klarar ni den psykiska pressen/alla känslor?

Ingen aning, man bara måste orka.

Himla bra fråga... Lite för bra fråga. 

Vi fick kämpa i tre år, och till och från var jag verkligen djupt nere. Sådär så att det inte fanns något att leva för. Nattsvart. 

Under all tid av försök lärde jag mig först och främst att jag klarade mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Jag var starkare än jag trodde, och det i sig gjorde väl att jag överlevde en dag till. Sen hjälper det att just ta en dag i taget och försöka att inte se för långt bort. 

Jag är en ganska målinriktad person. Mitt mål var att bli gravid, och eftersom det inte gick blev jag knäckt varje gång det inte funkade. Hela mitt liv gick i spillror. Jag fick lära mig att ha en mer realistisk målbild. Finns det ingen garanti för att lyckas är det dumt att hänga upp hela livet på målet. Mitt mål blev att bli förälder en vacker dag. Delmål var att ta ett steg i taget. Först utredning, sen IVF, sen adoption, annars bli fosterfamilj eller liknande. På ett eller annat sätt skulle det gå. Realistiska mål, helt enkelt, med små delmål som går att uppnå. 

Det hjälper att inte lägga hela livet på IVF-processen. Gör meningsfulla saker på andra ställen. Satsa på jobbet, vännerna och framförallt förhållandet. Åk på spa. Gå ut på resturang. Gör saker du inte kan göra som gravid eller med barn och försök njuta så mycket som går av att bara tänka på dig. Det är inte kul för man är ju jäkligt trött på det när man försökt så länge, men det är även till viss del en träningssak. 

Sen är det minst lika viktigt att ta itu med allt man känner. Man vill inte vara ledsen eller tänka konstant på det, men ibland är det bara så det är. De dagarna får man ta itu med sorgen och frustrationen ordentligt. Deppa ihop. Ligg på soffan och stirra in i väggen. Ät en bytta glass. Gråt, skrik, slå på något (dock inte någon ;) ). Tillåt dig att vara ordentligt ledsen, för det är en enorm sorg det du går igenom. 

För min del hände det plötsligt. Vi gjorde äggplock och fick tillbaka ett embryo, men jag blev kraftigt överstimulerad. Därefter gick jag stigen mot utbrändhet, så ägglossning och mens uteblev i flera månader. Lagom tills att jag blivit heltidssjukskriven av utbrändheten började vi prova stimulerade återföringar med frysta embryon. Ett funkade inte alls, det andra blev en kortvarig graviditet som slutade i missfall. Sista försöket innan nytt äggplock ligger i magen och sparkar. Det lär vara en liten dotter. Världens mest efterlängtade dotter <3 

Så ge inte upp. Inse och få andra omkring dig att inse vilken livskris du går igenom just nu. Ta en dag i taget. Var snäll mot dig själv. Vårda relationen. Fokusera på saker som inte rör bebis, för det ger lite mer ork när du väl behöver ta tag i processen. Se till att livet utanför går vidare. Plötsligt en dag kan plusset vara där på stickan. 

Stor styrkekram <3 

Jadu...det har jag undrat flera gånger. Der tär verkligen och man tänker på det varje gång.

Jag har en blogg, skönt att få skriva av dig med tankar & sorg. Nåt att prova kanske?

Jag lyssnar på musik som tröstar el har detta ämne i texten. Läser om andra som är/varit i samma sits. Se att många kämpat på ännu längre och har inte dem gett upp, så skulle inte vi!

Lycka till!!

Vi har själva nu efter 2,5 år plusat efter våra 2a FET. Så ge inte upp!!

Jag accepterade till slut att jag kanske inte kunde få biologiska barn och att det går att leva ett bra liv ändå. Sedan hängde jag inte upp hela mitt liv på IVF-processen utan försökte hålla en viss känslomässig distans och inte hoppas så mycket utan att ta det som det kom. Då blev det lättare. Sedan blev jag superchockad när jag väl fick ett plus men bättre det än att vara nära ett nervsammanbrott under hela processen. Satte också en gräns för hur många försök vi skulle göra. Lade inte mitt liv på is utan försökte göra så mycket roliga saker jag orkade under de påfrestande väntetiderna. Gå och prata med kurator eller någon annan professionell om du känner att du behöver, vet många som fått stor hjälp att klara processen på så sätt.

Man orkar för att man vill ha barn. Men inte är det lätt efter drygt 9 år,14 IVF:er varav 6 ED och minst  4 missfall...

Ja du, ivf- processen är utan tvekan det mest psykiskt påfrestande jag varit med om. Jag är nu, efter sju års försök varav fem år med IVF, grvid i vecka 38.

För oss har det underlättat att inte stressa. När det har misslyckats har vi tagit paus innan nästa försök, en gång väntade vi över ett år innan nästa försök. Så klart är åldern en faktor som inverkar på hur länge man kan pausa men för mig var det nödvändigt, speciellt efter de gånger då det till en början blev en graviditet men som slutade i missfall.

En annan väldigt viktig grej är att inte glömma bort livet och relationen till sin partner i övrigt, häng inte upp allt på behandlingen. Hitta på roliga saker, lev inte i en bubbla baserat på teorier om saker som skulle kunna inverka på möjligheten att bli gravid, är du på en fest: ta ett glas vin (såvida du inte är i någon del av behandlingen då det inte är ok så att säga) utan att ha dåligt samvete för det.

Tack fina ni för att ni delar med er ? Att veta att man inte är ensam stärker en o ni som plussat efter allt kämpande inger hopp.

Försöker verkligen att fylla vardagen med roliga saker och oftast går det bra att hålla humöret uppe men så kommer flera motgångar samtidigt o då tappar jag fotfästet. Promenerade o stört tjöt i tisdags. Svämmade som över. Känns bättre lite bättre nu men blir som utslagen några dagar efter en sån dag som i tisdags. Hjälper lite att tydligen inte helt kört för FET i slutet av månaden får veta på måndag.

Kram t er alla ???

??? Är hjärtan.

Lycka till!

Att sörja ordentligt tycker jag är en del i att klara av att hantera processen. Det är jobbigt. Det är sorgligt. Det finns få saker som är så tärande. Det är skönt att inte behöva sörja jämt, för man behöver få ta paus också, men det är ok att tappa fotfästet ibland. Låt det vara så och tänk att du faktiskt hjälper dig själv när du låter sorgen komma fram, annars blir det liksom ännu en grej du ska behöva kämpa med. 

Håller tummarna för FET :D

Fick positivt ägglossningstest igår em o va hur glad som helst - trodde att det skulle gå vägen.. va hos distansläkaren - ingen förändring sen sist (i torsdags) :'( dvs endast 5,5 slemhinna o folliklar på 11.. Total kraschar igen. totalt kört.
Faaaan - blir arg, ledsen, frustrerad o stressen blir inte mindre.. Förstår inte varför man inte kör bättre stimulering som mer garanterar kroppen att ta emot ett embryo?  halvt rödgråten ska ja sen ta bussen o upptäcker att plånboken är borta...  ja varför inte. 

Jag har varit med om mycket skit i livet - en alkoholiserad pappa som dog endast 47 år, innan dess dog min pojkvän hastigt endast 27 år o kan tycka att någon gång kan man få ha det lite enklare... Vet att jag inte ska tänka så men när det är som värst så är det precis så jag känner. 

Ps. gör sånt som ni ger exempel på - vi var på weekendresa förra helgen tex men det hjälper inte krascherna. de hjälper nog bara en stund emellan... 

Men om du ska göra FET är ju stimulerat med Progynon allra bäst. Garanterat bra slemhinna då.  Ingen äl förstås, men det behövs ju inte vid FET heller. Progesteron efter FET också.

Ang. allt det övriga kan jag meddela att 46 år av mina 47 har varit skit så jag känner igen känslan. Allt är idel motgångar så varför inte barnaskaffande...? Man får inte ge sig helt enkelt hur motigt det än är.

Men varför ger dom inte inte en dom medicinerna då? Som med sjukvård - man måste vara stark nog o veta vilka frågor man ska ställa. Jag har gått igenom två månaders försök o inget lyckas :'(

Usch, usch, usch :'( Jag är ledsen för din skull. Verkligen. Förstår hur knäckande det måste vara. Mina problem var inte alls lika stora som dina, men kände att all skit hamnade på min tallrik. Jag var utbränd, lyckades inte med mina FET, familjen krånglade och jag stod i valet och kvalet att lämna jobbet jag älskar på grund av en kollegas trakasserier. Det kändes som väldigt nära botten för mig. Men på något sätt överlever man. Hur vet jag inte, men kroppen liksom fortsätter vare sig man vill eller inte. 

Jag blev kraftigt överstimulerad vid ÄP, så efter ET blev jag mycket sjuk. När försöket inte tog sig väntade vi, precis som du, på att ägglossningen skulle komma igång. Ingen i september. Ingen i oktober. Ingen i november. Då var jag verkligen frustrerad. Det var då min klinik föreslog stimulerat FET med först Provera, sen Suprecur och Progynon samt Lutinus några dar före. Det gjorde susen. ÄL behövs ju inte. Det finns alltså hjälp att få. Du behöver inte veta om dina alternativ, men prata med kliniken och be dem om att hjälpa dig. 

Du ska ha jätte-cred för att ni gjort saker. Jättebra! Men som du skriver - det hjälper inte när man kraschar. Och då ska du givetvis inte ödsla energi på att tvinga dig att göra saker. Man behöver krascherna när det är motigt. Man behöver gå ner sig, ligga i soffan och bara gråta och isolera sig från omvärlden. Det är precis lika viktigt som att få vardagen att gå så småningom. Det är en enorm sorg och ska hanteras som sådan. 

Så bryt ihop allt du kan. När det inte finns några tårar kvar, börja återuppta vardagen. Närhelst du behöver ett litet break från IVF-bubblan - gör något trevligt tillsammans så du får koppla bort det. Men alla bitar är lika viktiga: att gräva ner sig i sorg, att vara robot i vardagen och bara flyta med och att ta tillvara på varandra och sitt liv. 

Stor styrkekram, skriv av dig om du behöver <3